Kratos återvänder i 2D – och det skapar debatt

Kratos är tillbaka på PS5 i en 2D-version som påminner mycket mer om en klassisk metroidvania än om den typiska slash-action som serien är känd för.

På papperet låter det som den perfekta spin-offen: tillbaka till den grekiska mytologin, en ung Kratos, relationen till Deimos och utforskning av en labyrintisk världskarta. I praktiken har God of War: Sons of Sparta skapat våldsamt delade åsikter – från entusiasm över gameplay till direkta anklagelser om att spelet inte borde existera inom sagans ramar.

Spelarnas bedömningar: Ett genomsnitt på endast 10,4/20 och mycket besvikelse

Tillgänglig data visar att användarnas genomsnittliga betyg ligger på 10,4 av 20. Bland de 9 registrerade bedömningarna dominerar medelmåttiga omdömen, med enstaka entusiastiska röster och ett par riktigt hårda recensioner.

Betygsspann	Antal röster
16–20	1
11–15	5
6–10	1
0–5	2

I många spelares ögon framstår Sons of Sparta som en hyfsat bra metroidvania – men som ett besvikande God of War som inte lever upp till vad varumärket lovar.

Flera spelare påpekar att projektet nästan skulle ha gått obemärkt förbi om inte God of War-logotypen prydde omslaget. Omvänt hittar fans av metroidvania-genren, som inte är bundna till seriens narrativa kanon, ganska mycket att glädjas åt här.

Nostalgin fungerar, men historien haltar

Tillbaka till Grekland: spelets största styrka

Det element som får mest beröm är stämningen. Spelet kastar Kratos tillbaka till den grekiska mytologins värld och drar kraftiga trådar till PS2-eran.

Fiendtyper som påminner om de klassiska PS2-titlarna,
platser inspirerade av antika tempel, katakumber och arenor,
talrika nickar till fans av de tidigare spelen, inklusive till Ghost of Sparta.

För många är just denna aspekt det som räddar upplevelsen. Det ger möjlighet att under några timmar återvända till seriens rötter och känna den ”gamla” God of War-känslan – om än i ny form.

Kratos som inte riktigt är Kratos: kritik mot bristande sammanhang

Den hårdaste attacken mot spelet handlar om manuskriptet och sättet karaktärerna framställs på. Spelkunniga med djup kännedom om kanon lyfter fram allvarliga diskrepanser i skildringen av både Kratos och Deimos.

Spelare skriver direkt: Historien antyder att Kratos före sin pakt med Ares var ”en god kille” och en varm storebror – och det stämmer helt enkelt inte överens med bilden av den brutala, kalla krigaren från de tidigare spelen och expansionerna.

De mest frekvent nämnda narrativa problemen är:

En Kratos som framställs som överdrivet omtänksam far och bror, vilket motsäger bilden av den egoistiska, äregiriga spartanen från de grekisk-baserade spelen,
Deimos presenterad på ett sätt som inte stämmer överens med hans porträtt i Ghost of Sparta,
ett försök att berätta ett ”okänt kapitel” i historien som istället för att fördjupa bara urvattnar den etablerade karaktärsförståelsen,
brödernas relation är endast ytligt skisserad – istället för emotionella scener får vi främst en ursäkt för att nå nästa nivå.

Vissa spelare försvarar dock berättelsen och pekar på den narrativa ramen där Kratos berättar historien för Calliope – något som öppnar för att betrakta delar av händelserna som en subjektiv och möjligen opålitlig berättelse. Ändå anser många fans att manuskriptet snarare skapar förvirring än fördjupar Kratos som karaktär.

Gameplay: solid metroidvania, men med ett upprepningsproblem

Utforskning och karaktärsutveckling

Sons of Sparta släpper det vanliga kameravinklet över axeln till förmån för ett tvådimensionellt perspektiv och metroidvania-strukturen. Vi får en kompakt, flerlagig världskarta, massor av kistor, hemligheter och genvägar samt förmågor som låser upp nya områden.

Det är främst genrefans som är nöjda:

En stor och komplex karta som uppmanar till att återvända till tidigare platser,
behaglig och responsiv styrning,
en progression som känns meningsfull – från blygsam krigare till en riktig dödsmaskine.

Vissa jämför kampstilen och nivåuppbyggnaden med titlar som Blasphemous, med ett tydligt fokus på precisa undanmanövrar, slag och hantering av talismaner.

Upprepade strider och för svaga bossar

Även de som berömmer gameplay erkänner att en känsla av monotoni smyger sig in under vägen. Rörelserepertoaren utvidgas långsammare än förväntat, och variationen i striderna är begränsad.

Spelare klagar över att spelet nästan inte introducerar nya mekaniker i andra halvan, och att slutbossen kan besegras på under en minut – vilket lämnar en tydlig missnöjdhet.

De vanligaste kritikpunkterna är:

Begränsad variation i fiendtyperna – samma typer dyker upprepade gånger upp i andra färger,
brist på markanta och minnesvärda bosstrider,
en punkt där Kratos blir för mäktig – talismaner och uppgraderingar gör att stora delar av spelet upphör att erbjuda verklig utmaning,
ett alltför repetitivt mönster: ny zon – ett par strider – kort mellansekvens – ny zon.

Samtidigt berömmer en del recensenter rytmen i utforskning och strider. För dem är systemets enkelhet en styrka: spelet är lätt att ta sig an, och känslan av en växande hjälte ger äkta tillfredsställelse.

Ljud och grafik: mellan retrostämning och next-gen-besvikelse

Grafik: för blygsamt för PS5?

En recension jämför Sons of Sparta med ett spel som utan problem skulle kunna köras på första PlayStation. Det är förstås överdrivet, men det fångar väl den stämning en del av gemenskapen sitter med.

Många kritiker menar att titeln på intet sätt demonstrerar PS5:s kraft – det ser ut som ett blygsamt 2D-projekt med texturer i hög upplösning, men helt utan ett egentligt ”wow”-ögonblick.

Klagomålen rör främst:

En konstnärlig stil utan särskilt uttrycksfull identitet, som inte bränner sig fast i minnet,
platser som beskrivs som ”tomma” och bristfälliga i detaljrikedom,
frånvaron av de spektakulära set pieces som kännetecknar seriens stora utgåvor.

Därtill kommer rapporter om bildfrekvensfall vid större utbredda kartområden eller mer intensiva strider. Det är ytterligare ett argument i kritikers arsenal – man förväntade sig teknisk polish, men fick istället FPS-droppar och buggar som kan blockera framsteg fullständigt.

Musik: från nostalgi till likgiltighet

Ljudspåret väcker heller inte enighet. Det dyker upp enstaka teman som påminner om de tidiga PS2-spelen – något fans uppskattar. Vissa låtar drar hårt på retroestetiken och associeras rent av med NES-eran – och det är här diskussionerna startar.

För vissa är denna stilblandning en sympatisk hyllning till klassikerna. För andra är det något som helt enkelt inte passar in i God of Wars mörka, brutala universum och förstör fördjupningen. Många kommentarer kallar musiken ”obemärkt” och ”inte minnesvärd” – och för en serie känd för sitt starka ljudunivers gör det extra ont.

Sons of Sparta som metroidvania kontra Sons of Sparta som God of War

Ju längre man läser spelarnas åsikter, desto tydligare blir det att detta är ett spel som existerar på två nivåer:

För metroidvania-entusiaster är det ofta en solid och ibland riktigt lyckad titel med en enorm karta och tillfredsställande karaktärsutveckling,
För God of War-fans är det i många ögon sagans svagaste kapitel, med en tveksam plats i kanon och en besvikande berättelse.

Det finns också röster som menar att spelet ”fallit offer för sitt eget namn”. Förväntningarna på serien är idag enorma – särskilt efter de senaste stora utgåvorna till PS4 och PS5. En spin-off i 2D-format med lägre budget har helt enkelt inte en chans att bryta igenom den muren av förväntningar – och det är precis det man känner tydligast i många recensioner.

Vem är detta spel till, och vad bör man komma ihåg?

Om man söker ett stort, filmiskt spektakel med monumentala bossar och banbrytande grafik på PS5, kommer Sons of Sparta troligen att göra besviken. Spelet är byggt mer som en klassisk metroidvania med vikt på utforskning och 2D-kampsystemet.

För dem som:

gillar metroidvania-spel och inte kräver fotorealistisk grafik,
accepterar en återgång till en mer blygsam 2D-form,
inte betraktar God of War-kanon som helig,

kan detta projekt visa sig bli ett engagerande äventyr över flera timmar. Kommentarer nämner genomspelningstider på omkring 30 timmar med hög kartkompletion – det finns alltså gott om innehåll.

Det är också värt att ta med i beräkningen att en del av kritiken handlar om tekniskt tillstånd – spelare rapporterar om buggar och bildfrekvensfall, som potentiellt kan åtgärdas med uppdateringar. För dem som köper spelet senare efter en serie patchar kan upplevelsen vara något annorlunda än vid lanseringen.

Sons of Sparta väcker för övrigt en intressant fråga om stora varumärkens framtid. Kan kända spelserier tillåta sig att ge ut mindre, experimenterande projekt som siktar på andra genrer och en annan skala? Eller kommer logotypen från en så erkänd serie alltid att verka som ett tveeggat svärd och skruva upp förväntningarna långt över vad spelet faktiskt levererar? I fallet med God of War: Sons of Sparta är det mycket tydligt att svaret långt ifrån är enkelt.