Hemlig konkurrent utmanar Starlink – internet från stratosfären på väg

Medan miljarder människor fortfarande saknar vettig internetuppkoppling håller en oväntat teknik på att täppa till detta gap med överraskande fart.

Lösningen kommer inte via ännu fler satelliter, utan genom obemannade farkoster högt uppe i stratosfären. Dessa plattformar lovar snabb och överkomlig internetåtkomst på platser där varken fiber eller 4G någonsin kommer att rullas ut lönsamt.

Varför satelliter ensamma inte klarar uppgiften

Trots de tusentals satelliter från Starlink och andra leverantörer är drömmen om global internettäckning fortfarande långt ifrån verklighet. Enligt FN:s telekomorganisation saknar nästan en fjärdedel av världens befolkning en pålitlig uppkoppling. Det motsvarar över 2,2 miljarder människor, främst i avlägsna trakter i Afrika, Asien och delar av Latinamerika.

• Satellitnätverk överbelastas snabbt i tättbefolkade regioner.
• Det kostar enorma summor att bygga och underhålla en komplett satellitflotta i låg omloppsbana.
• Abonnemangen är helt enkelt för dyra för många människor i utvecklingsländerna.

Satellitinternet fungerar i stor skala, men inte alltid effektivt. Ju fler användare som är online samtidigt i samma område, desto mer sjunker bandbredden per användare. Det resulterar i långsamma anslutningar och hackig video — just i de länder där mobilinternet är den viktigaste tillgången till information.

Internet från stratosfären: vad är det egentligen?

Den nya generationen av projekt fokuserar på så kallade HAPS — High Altitude Platform Stations. Det är plattformar som svävar på en höjd av ungefär 18 till 25 kilometer, alltså långt över all flygtrafik, men ändå långt under satelliter.

Dessa plattformar kan anta olika former:

• stora solcellsdrivna luftskepp fyllda med helium
• lättviktsdrönare med ett enormt vingspann
• ballonger eller andra obemannade luftfarkoster

De stannar kvar i veckor eller månader på nästan samma position. Eftersom avståndet till jordytan är mycket kortare kan signalen vidarebefordras mycket snabbare och mer stabilt än via satelliter hundratals kilometer längre upp.

Internet från stratosfären kombinerar satelliternas täckning med reaktionshastigheten från ett mobilnät på marken — till priser som ligger närmare ett lokalt nätverk.

Så fungerar en HAPS-uppkoppling

En HAPS-plattform bär utrustning som kombinerar egenskaperna från en mobilmast och en satellitantenn. Farkosten kommunicerar med markstationer anslutna till fibernätverk och vidarebefordrar därefter internetsignalen till användarna på marken.

De viktigaste egenskaperna:

• Låg fördröjning (latens): Eftersom signalen inte behöver ut i rymden reagerar anslutningen mycket snabbare.
• Stort täckningsområde: En enda plattform kan betjäna ett område med en diameter på hundratals till tusentals kilometer.
• Solcellsdriven strömförsörjning: Solpaneler och batterier håller farkosten i luften under lång tid i sträck.
• Låga driftskostnader: Det krävs inga dyra raketuppskjutningar.

Tre pionjärer som är nära att gå upp i luften

Sceye: luftskepp som svävande telekomtorn

Den amerikanska startupen Sceye arbetar på ett 65 meter långt luftskepp fyllt med helium och beklätt med solpaneler. Den imponerande farkosten kan hänga kvar över samma område under lång tid och fungera som ett slags svävande sändarmast.

Ambitionerna är stora: ett komplett nätverk av stratosfäriska luftskepp som förser glest befolkade regioner i exempelvis Afrika, Mellanöstern eller USA med stabilt bredbandsinternet. Just på platser där det aldrig kommer vara lönsamt att ställa upp tusentals mobilmaster.

Aalto HAPS och Zephyr: ultralätt soldrönare

Aalto HAPS, ett dotterbolag till Airbus, satsar på en annan design: en ultralätt drönare med ett vingspann på cirka 25 meter kallad Zephyr. Denna farkost flög tidigare 67 dagar i sträck på stor höjd över ett begränsat område — helt utan att landa.

Zephyr drivs uteslutande med solenergi. På dagtid laddar solpanelerna batterierna, på natten flyger farkosterna vidare på den lagrade energin. Deras låga vikt och stora vingar gör dem extremt effektiva i den tunna luften i stratosfären.

World Mobile: internet till ett helt land med bara några få drönare

Det brittiska företaget World Mobile utvecklar vätgasdrivna drönare som kan leverera hög bandbredd — upp till omkring 200 megabit per sekund. Organisationen har ett tydligt fokus på överkomlighet för slutanvändarna.

Enligt beräkningar räcker nio av dessa plattformar för att ge över fem miljoner invånare i ett land som Skottland snabb internetåtkomst för under en euro per person i månaden.

Till jämförelse kan ett individuellt abonnemang på en satellittjänst snabbt kosta flera hundra kronor per månad. Den prisskillnaden förklarar varför telekombolag och regeringar tar tekniken alltmer på allvar.

Stratosfäriskt internet som den saknade länken

HAPS ska inte ersätta allt befintligt — de utgör ett extra lager i nätverket. På marken förblir fiber ryggraden, i städer och längs motorvägar sörjer 4G- och 5G-master för kapacitet, och till havs eller i extremt avlägsna trakter håller satelliter uppkopplingen vid liv. Stratosfäriska plattformar fyller precis de hål där det varken finns kablar eller lönsamma master.

Styrkan i denna kombination ligger i flexibiliteten. Ett land kan exempelvis välja att sätta in stratosfäriska plattformar över glest befolkade provinser, medan storstäderna ansluts direkt via fiber. Katastrofdrabbade områden eller konfliktzone kan snabbt få återupprättad kommunikation via tillfällig HAPS-täckning.

Regler, radiofrekvenser och flygtrafik: här kan det gå snett

Tekniken mognar snabbt, men det egentliga genombrottet beror i hög grad på lagstiftning och internationella överenskommelser. Stratosfäriska plattformar använder radiospektrum som också används av mobilnät och satelliter. Länderna måste sinsemellan komma överens om hur spektret fördelas och hur störningar undviks.

Dessutom måste luftfartsmyndigheterna bestämma hur dessa obemannade farkoster kan operera säkert mellan kommersiella flygplan och väderballonger. Det handlar bland annat om:

• fasta flyghöjder där passagerarplan inte flyger
• system för kollisionsundvikande
• tydliga regler för uppsändning och inhämtning

Geopolitiska frågor spelar också in: vilket land bär ansvaret om en plattform driver över en statsgräns? Vem får behandla den data som löper genom en sådan plattform? Dessa frågeställningar försenar utrullningen, även när själva tekniken är klar.

Vad betyder det för användare i avlägsna områden?

För invånare i bergsbyar eller i avlägsna öknenregioner kan stratosfäriskt internet vara skillnaden mellan att vara totalt offline eller för första gången kunna videosamtala, följa undervisning på nätet och använda mobilbank. Ett par konkreta exempel:

• Lantbrukare tar emot väderprognoser och marknadspriser direkt på telefonen.
• Landsortsklinkier kan få livekontakt med specialister i städerna.
• Barn följer digitala undervisningsförlopp på en surfplatta, trots stort avstånd till närmaste stad.

För hjälporganisationer är det attraktivt att en HAPS relativt snabbt kan positionera sig över ett katastrofområde. Efter en jordbävning eller en översvämning kan kommunikationen återställas snabbt — utan att röja vägar eller bygga upp infrastruktur från grunden.

Nyckelbegrepp förklarade: bandbredd, latens och hastighet

I samband med den här typen av projekt dyker samma facktermer upp om och om igen. Här är de viktigaste förklarade:

• Bandbredd: Den maximala datamängden som kan passera en anslutning per sekund — jämförbart med bredden på en motorväg.
• Latens: Fördröjningen mellan sändning och mottagning av data, som om man mäter hur lång tid ett eko är om att vända tillbaka.
• Hastighet: Hur mycket data man faktiskt tar emot per sekund — till exempel vid streaming av video.

Stratosfäriska plattformar siktar på relativt hög bandbredd kombinerat med låg fördröjning, vilket gör videosamtal, online-gaming och molntjänster långt mer behagliga än via traditionella satellitanslutningar på stor höjd.

Framtidsutsikter: från testprojekt till kommersiella nätverk

De kommande åren blir avgörande. Flera aktörer förbereder nu demonstrationer och första kommersiella pilotprojekt, ofta i samarbete med nationella teleoperatörer. Om dessa piloter visar att kostnaderna är låga nog och anslutningarna stabila kan länder med stora landsbygder göra ett teknologiskt språng — utan att gräva kablar överallt.

För konsumenter i länder som Sverige kommer vardagens internet fortfarande primärt köra via fiber och mobilnät. Effekten av stratosfäriska plattformar kommer framför allt märkas i regioner som idag framstår som vita fläckar på täckningskartan. Där kan internet från stratosfären bli språngbrädan från ingen anslutning till fullt deltagande i den digitala ekonomin.