En generation som lärde sig resa sig och gå vidare

Växte du upp på 60- eller 70-talet? Då bär din hjärna troligen tysta superkrafter som blir allt mer sällsynta idag. Psykologer har noterat att just de uppväxtvillkor som präglade den tiden har skapat en rad markanta mentala fördelar – fördelar man sällan ser i skärmtidens era.

Människor som formades under dessa decennier växte upp i en värld som är fundamentalt annorlunda än vår. Och det har satt djupa och överraskande positiva spår.

Generationen som lärde sig bita ihop

Många som var barn då fick ett tydligt och orubbligt budskap hemifrån: sluta gnälla, res dig upp och gå vidare. Meningar som ”sluta gråta” och ”ta dig nu samman” hördes regelbundet i vardagsrum och på skolgårdar.

Om det alltid var sunt ser experter annorlunda på idag. Ändå resulterade den uppfostran i en tydlig färdighet: förmågan att fortsätta även när något gör ont eller går snett. De som växte upp då utvecklade ofta:

större tolerans mot obehag;
en vana att lösa problem praktiskt och konkret;
mindre benägenhet att drunkna i känslor.

Generationen från före 1980 är anmärkningsvärt bra på ”jag fortsätter om en stund” – även när det ser mörkt ut för tillfället.

Här finns dock också en fallgrop. Den som i åratal lärt sig svälja sina känslor riskerar att proppa in allt där inne. Det modiga förhållningssättet blir då till ett slags känslomässig tryckkokare. Psykologer rekommenderar just denna grupp att bevara sin starka ryggrad – men också att ta samtalet om det inre livet betydligt oftare.

Uppvuxen med tristess och fantasi som leksak

Ingen smartphone, inga streamingtjänster, inga konstanta notiser. De unga på 60- och 70-talen kände främst långa eftermiddagar där det helt enkelt inte fanns något planerat. Det var just här något uppstod som nästan verkar som en lyxvara idag: äkta tristess.

Forskning visar att människor som lärde sig leka utan skärmar oftare utmärker sig genom självunderhållning. De kan:

koncentrera sig på en aktivitet utan att bli distraherade;
fördjupa sig i en bok, ett projekt eller en hobby;
tänka kreativt när det till synes ”inte finns något” att göra.

Många från 60- och 70-talen berättar att de lätt kan roa sig själva en hel eftermiddag med ett pussel, en tidning, trädgårdsarbete eller en enkel kopp kaffe vid bordet. Ingen panik om wifi:n faller ut – deras hjärna minns fortfarande hur man finner ro utan konstanta stimuli.

Förmågan att inte behöva bedöva sig själv med en skärm, utan att vara nog för sig själv, är kanske den mest underskattade mentala muskeln hos denna generation.

En skarp antenn för stämning och timing

I många hem gällde då en tydlig regel: vuxna talar, barn lyssnar. De unga var närvarande men satt ofta bokstavligt talat för sig själva – i ett hörn eller vid barnänden av bordet.

Den som växer upp under sådana villkor utvecklar ofta en fin känsla för stämningar. Många från den tiden känner igen detta:

man ”läser av” ett rum så fort man kliver in;
man förnimmer snabbt om ett skämt är på sin plats – eller inte;
man registrerar spänningar mellan människor även när ingen säger något.

Den sociala radarn är en enorm fördel på arbetsplatsen och i relationer. Den gör samarbete smidigare och konflikter mer förutsägbara. Baksidan är dock att den som alltid lärt sig hålla tyst tills det är dennes tur senare kan ha svårt att sätta igenom sin åsikt bestämt.

Uppvuxen med ekonomisk stress som bakgrundsljud

I många familjer på 60- och 70-talen var ekonomin en oro. Inte alltid fattigdom, men tydliga gränser: ”det finns inga pengar till det just nu” och ”vi måste spara”. Barn kände den spänningen med överraskande precision.

Det lämnar spår – både positiva och negativa. På den starka sidan:

större medvetenhet om pengars värde;
en benägenhet att bygga upp sparande;
skepsis mot onödiga skulder och lyx på kredit.

Samtidigt kan en gammal känsla av brist sitta kvar även när bankkontot nu är välförsett. Psykologer möter människor hos vilka den ekonomiska stressen från barndomen aldrig riktigt lagts bakom sig. Det skapar oro vid varenda räkning, oavsett hur liten den är.

Den som växte upp i knapphet kan senare vara välbärgad och ändå aldrig känna sig helt trygg kring pengar.

Fackfolk rekommenderar att se det mönstret ärligt i ögonen. Är ångesten verklig – eller är det rösten från barndomshemmet som fortfarande talar med i ditt huvud?

Vittne till enorma samhälleliga förskjutningar

Denna generation upplevde redan i ung ålder stora förändringar: kvinnor som krävde egna karriärer, diskussioner om lika rättigheter, protester mot krig och framväxten av ny teknologi – från färg-tv till de första datorerna.

Det lärde många från dessa årgångar en kraftfull läxa: ingenting är låst för evigt. Det som verkar normalt idag kan stå helt på huvudet i morgon. Den som sett det hända tillräckligt ofta reagerar på nya förändringar med betydligt större lugn.

I samtal hör man meningar som: ”Lugna ner dig, vi har prövat värre” eller ”Allt förändras, man tar sig igenom det”. Den förmågan att relativisera sänker stressnivån i en tid där nyheter och sociala medier ständigt skriker alarm.

Oväntad robusthet skapad av hårda normer

Normer och krav var strängare i många hem och skolor än idag. Mindre utrymme för känslor, få komplimanger och ibland stora ansvarsuppgifter i ung ålder – att passa syskon, hjälpa till i familjeföretaget eller tidigt ut på arbetsmarknaden.

Det kan lämna ärr men det gör också seg. Många från den perioden har – ofta helt utan hjälp – fungerat i åratal med en tung börda på axlarna. Därför vet de idag:

att de kan hålla ut svåra perioder;
att de kan fungera under press;
att de kan resa sig igen efter ett slag.

Den som tidigt lärde sig hantera ansvar och besvikelse visar sig ofta vara långt mer robust i ålderdomen än vederbörande själv tror.

Många från 60- och 70-talen underskattar denna styrka eftersom det för dem bara var ”livet som det är”. Först i jämförelse med yngre generationer – som oftare får språk och utrymme för sina känslor – blir det tydligt hur mycket som då helt enkelt bars i tystnad.

Vad yngre generationer kan lära av det

Dessa mentala styrkor är inte förbehållna dem som är födda före 1960, men de förekommer anmärkningsvärt ofta hos just den gruppen. Yngre människor kan medvetet låta sig inspireras. Det kan exempelvis innebära:

att vara otillgänglig lite oftare: telefon avstängd, ingen skärm, bara ingenting;
medvetet öva sig i obehag – inte fly genast vid tristess eller irritation;
större uppmärksamhet på pengavanor: spara, sätta gränser och våga säga nej till impulsköp;
ibland se tillbaka på tidigare förändringar och påminna sig själv om: ”vi anpassade oss då också, det lyckas igen.”

För den äldre generationen själv finns det en annan möjlighet: att bevara styrkorna men mjuka upp de skarpa kanterna. Det betyder till exempel att vara stark och tala om sina känslor, att förhålla sig realistiskt till pengar utan konstant ångest, och att läsa av stämningar och våga ge sin åsikt till känna.

Psykologer påpekar att det just är kombinationen som verkar kraftfull: den nyktra ryggraden från 60- och 70-talen kompletterad med det känslomässiga verktyget som kommit till sedan dess. Den som förmår använda båda delarna står anmärkningsvärt stadigt i en tid som för många människor framför allt känns snabb, högljudd och oförutsägbar.