Mystiskt radiosignal varje 36:e minut – astronomer chockade av upptäckten

Ett nytt kosmiskt fyrtorn upptäckt i ASKAP-data

Radioteleskop i Australien har fångat upp en pulserande signal som upprepar sig exakt var 36:e minut – och den passar inte in i några kända stjärnmodeller. Forskarna har gett objektet namnet ASKAP J1424. Det kan antingen vara ett ovanligt exotiskt system med en vit dvärg, eller kanske en helt ny typ av kosmiskt objekt vars fysik ännu inte är klarlagd.

Så upptäcktes ASKAP J1424

Källan identifierades via radioteleskopnätverket Australian SKA Pathfinder ute i de västaustraliska vidderna. Upptäckten skedde som en del av det stora programmet Evolutionary Map of the Universe, som systematiskt skannar enorma delar av himlen i jakten på variabla och kortvariga radiosignaler.

I januari 2025 analyserade astronomer tio timmars observationsdata med särskilt fokus på så kallad cirkulär polarisering av radiovågor. Det var just i dessa data som den starkt framträdande signalen från ASKAP J1424 dök upp – regelbundet och exakt med några minuters mellanrum.

ASKAP J1424 är en långperiodisk radiokälla som pulserade utan avbrott i åtta sammanhängande dygn – som ett kosmiskt fyrtorn som tänds i perfekta, enhetliga intervaller.

Forskningsresultaten publicerades på den vetenskapliga preprintservern arXiv i början av mars 2026 och väckte omedelbart stor uppmärksamhet hos team som sysslar med stjärnor med extrema magnetfält och exotiska dubbelstjärnesystem.

Vad vi vet om ASKAP J1424: urverksprecision och magnetiskt beteende

En perfekt jämn puls var 36:e minut

Den mest slående egenskapen hos ASKAP J1424 är dess period: cirka 2147 sekunder, motsvarande ungefär 36 minuter. Jämfört med kända objekt är det ovanligt långt. Klassiska radiopulsarer sänder ut impulser varje sekund eller bråkdelar därav, och även så kallade magnetarer håller sig typiskt inom några få sekunder.

Här talar vi om en långsam, men anmärkningsvärt stabil rytm. Källan bibehöll en nästan identisk pulsform genom åtta dygns kontinuerliga observationer. Inga korta pauser, plötsliga ljusstyrkevariationer eller den typ av oregelbundenheter som instabila objekt annars ofta uppvisar registrerades.

Kombinationen av en mycket lång period och hög emissionsstabilitet är synnerligen svår att förklara med standardneutronstjärnemodeller.

Polarisering nära hundra procent

Den andra egenskapen som ger astrofysiker huvudvärk är radiovågens polarisering. ASKAP J1424 är inte bara tydligt polariserat – forskarna har beräknat att signalen genom hela pulsen är nästan hundra procent ordnad.

I början antar emissionen en elliptisk form för att sedan övergå till en nästan perfekt linjär form. Detta ”dansande” mönster i det elektriska och magnetiska fältet tyder på ett mycket strukturerat och kraftfullt magnetfält runt källan.

• Lång period – 36 minuter
• Stabila pulser genom åtta dygn
• Polarisering nära hundra procent
• Ingen medföljande signal i synligt ljus eller infrarött ljus

Den sista egenskapen är särskilt avgörande. Trots användning av känsliga optiska teleskop och infraröda observationer har det inte varit möjligt att koppla ASKAP J1424 till någon synlig stjärna eller galax. Objektet existerar för oss praktiskt taget uteslutande som en radiosändare.

Ett system med en vit dvärg – eller något helt nytt?

En av hypoteserna i forskningsartikeln är att ASKAP J1424 möjligen är ett tätt dubbelstjärnesystem med en vit dvärg – alltså en ”död” stjärna på storleken av jorden, men med en massa jämförbar med solens. Ett sådant objekt har ett kraftfullt gravitationsfält och magnetfält, och dess växelverkan med en grannstjärna kan leda till emission av kraftfulla radiovågor.

I detta scenario är samspelet mellan den vita dvärgensmagnetfält och följeslagarstjärnans stjärnvind centralt. Strömmen av laddade partiklar kan fungera som en ledare, vari kraftiga elektriska strömmar uppstår, som i sin tur genererar radioemission. Perioden på 36 minuter skulle kunna motsvara den vita dvärgensrotation eller systemets geometriska konfiguration.

Forskarna understryker att nuvarande data inte är tillräckliga för att avgöra om det faktiskt rör sig om ett system med en vit dvärg, eller om det är en helt annan sorts radiokälla.

Andra möjligheter är också under övervägande – däribland en mycket ovanlig magnetar, en atypisk pulsar i ett kraftfullt magnetfält, eller kanske en helt ny klass av långperiodiska radioobjekt som hittills har gått teleskopen förbi på grund av begränsad känslighet och för kortvariga observationer.

Varför frånvaron av en optisk signal försvårar saken markant

Inom astronomin ger observationer över många våglängder normalt möjlighet att ”sammanställa” ett porträtt av ett objekt. Den möjligheten existerar inte här. ASKAP J1424 lyser inte i det synliga spektrumet i en grad som gör det lätt att identifiera, och det finns heller inget tydligt spår i infrarött ljus.

Utan en tydlig motsvarighet i andra vågband är det svårt att uppskatta objektets avstånd, massa eller galaktiska omgivningar. I praktiken innebär det att forskarna avslutade den första analysen med många möjliga scenarier och ett mycket begränsat set av hårda observationsdata.

Så kommer astronomerna att ”fånga” ASKAP J1424

Teamet bakom ASKAP-dataanalysen understryker starkt behovet av ytterligare observationer – både fortsatta radioövervakningar och en bredare kampanj med andra teleskop. Bland planerna finns ytterligare sessioner inom programmet VAST (Variables And Slow Transients), som just drivs via ASKAP.

Forskarna vill ha svar på en rad enkla, men avgörande frågor:

• Uppträder signalen konstant, eller endast under vissa aktivitetsperioder?
• Ändrar radiopulsens form sig över tid?
• Kan det i andra delar av spektrumet spåras även det minsta tecken på ett medföljande objekt?
• Finns det i samma himmelregion andra svagare källor med liknande karakteristika?

Den andra fasen av VAST-programmet, som kommer att fokusera på områden med särskilt många variabla radiosignaler i vår galax, ger en god möjlighet att ”fånga” ASKAP J1424 i olika aktivitetsfaser. Långvariga observationskampanjer kommer att kunna avslöja om de observerade åtta dygnen är regeln – eller bara en lyckträff.

Vad sådana signaler berättar om extrema stjärnsystem

Långperiodiska radiokällor som ASKAP J1424 är fortfarande en mycket sällsynt kategori. Varje nytt fynd av denna typ har stor inverkan på modeller för stjärnutveckling och deras sena stadier. Typiskt talas det om tre grupper av objekt som utsänder kraftfulla radiovågor:

ASKAP J1424 med sin 36-minutersperiod och mycket strukturerade polarisering passar bara delvis in i den sista kategorin. Just därför väcker det så stort intresse: det antyder att det i vår galax kan existera hela populationer av objekt som delvis fyller luckan mellan klassiska pulsarer och exotiska system med vita dvärgar.

Föreställ dig ett sådant ”kosmiskt fyrtorn”

För dem som inte sysslar professionellt med astronomi är det enklare att tänka på ASKAP J1424 som ett maritimt fyrtorn. Föreställ dig en stjärna eller en stjärnrest som långsamt roterar kring sin egen axel. Dess magnetfält bildar något som liknar två trattar, varifrån strålar av partiklar och radiostrålning skjuts ut.

När ett sådant ”ljussken” passerar i riktning mot jorden registrerar våra radioteleskop en puls. När strålen vrider sig bort från vår siktlinje försvinner signalen igen. Om rotationen är mycket stabil uppträder pulserna nästan som tickandet från en klocka. I fallet med ASKAP J1424 varar detta tick ovanligt länge, och signalets polarisering avslöjar en mycket ordnad magnetfältstruktur.

Om kommande observationer bekräftar att ASKAP J1424 representerar en bredare klass av objekt kommer astronomer att bättre kunna uppskatta hur ofta stjärnor avslutar sina liv i just dessa exotiska konfigurationer. För plasmafysiker och magnetfältsforskare kommer det dessutom att utgöra ett naturligt laboratorium för att testa teorier om ledningsförmåga, partikelacceleration och radiovågsgenerering under extrema förhållanden.

Det är också värt att komma ihåg att varje förbättring av himmelskanningarnas känslighet och hastighet – som är fallet med ASKAP och det planerade Square Kilometre Array – öppnar vägen för nya överraskningar. ASKAP J1424 är en av de första tydliga signalerna om att långperiodiska radiokällor kan gömma många atypiska stjärnutvecklingshistorier som hittills har gått oss förbi.