Ett nytt kosmiskt mysterium: vad är ASKAP J1424?
Australiensiska astronomer har upptäckt en anmärkningsvärd radiokälla som avger en kraftfull puls exakt var 36:e minut. Signalen är så stabil och så ovanligt polariserad att befintliga teorier om kända stjärnor och kompakta objekt börjar spricka.
Källan bär den tekniska beteckningen ASKAP J1424, uppkallad efter det teleskop som upptäckte den: Australian SKA Pathfinder, eller helt enkelt ASKAP. Den tillhör en kategori som kallas långperiodiska radiotransienter — objekt som inte sänder ut strålning kontinuerligt, utan med jämna mellanrum avger en kraftig radioblixt.
I detta fall är pausen på exakt 36 minuter (2 147,27 sekunder). Åtta dagar i rad såg forskarna samma mönster upprepa sig med en precision som påminner om ett kosmiskt urverk. Resultaten beskrivs i en vetenskaplig studie publicerad på preprintservern arXiv.
ASKAP J1424 sänder ut radiosignaler med extraordinär regelbunden timing och extremt enhetlig polarisering — och det stämmer dåligt överens med de vanliga modellerna för den här typen av källor.
Det är just detta som fascinerar astronomerna. De flesta kosmiska objekt — från pulsarer till utbrottsaktiva stjärnor — är notoriskt instabila. De varierar, hackar och flimrar. Denna nya källa framstår i jämförelse som ovanligt disciplinerad.
Upptäckt under en gigantisk kartläggning av universum
ASKAP J1424 kom fram i ljuset som en del av Evolutionary Map of the Universe (EMU)-projektet. Detta ambitiösa projekt bygger gradvis upp ett enormt radiolandskap av hela universum. ASKAP kan med sitt breda synfält avläsa stora himmelsområden på en gång och återvända till samma regioner om och om igen.
Just den kombinationen — bred täckning och frekventa återbesök — är nyckeln till att upptäcka sällsynta, långsamma blinkers. Många radioteleskop är antingen mycket precisa eller tittar bara kortvarigt på en plats, och därmed slipper källor med långa pauser lätt genom maskorna.
Därför är ASKAP särskilt lämpligt för kosmiska udda fåglar
- Brett synfält: stora himmelsområden kartläggs samtidigt.
- Lång observationstid: samma region följs i timmar.
- Hög kadens: himmelsfläckar återkommer regelbundet i observationsschemat.
- Polarisationskänsligt: ASKAP mäter inte bara signalstyrkan, utan också riktningen på radiovågorna.
För upptäckten av ASKAP J1424 genomförde forskarna en riktad sökning efter signaler med cirkulär polarisering — ett tecken på att starka magnetfält spelar en roll. I en tio timmar lång inspelning från januari 2025 hoppade källan fram ur bakgrunden.
Hundra procent polariserad signal sätter modellerna under press
Det som skiljer ASKAP J1424 från andra långperiodiska källor är signalens polarisering. Radiovågor har, liksom ljus, en svängriktning. Den kan rotera cirkulärt, bilda en ellips eller röra sig fram och tillbaka i ett plan — så kallad linjär polarisering.
Vid detta objekt var emissionen under hela pulsen 100 procent polariserad. Dessutom skiftade signalen under pulsens gång från elliptisk till fullständigt linjär polarisering. Det tyder på en extremt välordnad magnetisk miljö.
En så perfekt polariserad signal antyder ett tätt strukturerat magnetfält — som om källan drivs av en närmast idealisk kosmisk generator.
Många kända objekt med starka magnetfält, såsom pulsarer (roterande neutronstjärnor), sänder visserligen ut polariserad strålning, men sällan så ren och med så lite variation. Kombinationen av den långa perioden, den exakta rytmen och denna polarisering utgör en pusselbits som är svår att placera.
Ingen stjärna, ingen planet, ingen känd bov
Normalt försöker astronomer koppla en radiokälla till observationer i andra våglängder: synligt ljus, infrarött eller röntgenstrålning. I detta fall gav det ingenting. Det finns ingen optisk eller infraröd motsvarighet funnen på ASKAP J1424:s position.
Det utesluter vissa scenarion. En ljus ung stjärna eller en närliggande aktiv stjärna med utbrott skulle snabbt visa sig i andra våglängder. Det händer inte här. Källan är antingen mycket svag i synligt ljus, befinner sig extremt långt borta, eller sänder ut nästan uteslutande i radiovågor.
Dubbelstjärnesystem, magnetar eller något helt nytt?
Forskargruppen pekar försiktigt på ett föredraget scenario: ett dubbelstjärnesystem med en vit dvärg. En vit dvärg är den kompakta kvarvarande kärnan av en solliknande stjärna — tung, liten och ofta med ett kraftfullt magnetfält.
I en sådan dubbelkonfiguration kan den vita dvärgen utbyta magnetisk energi med partikelströmmen från en följeslagarestjärna. Denna växelverkan kan generera energirik strålning och radiovågor. Den långsamma, regelbundna rytmen och det starka magnetfältet passar bra till denna idé — även om den inte förklarar allt.
| Möjligt scenario | Fördelar | Obesvarade frågor |
|---|---|---|
| Vit dvärg i dubbelstjärnesystem | Lång period och starkt magnetfält är logiska | Var är följeslagarestjärnan i optiskt eller infrarött ljus? |
| Ovanlig neutronstjärna (pulsar/magnetar) | Kända producenter av polariserad radiostrålning | 36-minutersperioden är extremt lång för ett sådant objekt |
| Ny typ av kompakt objekt | Ger plats för den unika polariseringen och stabiliteten | Ingen befintlig modell; fysiken måste delvis skrivas om |
Ett enskilt slumpmässigt utbrottsscenario — som en tillfällig uppfångning av en infångad gasmoln — finner forskarna mindre troligt. Den stabila, dagligen återkommande rytmen över flera dagar passar helt enkelt inte in i den bilden.
Långsiktiga observationer ska avslöja källans sanna natur
För att förstå ASKAP J1424 bättre önskar astronomerna följa källan under en längre period. En central roll spelar VAST-surveyen (Variables And Slow Transients), ett ASKAP-projekt som kartlägger långsamt varierande och tröga radiokällor i Vintergatan.
Genom upprepade mätningar av ASKAP J1424 kan forskarna avgöra om signalen är konstant aktiv, kommer i utbrott, eller kanske en dag försvinner helt.
De olika scenarierna ger var sitt karakteristiska mönster:
- Regelbunden aktivitet: pulserna fortsätter att återkomma, vilket pekar på ett stabilt roterande objekt.
- Intermittent beteende: källan tänds och släcks, liksom vissa ”sovande” pulsarer, vilket indikerar förändringar i den magnetiska plasman.
- Engångs- eller sällsynt utbrott: signalen återkommer inte, och det pekar på en kortvarig ackretionsepisod.
Dessutom kan andra teleskop — exempelvis inom infrarött ljus, röntgenstrålning och möjligen gammastrålning — sättas in för att fånga upp svag strålning som hittills gått under radarn. Även en liten ljussvag punkt på exakt samma position kan lösa en stor del av gåtan.
Därför har dessa märkliga källor stor vetenskaplig betydelse
Långperiodiska radiotransienter är fortfarande sällsynta fenomen. Varje ny upptäckt tillför viktiga bitar till den större bilden av hur extrema magnetfält fungerar. Dessa fält styr inte bara strålningen, utan påverkar också hur materia rör sig runt kompakta objekt och utbyter energi.
ASKAP J1424 berör flera grundläggande teman i astrofysiken:
- Hur långt kan magnetfält från kompakta objekt nå och förbli välorganiserade?
- Hur långsamt kan sådana objekt rotera innan deras radiomekanism kollapsar?
- Hur vanliga är den här typen av källor i Vintergatan — och har vi bara förbisett dem fram tills nu?
Med ankomsten av ännu större radioteleskop, som Square Kilometre Array (SKA), kommer denna typ av kartläggning gå långt djupare. ASKAP fungerar i det sammanhanget som en generalrepetition: de tekniker som hittade ASKAP J1424 kan snart tillämpas i mycket större skala.
En kortfattad guide: vad är radiotransienter och polarisering egentligen?
För dem som inte arbetar med radiostrålning dagligen är det användbart att känna till några begrepp:
- Radiotransient: en källa som tillfälligt lyser upp i radiofrekvenser med pauser emellan. Tänk på ett fyrtorn — men på radiovåglängder.
- Polarisering: den riktning i vilken det elektriska fältet i en våg svänger. En hög grad av polarisering avslöjar ofta ett starkt och välordnat magnetfält.
- Vit dvärg: en kompakt reststjärna på storleken av jorden, men med solens massa. Extremt tät och ofta magnetiskt stark.
Den som följer med i astronomiska nyheter kommer se den här typen av upptäckter dyka upp allt oftare. Radiosurveyar avsöker himlen med allt större finess och avslöjar objekt som inte har någon plats i läroböcker eller gamla uppslagsverk.
För den breda allmänheten kan de tekniska termerna verka abstrakta, men kärnan är överraskande konkret: någonstans i vår galax roterar något med nästan perfekt precision och skickar som ett fyrtorn en exakt fokuserad radiostråle förbi jorden. Så länge ingen med säkerhet kan säga vad som exakt roterar där ute, förblir ASKAP J1424 ett av de mest fascinerande nya himmelsobjekten för tillfället.
