En kosmisk signal som vägrade att ta slut

En extremt kraftfull och långvarig signal från djupet av rymden har versatt astronomer världen över i chock – och förklaringen låter som ren science fiction.

Den 2 juli 2025 fångade NASAs Fermi-rymdteleskop upp en explosion som bryter mot samtliga kända regler för kosmiska utbrott. Där gammablixtar normalt varar en bråkdel av en sekund fortsatte denna signal i hela sju timmar med flera tydliga toppar och ett efterglöd som förblev synligt i månader. Två separata forskarlag tror sig nu ha en förklaring – men de har kommit fram till anmärkningsvärt olika slutsatser.

En kosmisk explosion som inte ville dö ut

Gammablixtar räknas som de mest kraftfulla explosionerna astronomer överhuvudtaget känner till. De varar vanligtvis under en sekund – och i sällsynta fall upp till några få minuter. GRB 250702B, som detta utbrott har döpts till, fortsatte i sju timmar. Det är ungefär tusen gånger längre än vad standardmodellerna förutspår.

Som om detta inte var märkligt nog i sig själv uppvisade signalen tre markanta toppar följda av ett efterglöd i flera våglängder som sträckte sig över månader. Denna kombination – extremt lång varaktighet, pulserande karaktär och långvarigt efterdön – passar helt enkelt inte in i den normala klassificeringen av gammablixtar.

GRB 250702B täjer på de befintliga teorierna om stjärndöd och svarta hål så pass mycket att astronomer tvingas tänka helt utanför ramarna.

Inledningsvis antog forskarna att källan låg relativt nära – kanske till och med inom vår egen galax, Vintergatan. Men när större teleskop sattes in visade det sig att signalen kom från en helt annan del av universum.

Åtta miljarder ljusår bort – inte i närheten

Med hjälp av bland annat Very Large Telescope i Chile och Webb-rymdteleskopet kartlade astronomer ursprunget med betydligt större precision. Gammablixten härstammade från en galax cirka 8 miljarder ljusår från jorden. Den signal vi tar emot idag lämnade sin källa när universum var ungefär hälften så gammalt som nu.

Detta enorma avstånd gjorde händelsen ännu mer imponerande. Något som lyser så starkt på ett så astronomiskt stort avstånd måste ha frigjort en absurd mängd energi på plats.

Datum för utbrottet: 2 juli 2025
Varaktighet: cirka sju timmar
Antal toppar: tre stora utbrott
Avstånd till jorden: ca 8 miljarder ljusår
Namn på händelsen: GRB 250702B

Frågan kvarstod fortfarande: vad orsakar en så ovanlig explosion? Två internationella forskarlag kastade sig över samma data – och läste vitt skilda historier ur dem.

Lag ett: en kaotisk kollision mellan galaxer

Det första laget fokuserade på den galax där utbrottet uppstod. Med infraröda teleskop som Magellan och Keck tittade forskarna direkt genom tjocka moln av kosmiskt damm. Bakom dem dök en jättelik, hittills dold galax upp med en uppskattad massa på över 40 miljarder solar.

Webb-rymdteleskopet kompletterade denna bild. Galaxens form framstår förvrängd och oregelbunden – som om två galaxer håller på att smälta samman och kastar ut stjärnor, gas och damm i en slags tyngdkraftsstorm.

I denna turbulenta miljö, menar laget, kan vad som helst gå snett med massiva stjärnor. De skisserar flera scenarion:

en stor stjärna som kollapsar på ett ovanligt sätt och bildar ett svart hål
en kollision mellan en stjärna och ett svart hål
en stjärna som slits sönder av ett kompakt objekt – till exempel ett svart hål eller en neutronstjärna
eller en kombination av dessa processer i den extremt täta, sammansmältande regionen

Den kaotiska miljön i en galaxkollision verkar vara den perfekta kuvösen för sällsynta, ultralånga explosioner som våra standardmodeller inte vet vad de ska göra med.

I denna tolkning är alltså GRB 250702B resultatet av en kosmisk trafikolycka i slow motion: två galaxer kolliderar, stjärnor och svarta hål susar genom varandra, och någonstans i detta kaos uppstår en unik kedjereaktion som manifesterar sig som en timslång gammablixt.

Lag två: bevis för ett ’medelstort’ svart hål?

Det andra forskarlaget fokuserar däremot på själva det objekt som uppenbarligen är direkt involverat i utbrottet. De menar att signalen pekar på en hittills sällan observerad typ av svart hål: ett exemplar från mellanklassen.

Hittills finner astronomer främst två typer av svarta hål:

Stellära svarta hål – uppstår från massiva stjärnor med en massa på några till tiotals solar
Supermassiva svarta hål – miljoner till miljarder gånger tyngre än solen, placerade i centrumen av galaxer

I årtionden har modeller förutspått att det också måste finnas svarta hål mellan dessa ytterligheter – med massor på tusentals till hundratusentals solmassor. Denna ”mellanstorlek” är svår att hitta eftersom sådana objekt normalt avger mycket lite ljus och sällan orsakar markanta utbrott.

Enligt det andra laget kan GRB 250702B just vara en sådan sällsynt möjlighet. De bedömer att ett svart hål med en massa på cirka 6 500 gånger solens massa har fångat en solliknande stjärna i utkanten av värdgalaxen – långt från det centrala supermassiva svarta hålet.

En stjärna som förtärs i etapper

En avgörande detalj i deras scenario är att stjärnan inte försvinner över kanten av det svarta hålet på en gång. Istället kretsar den flera gånger runt det och förlorar vid varje omlopp en del av sin massa. Varje gång material slits loss och störtar inåt uppstår ett nytt energiutbrott.

De upprepade topparna i signalen passar exakt på en stjärna som slukas i flera munsbitar av ett medelstort svart hål.

De tre stora utbrotten som Fermi registrerade skulle alltså vara den direkta följden av dessa successiva ”bett”. Den ovanligt långa varaktigheten får därmed en naturlig förklaring: processen utspelar sig inte på sekunder utan över timmar.

Om denna bild är korrekt skulle GRB 250702B vara första gången vi ser ett svart hål från mellanklassen så tydligt i aktion.

Varför en enda signal kan förändra allt

För lekmän kan en märklig blixt verka som en kuriositet – men inom astrofysiken är det just sådana undantag som kan välta hela teorier. Gammablixtar berättar något om stjärndöd, svarta håls tillväxt och förhållandena i det tidiga universum.

Ett par möjliga konsekvenser av denna observation:

Modeller för hur snabbt stjärnor kollapsar eller slits sönder måste eventuellt revideras.
Existensen av medelstora svarta hål stärks – eller utmanas, om det scenariot faller bort.
Sammansmältande galaxer visar sig kanske vara långt farligare och mer explosiva miljöer än tidigare antagit.

De använda instrumenten spelar också en stor roll. Kombinationen av Fermi, Very Large Telescope, rymdteleskop som Webb och infraröda kikare som Magellan och Keck demonstrerar hur exakt astronomer idag kan följa enskilda händelser – från den första glimten till det svaga efterglödet månader senare.

Vad är gammastrålning egentligen?

För dem som finner begreppet ”gammablixt” lite abstrakt: gammastrålning är den mest energirika formen av ljus vi känner till. Det handlar om fotoner med extremt korta våglängder. På jorden uppstår gammastrålning exempelvis vid radioaktivt sönderfall eller i atomreaktorer – men i kosmos frigörs den vid de mest våldsamma processer vi överhuvudtaget känner till.

En typisk gammablixt kan på några sekunder frigöra mer energi än vår sol producerar under hela sin livstid. Det gör denna typ av händelser relevanta i diskussionen om liv i universum. En närliggande gammablixt skulle i teorin kunna skada en planets atmosfär och utlösa massutdöenden.

GRB 250702B ägde lyckligtvis rum extremt långt borta, men visar med all tydlighet vad universum är kapabelt till när förhållandena är de rätta.

Vad händer nu med denna mystiska signal?

Publikationerna i The Astrophysical Journal Letters och Monthly Notices of the Royal Astronomical Society är långtifrån den slutliga punkten. Andra forskargrupper kommer nu att kasta sig över data med egna modeller och simuleringar. Det finns god sannolikhet för att nya varianter av de två huvudscenarierna kommer att dyka upp.

Astronomer går dessutom igenom befintliga mätningar för att ta reda på om tidigare, mindre iögonfallande signaler liknar GRB 250702B. Om det gömmer sig flera ultralånga gammablixtar i arkiven kan de bidra till att avgöra vilken förklaring som håller – galaxkollisionen eller det medelstora svarta hålet.

De som vill följa denna sak bör hålla utkik efter termer som ”ultralånga gammablixtar”, ”medelmassivt svart hål” och beteckningen GRB 250702B i nyheter om astronomi. Dessa begrepp kommer att dyka upp igen när nya analyser offentliggörs, eller när framtida teleskop levererar ännu skarpare bilder av efterglödet från denna anmärkningsvärda kosmiska explosion.