I över en månad såg allt hopplöst ut för en europeisk vetenskaplig satellit – och så kom en svag signal från ingenstans.

På det europeiska rymdkontrollcentret i Spanien vände stämningen helt på bara några minuter. Det som såg ut som en definitivt förlorad satellit som svävade 60 000 kilometer över våra huvuden skickade plötsligt ett livstecken. Ingenjörerna reagerade blixtsnabbt och lyckades återupprätta kontakten – en bedrift som ger hela Proba-3-uppdraget en ny framtid.

En dramatisk räddningsaktion 60 000 kilometer över jorden

Den europeiska rymdorganisationen ESA förlorade i mitten av februari all kontakt med den ena av de två satelliterna i Proba-3-uppdraget. Det var just den satellit som bär ett specialiserat instrument för att studera solens korona – det extremt varma yttre gasskiktet runt solen.

Felet uppstod under helgen den 14 till 15 februari 2026. Ett ännu oförklarat systemfel fick satellitens orienteringssystem att sluta fungera. Solpanelerna pekade inte längre mot solen, och inom några timmar var batterierna fullständigt urladdade. Satellitens system bytte automatiskt till ett extremt energisparläge.

I det nödläget är endast de mest grundläggande elektroniska komponenterna aktiva. All kommunikation med jorden bryts. För teamen i kontrollcentret i Redu i Belgien kändes det som om någon drog ut kontakten på ett projekt värt miljontals euro.

Från ett högteknologiskt precisionsinstrument förvandlades satelliten till en tyst, långsamt roterande metallkropp i rymden.

Proba-3: Två satelliter som skapar en konstgjord solförmörkelse

Proba-3 är inget vardagligt uppdrag. Sedan uppskjutningen den 5 december 2024 har två små satelliter flugit i formation för att tillsammans utgöra ett stort virtuellt instrument.

Den första satelliten bär en rund skiva på 1,4 meter som blockerar solljuset.
Den andra satelliten, utrustad med instrumentet ASPIICS, observerar solkoronan från skuggan.
Avståndet mellan de två farkosterna är cirka 150 meter, kontrollerat med millimeterprecision.

Uppdraget kretsar runt jorden i en långsträckt bana som når upp till över 60 000 kilometers höjd. Det placerar Proba-3 långt ovanför de flesta andra satelliter – däribland navigationssystem som GPS. Det gör styrningen mycket mer komplicerad eftersom farkosterna inte kan använda befintliga positioneringssystem.

I maj 2025 meddelade ESA stolt att satelliterna höll sin formation med millimeterprecision – en teknologisk milstolpe. Kort därefter följde de första skarpa bilderna av solkoronan, där forskare kunde se strukturer som nästan är omöjliga att observera från jordens yta.

Just för att allt gick så bra drabbade det plötsliga systemfelet månader senare teamet extra hårt.

En kedjereaktionen ombord: Från litet fel till total blackout

De första analyserna pekar på ett scenario där ett fel i observationsinstrumentet utlöste en serie misslyckade korrigeringsförsök. Det automatiska säkerhetssystemet ombord skulle gripa in så snart satellitens beteende avvek från det förväntade. I det här fallet fungerade inte säkerhetsnätet som planerat.

Medan felet spred sig steg för steg började satellitens okontrollerade rotation att tillta. När solpanelen inte längre vände mot solen tog batterierna slut snabbt. Inom kort slocknade nästan all elektronik. Resultatet blev en situation där satelliten varken kunde styras utifrån eller själv producera tillräckligt med energi för att ta sig ur krisen.

ESA mobiliserade omedelbart sitt eget markstationsnätverk, Estrack. Dessutom inkluderade teamen kommersiella optiska teleskop från bland annat Neuraspace och Sybilla Technologies samt det tyska radarsystemet TIRA från Fraunhofer-institutet.

Teleskopen observerade satelliten som en ljuspunkt som periodiskt blev starkare och svagare. Den rytmen avslöjade en långsam rotationsrörelse. Det var långt ifrån lugnande – men det bevisade åtminstone att objektet fortfarande var intakt och kretsade runt jorden.

Solens svaga strålar blir ESA:s livlina

Vändpunkten kom den 19 mars 2026. Den stora ESA-antennstationen vid Villafranca i Spanien fångade upp en minimal men igenkännbar signal från rymden. Det rörde sig om telemetri – råa statusdata som avslöjar att ett system kortvarigt vaknat till liv.

Förklaringen är förvånansvärt enkel: Eftersom satelliten långsamt fortsatte att rotera kom solpanelen vid en viss tidpunkt åter att korvarigt peka direkt mot solen. De få minuternas solljus gav precis tillräckligt med ström för att starta delar av elektroniken.

Ingenjörerna hade bokstavligen ett fönster på några minuter att agera i – därefter kunde det gå ytterligare veckor innan en liknande chans bjöds igen.

Under de korta tidsfönstren skickade de spanska teknikerna avgörande kommandon upp till satelliten. De tvingade igenom en ny orientering så att panelen framöver förblev vänd mot solen. Därmed började batteriet långsamt men säkert att laddas upp igen.

ESA:s direktör kallade efteråt öppet situationen för ett ”mirakeltillfälle”. Inom Proba-3-teamet var lättnaden överväldigande. Uppdragschefen Damien Galano berättade att medarbetarna i veckor levt i en sorts permanent krisberedskap.

Hur frisk är satelliten egentligen efter veckor i det kalla tomrummet?

Att kontakten är återupprättad betyder inte att uppdraget är fullt återställt. Satelliten har i veckor roterat runt i rymdens extrema kyla med minimal uppvärmning. Elektronik och sensorer är ytterst känsliga för sådana temperatursvängningar.

ESA genomför därför återställningen steg för steg:

Först kontrolleras om energiförsörjningen är stabil.
Därefter följer grundläggande tester av bordsdatorn och kommunikationssystemen.
Sedan undersöker teknikerna framdrivningen och den fina styrningen av orienteringssystemet.
Först i den sista fasen bedömer forskarteamet om korona-instrumentet fortfarande fungerar korrekt.

Instrumenten ska gradvis bringas upp till driftstemperatur. En för snabb uppvärmning kan faktiskt orsaka ytterligare skador – jämförbart med frusna vattenrör som spricker när de tinar för snabbt.

Därför attraherar solkoronan så mycket uppmärksamhet

Solkoronan är det tunna, extremt varma gasskiktet runt solen som blir synligt som en lysande gloria under en solförmörkelse. Det är just i detta skikt som många av de utbrott uppstår som orsakar så kallade solstormar.

Sådana utbrott kan ha märkbara konsekvenser för vardagslivet på jorden:

Störningar av radio- och satellitkommunikation.
Risker för satelliter i sårbara banor.
Ökad strålningspåverkan för astronauter.
Induktionsströmmar i högspänningsnät med risk för stora strömavbrott.

Genom att löpande övervaka koronan i hög upplösning hoppas forskare förstå bättre hur och när sådana utbrott uppstår. Proba-3 möjliggör en sorts permanent konstgjord solförmörkelse – något som från jordens yta bara sker sällan och under mycket kort tid.

Formationsflygning som generalrepetition för framtida uppdrag

Förutom solvetenskapen fungerar Proba-3 som ett teknologiskt testlaboratorium för precis formationsflygning i rymden. Två satelliter som positionerar sig i förhållande till varandra med millimeterprecision på tiotals kilometers höjd öppnar dörren för en lång rad framtida projekt.

Tänk på stora, modulära teleskop där spegeldelen och detektorerna sitter i separata farkoster. Eller uppdrag vid andra planeter där flera farkoster tillsammans utgör ett sammansatt mätinstrument. Erfarenheterna från Proba-3-krisen och räddningsinsatsen kan hjälpa ingenjörer att designa mer robusta säkerhets- och återställningssystem.

Vad Proba-3-krisen berättar om risker i rymdfarten

Händelsen understryker hur sårbara komplexa rymduppdrag förblir – oavsett hur avancerad teknologin är. Ett fel i programvara eller elektronik kan utlösa en kedjereaktionen. Samtidigt visar den lyckade återställningen att markteam blir allt skickligare på att spåra och rädda satelliter som kommit ur kurs.

Kommersiella teleskopnätverk, kraftfulla radarsystem och avancerad analysprogramvara spelar en växande roll i det sammanhanget. Andra satellitoperatörer – som teleföretag och väderorganisationer – drar också nytta av denna utveckling eftersom deras egna farkoster ofta kan återupplivas eller stabiliseras med liknande tekniker efter ett fel.

En satellit i en sådan hög bana är inte ett fjärrstyrt flygplan som reagerar omedelbart på en joystick. Signaler använder tiotusentals sekunder på att färdas fram och tillbaka. Styrning sker via förprogrammerade kommandon och scenarier, och mycket måste ske autonomt. Just därför testar ingenjörer sådana system i åratal på jorden och övervakar noga beteendet efter uppskjutningen.

Återupplivningen av Proba-3-satelliten illustrerar att rymdfart i allt högre grad liknar långsiktig riskhantering. Det är inte bara uppskjutningen som är den stora prövningen – det verkliga stresstestet börjar ofta först när ett uppdrag redan kört i månader eller år. Den som framöver stöter på Proba-3:s soldata i vetenskapliga publikationer kommer kanske att se dem med helt andra ögon efter att ha läst den här historien.