Vad som började som en teknisk överenskommelse om en avlägsen ögrupp har utvecklats till ett nytt stresstest för relationen mellan Storbritannien, USA och den tidigare kolonin Mauritius.
Vad Trump exakt attackerar
Kärnan i konflikten: London har slutit ett avtal med Mauritius om att överföra suveräniteten över Chagosöarna. Den brittiska och amerikanska militärbasen på Diego Garcia fortsätter dock via ett 99-årigt hyresavtal. President Donald Trump kallar nu detta på sin plattform Truth Social ”an act of GREAT STUPIDITY”.
Enligt Trump ”ger” en ”genial” NATO-allierad helt enkelt bort en avgörande bas ”for INGEN SOM HELST GRUND”. Därmed vänder han sig frontalt mot ett avtal som hans egen regering ännu 2025 prisade som en ”monumental prestation”.
Britterna fasthåller att avtalet just säkrar framtiden för den hemliga basen på Diego Garcia mot juridisk press och geopolitiska rivaler.
Downing Street reagerar styvt: Den amerikanska regeringen skulle officiellt fortfarande stå bakom fördraget, liksom alla andra Five Eyes-partners – Australien, Kanada och Nya Zeeland. Trump får gärna köra med versaler, London uppträder som om ingenting i substansen har förändrats.
Varför Chagosöarna är så känsliga
Avfolkad ögrupp mitt i Indiska oceanen
Chagos-ögruppen ligger strategiskt i hjärtat av Indiska oceanen. Diego Garcia, den största atollen, har i årtionden utgjort en av de mest hemliga och starkt säkrade amerikanska baserna utanför eget territorium. Härifrån utgick bombningar mot Irak och Afghanistan, och här körs signal- och maritim övervakning riktad mot Afrika och Asien.
För öborna innebar denna militära logik en personlig katastrof. På sextio- och sjuttiotalet tvångsförflyttades över tusen chagossianer med kort varsel från sina öar. Många hamnade i fattigdom på Mauritius och Seychellerna; senare flyttade hundratals till Storbritannien, där de nu är brittiska medborgare.
Deras samfund är litet, men politiskt högljutt. De kämpar sedan åratal för erkännande, kompensation och chansen att återvända, särskilt till de yttre öarna utanför Diego Garcia.
Avkolonisering eller geopolitiskt schackspel?
Mauritius hänvisar konsekvent till avkoloniseringen. När landet blev självständigt 1968 behöll London Chagosöarna som brittiskt översjöiskt territorium, i strid, säger Port Louis, med dåtidens internationella rätt. Internationella domstolen och en FN-resolution har sedan i stor utsträckning gett Mauritius rätt.
För premiärminister Navin Ramgoolam utgör avtalet med London ”den sista delen av avkoloniseringsprocessen”. Budskapet till den egna befolkningen är tydligt: 60 år efter självständigheten kommer ”full suveränitet” äntligen inom räckhåll.
Avtalet erkänner Mauritius som suverän stat över hela ögruppen, medan London formellt fortsätter att styra försvaret och säkerheten på Diego Garcia på uppdrag av USA.
Vad står det i avtalet?
Huvudlinjerna i fördraget kan sammanfattas i några få punkter:
- Mauritius blir suveränt över alla Chagosöar, inklusive Diego Garcia.
- Storbritannien behåller ansvaret för försvar och säkerhet på Diego Garcia och hyr basen i 99 år med möjlighet till 40 år extra.
- Mauritius får rätt att återbefolka andra öar än Diego Garcia.
- London förbinder sig till årliga betalningar, en fond för chagossianer och långvarig utvecklingshjälp till Mauritius.
Prislappen utgör i London föremål för häftig debatt. Labour räknar med ett nuvärde på cirka 3,4 miljarder pund. De konservativa viftar med en bruttosumma över 99 år på 35 miljarder pund.
| Aspekt | Regeringens estimat | De konservativas estimat |
|---|---|---|
| Totalbelopp över 99 år | £3,4 miljarder (nuvärde) | Upp till ca £35 miljarder (ej nuvärdesberäknat) |
| Orsak till skillnad | Korrigering för inflation och ”social tidspreferens” | Summan av alla framtida betalningar i nominella termer |
Aktuarier konsulterade av BBC finner det inte märkligt att regeringen nuvärdesberäknar framtida betalningar kraftigt. En miljard pund om hundra år väger ju annorlunda än en miljard idag, särskilt om ekonomin fortsätter att växa.
Politisk storm i London och Washington
Starmer under beskjutning från egna och utländska kritiker
Premiärminister Keir Starmer presenterade länge avtalet som bevis på att han kunde samarbeta med Trump: Storbritannien behöll sin avgörande bas, Mauritius undviker ett långt juridiskt krig, och Washington verkade nöjd.
Nu använder Trump samma avtal för att offentligt attackera Starmer. Den konservativa ledaren Kemi Badenoch kallar avtalet ”komplett självförstöring” och säger att presidenten ”tyvärr har rätt”. Nigel Farage talar till och med om ett ”veto” från Trump mot överlåtelsen.
I regeringen ljuder en helt annan historia. Minister Stephen Doughty (Europa och Nordamerika) och kabinettsledamot Darren Jones upprepar att Storbritannien ”aldrig kommer att kompromissa med den nationella säkerheten”, och att avtalet var ”det enda sättet att skydda basen på lång sikt” mot internationella rättsprocesser.
Enligt regeringen hotade rättsprocesser att undergräva den juridiska grunden för närvaron på Diego Garcia med konsekvenser för NATO-planering och operationer i Indiska oceanen.
Hos Labour hörs också irritation över Trumps stil. Utskottsordförande Emily Thornberry talar om ”presidential trolling”: man får inte ta honom bokstavligt, säger hon, men dock på allvar.
Skiftande amerikansk linje
Att Trump byter position överraskar inte bara London. Även inom det chagossianska samfundet finns förundran: några påpekar att han tidigare själv med Starmer i Ovala rummet tycktes acceptera avtalets konturer.
Den politiska kontexten i Washington spelar in. Trumps växande fixering vid Grönland, hans hårda ton mot europeiska partners och hans fokus på strategiska råvaror i Arktis skapar spänningar i det transatlantiska förhållandet. Analytiker ser hans attack på Chagos-avtalet också som en signal: om Europa går emot honom om Grönland och tullar kan han blockera andra ärenden.
Vad betyder detta för chagossianerna själva?
Ingen samlad front i diasporan
Det chagossianska samfundet talar inte med en röst. Några aktivister i Storbritannien stödjer avtalet, eftersom det åtminstone öppnar en väg mot återbosättning på vissa öar och en fond till deras samfund.
Andra känner sig ignorerade. Två kvinnor födda på Diego Garcia gick 2025 till brittisk domstol, eftersom de inte fick en röst i förhandlingarna. Deras fall strandade slutligen vid High Court.
En del av diasporan hyser också misstro mot Mauritius. De fruktar att deras rättigheter som minoritet på öarna och i Port Louis inte är tillräckligt solidt förankrade, och att ekonomiska projekt – turism, fiske, kanske till och med militär användning – kommer att rangordnas över deras intressen.
Några chagossianer hoppas att Trump blockerar avtalet för att ge dem självbestämmande; andra fruktar att han hellre vill hålla öarna permanent brittiska och obebodda.
Hur strategisk är Diego Garcia för NATO och EU?
För europeiska läsare verkar denna sak avlägsen, men i försvarskretsar gäller några hårda fakta:
- Basen utgör en länk mellan NATO-insatser i Mellanöstern, Afrika och Asien.
- Hamnen och landningsbanorna låter tunga bombplan och marinfartyg operera utan mellanlandning i Europa.
- Infrastrukturen stödjer ubåtsoperationer och satellit- och signalunderrättelse.
- Kina försöker dock att stärka sin position i Indiska oceanen via hamnar i Pakistan, Sri Lanka och Afrika.
För Storbritannien betyder det: juridisk osäkerhet om suveräniteten utgör en risk för basens operationella säkerhet. För Nederländerna och andra EU-länder handlar insatsen om maritim säkerhet, handelsrutter och gemensamma missioner, till exempel antipiratverksamhet eller patrullering i Röda havet.
Vad Nederländerna och EU kan lära av detta
Denna affär blottlägger ett spänningsfält som också spelar i Haag: hur förenar man historisk rättvisa med hårda säkerhetsintressen? EU profilerar sig gärna som förespråkare för internationell rätt och avkolonisering, men är samtidigt beroende av amerikansk infrastruktur som Diego Garcia.
För mindre länder i Indiska oceanen är detta en lektion i förhandlingsstyrka. Mauritius lyckades, stött av FN-rådgivning och internationell opinion, tvinga en tidigare kolonialmakt till en betydande eftergift, inklusive miljardstöd och en roll i den regionala säkerhetsarkitekturen.
För Nederländerna finns något annat att hämta: det sätt London nu måste följa med snabbt skiftande signaler från Washington. Den som ingår långsiktiga fördrag med en partner där kursen kan skifta vart fjärde år gör klokt i att bygga in extra nödscenarier – juridiskt, finansiellt och militärt.
Chagos-saken handlar alltså inte bara om en handfull exotiska öar. Den visar hur sårbara internationella avtal blir när inrikespolitik, kolonialt arv och stormaktskonkurrens möter varandra. För europeiska beslutsfattare är detta en varning: strategiska baser, fördrag och moraliska krav löper sällan snyggt längs separata linjer.
