Ett paradis för laglösa
Från det ökända ”räcksgänget” till den gåtfulla ankomsten av sydeuropeiska mufflon. Limfjordsön Fur har en unik förmåga att skapa rubriker, och det beror på en alldeles speciell mentalitet hos öns invånare.
Ön har kallats ”de laglösas paradis”, bara en kort färjetur från fastlandet. Enligt furbon och tidigare museiinspektör på Fur Museum, John Bertelsen, finns det en djupare orsak till dessa slagord. Det handlar om en kultur där man inte bara väntar på att andra ska lösa problemen.
Han förklarar att det är en tradition som sträcker sig flera hundra år tillbaka, där öborna har stått samman för att få saker att hända. Räcksgänget är ett perfekt modernt exempel på denna handlingskraft.
Kampen om räcket
Historien om räcksgänget är berättelsen om en liten grupp på tre personer som skapade nationell uppmärksamhet. Deras handlingar kretsade kring Bette Jenses Hyw, en gravhög med fenomenal utsikt som årligen lockar tusentals besökare.
Problemet var att Bette Jenses Hyw är en fridlyst fornlämning. Den massiva trafiken av både gående och ungdomar på mopeder hade slitit en djup ränna i sluttningen. För att tillmötesgå de många gästerna anlade länet och Naturstyrelsen en trappa med räcke och fyllde rännan med grus. Nu kunde alla enkelt njuta av utsikten.
Det fanns dock en avgörande detalj man hade förbisett. Man hade aldrig sökt det nödvändiga dispensen från skyddslagen. Först mer än 20 år senare upptäcktes felet, och räcket förklarades omedelbart olagligt och avlägsnades.
Det blev startskottet för räcksgänget. Utan räcke var det svårt för många besökare att ta sig upp till toppen. Tre handlingskraftiga furbor tog saken i egna händer, hittade plankor och pålar, och byggde ett nytt räcke vid trappan.
Även detta räcke avlägsnades av myndigheterna, vilket inledde en långvarig kamp. Under en tioårsperiod sattes ett nytt räcke upp – och plockades ner – hela fem gånger. Ärendet nådde till slut Christiansborg efter ett besök från den dåvarande kulturministern Ane Halsboe-Jørgensen, och den 1 juli 2022 ändrades lagen. Det blev möjligt att söka dispens, så att fornminnen både kan användas och skyddas.
Självständighet är en del av öns DNA
John Bertelsen bekräftar att furborna har en stark kultur för självständighet. Detta är inget nytt fenomen. På 1950-talet byggde öns sjömän och fiskare själva en ny hamn, och man höjde jaktavgiften för att finansiera etableringen av ett lokalt vårdhem.
Det senaste exemplet på öns mystik är mulflonen. Dessa vilda får dök plötsligt upp, och även om de har gått fritt omkring i molerbackarna i över två år, är det fortfarande en gåta vem som förde dem till Fur – och varför. Mysteriet har dock haft en positiv effekt.
”De bidrar faktiskt till att göra ön ännu mer känd,” påpekar John Bertelsen.
Den lokala furbon och fotografen Anette Gade instämmer i att den sortens historier är guld värda för ön.
Precis som mulflonen har satt Fur på kartan, så har räcksgänget också gjort det.
Denna handlingskraft är avgörande, för på Fur önskar man det bästa för ön och dess gemenskap. Föreningslivet spelar en central roll, och när något ska hända föredrar öborna att ta kontrollen själva, istället för att låta besluten fattas på Christiansborg.
Denna mentalitet har även inflyttaren Jonas Wisbech uppmärksammat. Han har tillbringat otaliga barndomssemestrar på ön, men nyligen flyttade han permanent från huvudstaden till Fur.
”Här på Fur pratar vi om dem borta i Köpenhamn som några som inte riktigt förstår vårt liv och vår vardag,” förklarar han. ”Och det är nog där man känner en form av upprorslust. En känsla av att ’ni ska fan inte bestämma över oss’.”
