En flaskhals där en femtedel av världens olja tar sig fram
Irans blockad av Hormuz sund pressar olje- och gasrutterna hårt, men följderna slår olika hårt mot olika europeiska länder. Vissa nationer ser sina mångmiljardinvesteringar i energiimport från Gulfstaterna stanna av, medan andra står relativt skyddade tack vare att deras handel är mer utspridd.
Färska siffror från forskare i Wien och Delft ger en skarp bild av vilka ekonomier som är mest sårbara vid en utdragen blockad.
Hormuz sund — den smala farleden mellan Iran och Oman — utgör en av världens mest trafikerade energikorridorer. En betydande andel av oljan och den flytande naturgasen (LNG) från Qatar, Förenade Arabemiraten och andra Gulfstater lämnar regionen just via denna rutt.
Sedan kriget mot Iran bröt ut i slutet av februari har sjötrafiken där nästan stannat helt. Iranska styrkor lägger ut minor, genomför drönare- och robotattacker och hotar med ytterligare åtgärder. I praktiken vågar många rederier helt enkelt inte segla in i området.
Forskare varnar: varar blockaden längre än fyra veckor kommer förseningar i de globala försörjningskedjorna snabbt att hopa sig.
Enligt studiens medförfattare Stefan Thurner från Supply Chain Intelligence Institute i Wien kan en långvarig blockad utlösa kedjereaktioner. Kontrakt bryts, fartyg tvingas ta långa omvägar och energipriserna på terminsmarknaderna reagerar på varje ny spänningsvåg i Gulfen.
Storbritannien, Italien och Belgien i farozonen
Analysen från det wienska institutet, Complexity Science Hub och TU Delft visar att riskerna i Europa är starkt koncentrerade. Inte alla länder är lika beroende av Gulfstaterna — och den skillnaden betyder allt i en krissituation.
Storbritannien mest utsatt
I den samlade europeiska rangordningen sticker Storbritannien tydligt ut. Forskarna beräknar en årlig exponering på cirka 12,9 miljarder dollar (runt 11,2 miljarder euro) i varor från de berörda Gulfstaterna.
Härav utgör ungefär 5,9 miljarder dollar (cirka 5,1 miljarder euro) gasprodukter från Qatar, där LNG spelar en central roll. Det handlar om långvariga kontrakt som brittiska energibolag är starkt beroende av för att täcka den inhemska gasefterfrågan — särskilt under vintern.
Italien: beroende av qatarisk gas och propan
Italien är den hårdast drabbade EU-medlemsstaten inom euroområdet. Enligt studien importerar landet årligen varor från de berörda Gulfstaterna för omkring 9,8 miljarder dollar (ca 8,5 miljarder euro). Fördelningen ser ut så här:
- Cirka 4,4 miljarder dollar i LNG från Qatar
- Omkring 3,2 miljarder dollar i propan
- Ytterligare import av andra petrokemiska produkter
Den kombinationen slår inte bara mot elproduktion och uppvärmning, utan också mot den kemiska industrin — exempelvis till plast och förpackningar. Italienska företag kommer snabbt att behöva hitta alternativa försörjningskällor, oftast till betydligt högre priser.
Belgien: gashub och diamanthandel under press
Belgien klarar sig inte heller bra i analysen. Via LNG-terminalen i Zeebrugge fungerar landet som ett viktigt europeiskt nav för qatarisk flytande gas. Enligt studien importerar Belgien årligen LNG från Qatar för omkring 5,8 miljarder dollar (ca 5 miljarder euro).
Utöver det spelar hamnen i Antwerpen en central roll i den globala diamanthandeln, inklusive från Förenade Arabemiraten. När varuflödena från Dubai och Abu Dhabi hackar märks det direkt i Antwerpens diamantsektor — en bransch präglad av höga värden och korta leveranstider.
Tyskland och Frankrike drar nytta av spridda energikällor
Tyskland och Frankrike står relativt starkare, just för att de de senaste åren har diversifierat sina importkällor.
Tyskland hämtar årligen varor från de berörda Gulfstaterna för cirka 5,7 miljarder dollar (omkring 4,9 miljarder euro). För Frankrike ligger siffran på cirka 8,1 miljarder dollar (ca 7 miljarder euro). Beloppen låter stora, men utgör en mindre andel av den totala handeln och energiförsörjningen än fallet är för Italien eller Storbritannien.
För både Tyskland och Frankrike spelar Förenade Arabemiraten en huvudroll med import på cirka 4,2 miljarder dollar (ungefär 3,6 miljarder euro), huvudsakligen bestående av:
- Fartyg och lyxbåtar
- Industriell utrustning och maskiner
- Högteknologiska komponenter
Qatar levererar till Tyskland för cirka 0,6 miljarder dollar (0,52 miljarder euro), främst propan och specialgaser. Det är besvärligt för den tyska industrin, men inte direkt förlamande. En del kan ersättas via Norge, USA eller egna LNG-kapaciteter — om än vanligtvis till högre priser.
Bredare spridning av energi- och handelsflöden stärker motståndskraften: ju mindre beroende av en enda flaskhals, desto mindre risk för en akut kris.
Diplomatisk press: europeiska stater och Japan går samman
De ekonomiska riskerna sätter diplomatin i rörelse. Tyskland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Storbritannien och Japan uppmanade gemensamt Iran att häva blockaden. I sin förklaring talar de om en ”faktisk stängning” av sundet till följd av militärt hot, minor samt drönare- och robotattacker.
Länderna fördömer Irans agerande och meddelar att de är beredda att aktivt skydda den kommersiella sjöfarten. De understryker att de vid behov kommer att bidra till insatser som säkrar fri passage genom sundet — och därmed har en internationell maritim operation på allvar kommit på bordet.
Krav på attackstopp och användning av strategiska reserver
En anmärkningsvärd detalj: förklaringen nämner inte USA och Israel vid namn, trots att deras tidigare attacker mot Iran bidrog till att eskalera den aktuella krisen i Gulfen. Däremot uppmanar undertecknarna till omedelbart stopp för alla attacker mot civil infrastruktur — inklusive olje- och gasanläggningar.
Länderna hänvisar till internationell rätt och grundprinciperna för global välstånd och säkerhet. De stödjer Internationella energiorganets (IEA) beslut om koordinerad frisläppning av strategiska oljereserver för att dämpa prisökningar och förhindra akuta försörjningsbrister på sårbara marknader.
Beslutsfattarna överväger dessutom ytterligare åtgärder för att stabilisera energimarknaderna — exempelvis avtal med producenter utanför Gulfen om tillfälliga ökningar av olje- och gasproduktionen.
Så drabbar en regional blockad Europa via omvägar
Det är inte bara länder med direkta energikontrakt via Hormuz sund som märker följderna. Störningarna driver fraktkostnader, försäkringspremier och energipriser uppåt på global nivå. Länder som knappt ens importerar olja eller gas från Gulfen hamnar ändå med högre energiräkningar och dyrare råvaror.
| Land | Beräknad årlig exponering | Främsta sårbarhet |
|---|---|---|
| Storbritannien | 12,9 miljarder dollar | LNG och gasprodukter från Qatar |
| Italien | 9,8 miljarder dollar | LNG, propan och petrokemi |
| Belgien | 5,8 miljarder dollar (LNG) + handel | Qatarisk LNG, diamanthandel via Antwerpen |
| Tyskland | 5,7 miljarder dollar | Industrivaror från UAE, specialgaser från Qatar |
| Frankrike | 8,1 miljarder dollar | Industriimport, men mindre direkt gasberoende |
För företag innebär en sådan blockad att leveranstider blir oförutsägbara. Kontrakt med fasta leveransdatum hamnar under press, produktionsplaner måste anpassas och lagerbehållningar spelar plötsligt en mycket större roll. Särskilt sektorer med just-in-time-logistik riskerar att uppleva produktionsstopp.
Vad företag och regeringar redan kan göra nu
Europeiska energibolag och industriföretag arbetar i situationer som denna med scenarioanalyser. De undersöker alternativa rutter via andra hav eller vrider sig mot ursprungsländer som inte exporterar via Hormuz sund. LNG från USA, gas från Norge eller ökad import via Medelhavet är uppenbara exempel.
Regeringar kan tillfälligt justera avgifter, ta i anspråk strategiska reserver eller ställa garantier till rederier och försäkringsbolag. Därmed minskar de risken för att handeln stannar av enbart på grund av riskoanversion i den maritima sektorn.
För konsumenterna slår situationen främst igenom på energiräkningen och priserna vid pumpen. En del av prisökningen kommer direkt från högre olje- och gaskurser. En annan del uppstår indirekt via dyr logistik och råvarubrist i industrin, som i sin tur smittar av sig på produktpriser och livsmedelskostnader.
Blockaden understryker hur sårbara globaliserade försörjningskedjor fortfarande är för geopolitiska spänningar koncentrerade kring ett smalt sund. Länder som i god tid har spritt sina energikällor och handelsrutter — som Tyskland och i mindre grad Frankrike — står nu betydligt starkare än stater som lutar tungt mot en handfull leverantörer i Gulfen. För europeiska beslutsfattare levererar denna kris en kontant verklighetscheck om energisäkerhet, strategiska reserver och priset för beroende.
