Nya hudundersökningar av diplodocus avslöjar att dinosaurier bytte färg

En färgstark överraskning från forntiden

Hittills har de flesta rekonstruktioner visat juraperiodens jättar i tråkiga grå och bruna nyanser. Nu tittar forskare in i mikroskopet och ser något helt annat: en komplex pigmentering hos en ung diplodocus, som antyder en mycket rikare palett av färger, mönster och funktioner än vad någon hade föreställt sig.

150 miljoner år gammal hud under mikroskopet

Allt börjar på utgrävningsplatsen Mother’s Day Quarry i den amerikanska delstaten Montana. Här hittades resterna av flera unga diplodocus-individer – djur som troligen omkom under en kraftig torka. Kropparna torkade först ut i solen och täcktes sedan snabbt av sediment. Denna slump visade sig vara ovärderlig för vetenskapen, eftersom den bevarade hudstycken med extraordinärt fina detaljer.

Forskarna undersökte de förstelnade fjällen – på storleken av en mänsklig nagel – med hjälp av elektronmikroskopi. I hudstrukturen syns tydliga sexkantiga fjäll, och mellan dem tunna lager med ett högt kolinnehåll. Just här fann man spår av mikroskopiska strukturer som vi känner mycket väl från nu levande organismer.

Forskarna identifierade melanosomer i diplodocushuden – små ”paket” av färgämne som ansvarar för mörka färger hos fåglar, kräldjur och däggdjur.

Sådana strukturer, fyllda med pigmentet melanin, har man hittills främst förknippat med fjädrarna hos fågelliknande dinosaurier. Hos de stora växtätande sauropoderna – som diplodocus tillhör – har det hittills saknats konkreta bevis för någon som helst komplex färgning.

Diplodocus var inte enfärgat grå

Analysen av melanosom-fördelningen i den förstelnade huden medförde en överraskning. Dessa mikroskopiska strukturer var inte jämnt fördelade. Istället bildade de täta kluster och zoner med markant färre pigmentenheter.

Av denna fördelning drar man en enkel slutsats: Diplodocushuden såg inte ut som en slät, enhetlig kappa i en färg. Den påminde snarare om ett oregelbundet, fläckigt mönster – med skiftande ljusare och mörkare partier.

Forskarna identifierade dessutom två primära melanosomtyper: avlånga och mer tillplattade. Hos nu levande djur ger en sådan kombination av former upphov till olika nyanser och visuella effekter – från djupbrun till nästan svart, ibland med subtila ljusbrytningar.

Det samlade mönstret av drag som observerades i diplodocushuden motsvarar mörka, varierade partier på kroppen, liknande dem man ser hos många nutida kräldjur och fåglar.

Det betyder att unga diplodocus-individer troligen såg mycket mer ”levande” ut än vad filmer, spel och museiutställningar hittills har visat. Det handlar inte om en brokig regnbåge, men mörka fläckar, strimmor eller ytor förefaller nu långt mer sannolika än tidigare antagit.

Varför hade dinosaurier mönster på huden?

Färg och mönster på kroppen är inte bara dekoration. Hos nu levande djur tjänar de flera avgörande syften, och forskarna antar att detsamma kan ha gällt hos unga diplodocus-individer. Tre huvudfunktioner nämns oftast.

• Kamouflage – oregelbundna fläckar bryter kroppens siluett och hjälper djuret att smälta in i vegetation och skugga.
• Temperaturreglering – mörkare partier absorberar värme snabbare, medan ljusare partier värms upp långsammare.
• Kommunikation – kontrasterande mönster kan signalera mognad, hälsa eller gruppmedlemskap.

Hos de enorma växtätarna, som växte sig upp till flera meter i längd, kan färgerna ha haft ytterligare en uppgift: att hjälpa de unga individerna att försvinna i omgivningen innan de hann bli stora nog att avskräcka rovdjur med sin blotta storlek.

Vad färgen berättar om dinosauriernas ämnesomsättning

Forskarna ser mer än bara estetik i diplodocushuden. Själva förekomsten av varierade pigment antyder en ganska aktiv vävnadsbiologi. Komplexa mönster som kontrolleras exakt av organismen kräver energi och ett välfungerande regleringssystem.

Vissa forskare sätter detta i samband med debatten om sauropodernas ämnesomsättningstempo. Frågan om huruvida de gigantiska dinosaurierna var långsamma som nutidens kräldjur, eller snarare liknade fåglar – varmare, mer aktiva och med en snabbare ämnesomsättning – har stått öppen i åratal.

Den varierade pigmenteringen hos unga diplodocus-individer kan peka på en fysiologi som liknar fåglar mer än nutida kräldjur – åtminstone vad gäller hudens vävnadsfunktion.

Det är dock viktigt att komma ihåg att de nuvarande uppgifterna kommer från ett begränsat prov och endast rör ungdjur. Vi vet ännu inte om vuxna diplodocus-individer hade motsvarande mönster, eller om huden med åldern blev exempelvis mörkare eller mer enhetlig.

Hur vår föreställning om dinosaurier förändras

I årtionden har dinosaurier i den breda kulturen nästan alltid sett likadana ut: olivgröna, bruna, mögligt gröna. Det berodde dels på bristen på konkreta data, dels på en föreställning om att enorma djur ”av naturen” måste ha dämpade färger.

Den förstelnade huden från Montana utmanar denna bild i grunden. Det visar sig plötsligt att även de allra största växtätarna inte var en färglös massa, utan bar specifika mönster på kroppen – synliga för artfränder och rovdjur lika.

Varje nytt välbevarat stycke hud eller fjäder ger möjlighet att tillföra nya nyanser till en svunnen epok. Det påverkar rekonstruktionerna på museer, i filmer och spel – och vänjer oss sakta vid tanken att förhistoriska landskap var långt mer visuellt rika än vi tidigare trott.

Varför just detta fynd är så anmärkningsvärt

Hud bevaras extremt sällan i klippor. I de flesta fall lämnar dinosaurier endast ben efter sig, och från dem är det svårt att härleda något säkert om färgning. Just därför gör fyndet av den unga diplodocus från Mother’s Day Quarry ett starkt intryck.

Här är det inte bara själva fjällavtrycket som bevarats – även kemiska och mikroanatomiska strukturer har överlevt. Det ger möjlighet att jämföra med data från laboratorier som arbetar med nu levande djur. Forskarna gissar alltså inte helt i blindo, utan jämför det de ser i stenen med konkreta exempel från nutidens fauna.

Vägen framåt: Jakten på färger i andra fossil

Forskarna understryker att det fortfarande finns mycket arbete framför oss. Hittills har pigmentet endast analyserats i några få hudstycken från en enda lokal. Nästa naturliga steg är att undersöka om liknande strukturer förekommer hos andra sauropoder och på andra delar av kroppen.

Om det lyckas hitta melanosomer på exempelvis svansar, halsar eller sidor av kroppen hos olika arter, kommer en mycket mer fullständig bild att teckna sig. Då blir det möjligt att börja skilja mellan mönster karakteristiska för unga och vuxna, hanar och honor – och kanske till och med för enskilda arter som levde sida vid sida.

För lekmän kan det låta som paleontologisk kosmetik, men i verkligheten handlar det om något långt djupare. Kroppens färg hänger tätt samman med levnadssätt: med hur ett djur jagar eller flyr, reglerar sin temperatur och fungerar i en grupp. Varje ny uppgift om dinosauriernas pigmentering hjälper oss att bättre förstå deras beteende och den miljö de växte upp i.

Det är också värt att komma ihåg att melanin endast är en grupp av färgämnen. Hos nutida fåglar och kräldjur är det andra kemiska föreningar som skapar rött, gult och grönt – och dessa bevaras ofta sämre i klippor. Det är möjligt att en del av dinosauriernas färger för alltid kommer att förbli en hemlighet, även med de mest avancerade analysmetoderna. Just därför är varje enskilt fynd där förstenad hud bevarar även ett litet fragment av forna ”målning” oerhört värdefullt.