Herde i Patagonien hittade gigantisk dinosaurie – forskare chockade

Ett slumpmässigt fynd som skakar paleontologin

På en ödslig betesmark i Patagonien snubblade en lokal herde över ben från ett enormt djur. Ingen anade då vilken betydelse det skulle få för vetenskapen.

Det som började som en helt vanlig runda på en gård i den argentinska provinsen Chubut har nu hamnat på sidorna i vetenskapliga tidskrifter. En ny dinosaurieart vid namn Bicharracosaurus dionidei passar helt enkelt inte in i de kända mönstren. Den kombinerar drag från vitt skilda grupper och tvingar forskare att tänka om kring historien om de gigantiska växtätarna.

En tjugo meter lång jätte under fårens hovar

Benen som hittades på en privat gård i södra Argentina härstammar från sen juratid – för cirka 155 miljoner år sedan. Det var en epok då enorma sauropoder redan vandrade runt på jorden, men där många evolutionära linjer fortfarande var under utveckling.

Forskarna grävde ut mer än 30 kotor, revben och ett fragment av bäckenet. En analys av benens storlek och uppbyggnad visar att en vuxen individ mätte cirka 20 meter i längden. Den nådde inte upp till de allra största kända sauropoderna, men skulle ändå utan problem ha dominerat dagens landskap.

Den nya dinosaurien var en växtätare på cirka 20 meter med en imponerande hals, vars ben var bevarade i överraskande gott skick med tanke på deras höga ålder.

En dinosaurie som inte låter sig kategoriseras

Det mest fascinerande med Bicharracosaurus dionidei är dock inte dess storlek, utan dess anatomi. Det forskarlag vars resultat publicerats i tidskriften PeerJ framhöll en ovanlig blandning av anatomiska drag.

• Några av halskotorna och bålkotorna liknar den afrikanskt kända Giraffatitan, en medlem av brachiosauridae-familjen.
• Andra delar av ryggraden, särskilt ryggkotorna, påminner starkt om dem från Diplodocus och dess nordamerikanska släktingar.
• Bäckenets uppbyggnad och benens proportioner pekar däremot på ett släktskap med brachiosaurerna och inte med de så kallade pisksvanssauropoderna som diplodoken.

Denna hybridkombination försvårade klassificeringen avsevärt. Därför använde forskarna fylogenetiska analyser – det vill säga datorbaserade jämförelser av hundratals skelettdrag från olika dinosaurier.

Analysernas resultat tyder på att Bicharracosaurus dionidei tillhör familjen Brachiosauridae och är den första medlemmen av denna grupp som beskrivits från juraperiodens lager i Sydamerika.

Om dessa slutsatser håller ger det forskarna ett starkt argument för att brachiosaurerna under juraperioden var långt mer utbredda än man tidigare antagit. De begränsade sig inte till dagens Nordamerika och Afrika, utan nådde också fram till de södra kontinenterna.

Vad ett sådant ”blandat arv” berättar för oss

Den ovanliga kombinationen av drag har större betydelse än bara ett klassificeringsproblem på ett museum. Det antyder att de evolutionära linjerna hos sauropoderna under sen jura var tätt sammanflätade, och att gränserna mellan familjerna inte var så skarpa som enkla läroboksscheman annars antyder.

Det påverkar i sin tur det sätt på vilket forskarna rekonstruerar dinosauriernas vandringar på den gamla superkontinenten Gondwana. Om brachiosaurerna faktiskt dök upp i Patagonien så tidigt måste de ha tillryggalagt enorma avstånd innan landmassorna på allvar började driva ifrån varandra.

Patagonien blir allt viktigare för paleontologer

Resterna av Bicharracosaurus dionidei härstammar från formationen Cañadón Calcáreo i Patagonien. Regionen har i åratal lockat forskarlag, men det är först nyligen som den börjat betraktas som ett av nyckelområdena för forskning om juratidens sauropoder.

Fram till nyligen byggde kunskapen om senjurassiska suropoders utveckling primärt på de många fynden från Nordamerika och enstaka lokaliteter på norra halvklotet.

Den södra halvklotet var länge en vit fläck på kartan. Enstaka fynd i Tanzania hade stor betydelse, men det saknades jämförbart material från andra delar av det tidigare Gondwana. De nya resterna från Patagonien hjälper till att fylla detta hål.

Som forskarna understryker hjälper varje nytt fynd från Chubut oss att förstå hur ”dinosauriekartans” geografiska fördelning såg ut på de gamla kontinenterna. Det ger möjlighet att undersöka om liknande former uppstod oberoende på olika ställen, eller om de snarare migrerade medan landmassorna fortfarande var förbundna.

Var herdens dinosaurie vilar i dag

De rengjorda och konserverade benen har nu överförts till Museo Paleontológico Egidio Feruglio i staden Trelew. Det är ett av de viktigaste paleontologiska museerna i Sydamerika, bland annat känt för sina imponerande skelett av titanosaurier.

Med Bicharracosaurus dionidei är arbetet långt ifrån avslutat med publikationen. Den detaljerade beskrivningen av de enskilda skelettresterna pågår fortfarande, och paleontologerna hoppas på att hitta ytterligare fragment på samma lokal – till exempel extremitetsben eller kraniet, som skulle ge en mer exakt bild av djuret.

Herden som gav dinosaurien sitt namn

Historien börjar med den lokale herden Dionide Mesa. Det var han som först lade märke till de ovanliga benen som stack upp ur jordytan på hans gård. I stället för att ignorera dem underrättade han specialisterna, och hans namn hamnade därför i den vetenskapliga litteraturen.

Artsnamnet dionidei är just en hyllning till honom. Släktnamnet bicharraco kommer från en vardaglig spansk beteckning för ett stort djur. Forskarna fann att det skildrar den upptäckta jättens karaktär på ett perfekt sätt.

Ett slumpmässigt fynd på en helt vanlig betesmark visade sig vara den saknade pusselbiten i gåtan om brachiosaurernas utbredning på de gamla kontinenterna.

Den sortens historier påminner oss om vilken avgörande roll lantbefolkningen spelar – människor som dagligen rör sig i samma landskap. Forskare besöker en utgrävningsplats några veckor om året, medan herdar och lantbrukare ser samma jord varenda dag.

Varför denna dinosaurie väcker så stort vetenskapligt intresse

Bicharracosaurus dionidei är varken det största eller det mest kompletta skelettet som grävts ut i Patagonien. Ändå väcker den uppmärksamhet av flera skäl.

• Den härstammar från en period som fortfarande är dåligt dokumenterad i Sydamerika.
• Den representerar brachiosaurlinjen på ett ställe där den inte tidigare bekräftats från juraperioden.
• Den kombinerar drag från olika familjer, vilket tvingar till en korrigering av de förenklade stamträden.
• Den utgör en viktig referenspunkt för jämförelser med fynd från Afrika och Nordamerika.

Varje sådant ”problematiskt” exemplar hjälper till att pröva om tidigare antaganden om dinosauriernas evolution var för förenklade. Ju fler sådana exempel vi har, desto mindre linjär ser dinosauriernas historia ut – och desto mer liknar den ett tätt nät av förgreningar och återvändsgränder.

Vad vi kan ta med oss från denna upptäckt

Sett från en vanlig läsares perspektiv rymmer historien om herden från Patagonien och hans tjugo meter långa granne från miljontals år sedan flera tankeväckande poänger. För det första påminner den oss om att stora genombrott inte alltid härstammar från gigantiska expeditioner med miljardbudgetar. Ibland börjar de med en person som helt enkelt böjde sig ner och tittade noggrannare på en märklig sten.

För det andra visar det hur ofullständig den bild av forntiden är som vi känner från museerna. Ett enda nytt ben kan få forskarna att flytta runt på ett flertal bitar i det evolutionära pusslet. Särskilt eftersom juralagerna i regioner som Patagonien och Afrika fortfarande gömmer många överraskningar.

För forskarna är det en uppmaning att rikta blicken mot de södra kontinenterna och inte uteslutande mot de klassiska utgrävningsplatserna i Nordamerika. För lokalsamhällena är det en signal om att deras bakgård kan dölja fynd som hamnar på förstasidorna av vetenskapliga tidskrifter. Och för alla dinosaurieintresserade är det ännu ett bevis på att dessa djurs historia är långt mer komplex än de enkla teckningarna i barnböckerna låter ana.