Ett betongmonument som sakta spricker sönder
På den lilla ön Runit, en del av Enewetakatollon på Marshallöarna, vilar en betongkupol som i årtionden har undgått världspressens strålkastarljus. Byggd under kalla krigets höjdpunkt skulle denna konstruktion säkert innesluta ton av radioaktivt avfall från amerikanska atombombsprovsprängningar. Nu tvingar sprickor i betongen och en accelererande havsnivåhöjning forskare att åter sätta faran högst på dagordningen.
Från atombombskrater till provisoriskt atomavfallsdepot
Historien om Runitkupolen börjar under perioden 1946–1958, då USA genomförde 67 atomprover på atollerna Bikini och Enewetak. Enbart på Enewetak ägde 43 explosioner rum. År 1958 sprängde testet med kodnamnet Cactus en krater mer än 10 meter djup ner i korallön Runit.
Tjugo år senare bestämde den amerikanska armén att använda denna krater som samlingsplats för radioaktivt avfall och förorenad jord. Mellan 1977 och 1980 transporterades mer än 120 000 ton förorenad jord, betongrester och annat avfall till Runit från hela atollen. Över alltsammans kom en betongkupol med en diameter på cirka 115 meter och en tjocklek på 46 centimeter.
Det som ser ut som en massiv nukleär grav visar sig i verkligheten vara en nödlösning utan vattentät botten.
En avgörande detalj: under kupolen finns ingen tätning. Kraterbotten består av porös korallsten. Detta innebär att grundvatten drivet av tidvatten och vågor kan strömma under konstruktionen. Redan när kupolen byggdes var detta ett känt faktum; konstruktionen betraktades internt som en tillfällig åtgärd, inte som permanent förvaring.
En betongstruktur full av sprickor
Efter nästan ett halvt sekel i saltluft och tropiskt klimat åldras kupolen synligt. Betong får med tiden sprickor, särskilt i en miljö präglad av mycket salt, fukt och stora temperaturväxlingar. Forskare och journalister som har besökt Runit rapporterar om sprickor i de betongplattor som tillsammans utgör kupolen.
Amerikanska myndigheter talar om ”normal åldrande” och hävdar att konstruktionen fortfarande fungerar. Nukleära experter ifrågasätter detta lugnande besked. De påpekar att vissa radionuklider – som plutonium-239 – har en halveringstid på 24 000 år. Ingen betongkupol håller så länge, definitivt inte när det redan finns synliga skador inom ett människoliv.
Vetenskapliga team som 2018 genomförde mätningar fann förhöjda strålningsnivåer i marken utanför kupolen. De påvisade flera typer av radioaktiva ämnen i den omgivande miljön. Detta betyder inte automatiskt att allt läcker från depotet — atollen själv innehåller redan mycket radioaktivt material från tidigare provsprängningar. Men det visar att problemet inte är begränsat till en betongkupol på ett kort.
Inte en förseglad behållare, utan en läckande svamp
Kupolens verkliga svaghet ligger under jordytan. Genom den porösa korallen kan havsvatten strömma under hela konstruktionen. Tidvattnet pumpar vatten in och ut ur undergrunden som en svamp som ständigt trycks ihop och släpps fri.
- ingen vattentät botten under avfallet
- porös korallbotten med grundvattenströmning
- tidvatten och stormar som driver vatten genom undergrunden
- redan existerande radioaktiv förorening i lagunen och sedimenten
Detta mönster av vattenströmningar kan frigöra radioaktiva partiklar och sprida dem till lagunen och det omgivande havet. Här lever fiskar, kräftdjur och andra organismer som ingår i näringskedjan för befolkningen på Marshallöarna.
Klimatförändringar förstärker varje svag punkt
Där kupolen tidigare främst betraktades som ett dystert monument från atomtidsåldern, förändrar klimatkrisens perspektiv hela riskanalysen. Marshallöarna ligger i genomsnitt bara cirka 2 meter över havsnivån. Vid en havsnivåhöjning på omkring 1 meter under detta sekel — som vissa scenarier för området förutspår — kommer denna balans direkt under press.
En högre vattennivå betyder inte bara att vågor närmar sig kupolens kant. Trycket på grundvattnet under ön ökar, varvid mer vatten pressas genom korallbotten. Under kraftiga stormar kan stormfloder tillfälligt nå långt högre och pressa hela systemet extra hårt.
Kombinationen av åldrande betong, ingen bottentätning och ett stigande hav gör Runit till ett långsamt tickande urverk.
Forskare vid Pacific Northwest National Laboratory har beräknat att särskilt stormuppdämning — den tillfälliga ansamlingen av vatten under kraftiga orkaner — samt havsnivåhöjning blir avgörande för den framtida spridningen av radioaktiva ämnen runt atollen. Ju mer extremt vädret blir, desto större blir trycket på ett i förväg skört system.
Inte bara en prick i havet
Runit själv är obebott, men lagunen och de omgivande farvattnen är långt ifrån det. På Enewetakatollon bor några hundra människor som fiskar, seglar och rör sig i små båtar mellan öarna. Runit ligger bara drygt 30 kilometer bort.
För lokalbefolkningen är kupolen ingen abstrakt fara. Det handlar om helt konkreta frågor: kan man fiska säkert? Är vattnet fortfarande användbart? Vilka risker löper barn som leker på stranden? Sådana bekymmer lever i ett samhälle som i generationer har burit konsekvenserna av radioaktivt nedfall, tvångsflyttningar och begränsad tillgång till sjukvård.
Vem bär ansvaret?
Kupolen på Runit symboliserar inte bara ett tekniskt problem, utan också en politisk och moralisk fråga. När Marshallöarna uppnådde självständighet 1986 ingick öarna ett avtal med USA — det så kallade Compact of Free Association. Därmed avgjordes juridiska krav i samband med atomprovsprogrammet i stor utsträckning.
I praktiken känner Marshallöarnas regering sig efterlämnad med ett farligt arv utan medel att själva hantera det. Landet förfogar varken över den avancerade teknologin, expertisen eller finansieringen som är nödvändig för grundlig sanering eller för uppförandet av en modern, robust atomavfallsanläggning.
Den amerikanska regeringen hävdar att kupolens bidrag till områdets samlade radioaktiva belastning är relativt blygsamt. Åtskilliga forskare frågar sig varför konstruktionen överhuvudtaget byggdes, om effekten är obetydlig. Denna fråga återspeglar en djupare misstro: har alla uppgifter om depotens innehåll faktiskt offentliggjorts?
Människorna bakom siffrorna
Utöver Enewetaks invånare finns de tidigare soldaterna som deltog i saneringsarbetet. En del av dem fick först erkännande som ”atomic veterans” årtionden senare. De rapporterar om hälsoproblem som cancer och skador på ben och organ, som de själva kopplar till exponeringen under grävnings- och deponeringsarbetet på Runit.
Lokala ledare kallar kupolen en påtaglig påminnelse om misstag från atomtidsåldern. Inte bara själva provsprängningarna, utan också det hastverk som avfallet hanterades med — på en ögrupp som politiskt hade mycket lite att säga till om.
Vad står på spel nu?
På kort sikt handlar det om insyn: hur snabbt åldras konstruktionen, exakt hur mycket radioaktivt material innehåller den, och hur mycket av det rör sig redan genom jord och vatten? Det kräver regelbundna mätningar, öppna rapporter och oberoende kontroll av forskare som inte uteslutande utses av en part.
På längre sikt ligger en betydligt svårare fråga på bordet: ska man fortsatt lita på en föråldrad kupol utan bottentätning, eller ska det genomföras någon form av storskalig sanering? Man skulle exempelvis kunna tänka sig att gräva upp och flytta avfallet till en säkrare och bättre kontrollerbar plats. En sådan operation skulle vara tekniskt komplicerad och kostsam, men kan på sikt innebära långt mindre risk än att låta vara i ett snabbt föränderligt klimat.
Runit visar hur gamla nukleära arv och den nuvarande klimatkrisen förstärker varandra. Det som en gång presenterades som lokalt och hanterbart blir under inflytande av stigande vatten och mer extrema stormar en fråga för en hel ögrupp — och en prövning för internationellt ansvar.
För den som vill förstå exakt hur en sådan kupol kan utgöra en fara hjälper en enkel bild. Radioaktiva ämnen binder sig ofta till fina jordpartiklar. Så snart vatten frigör dessa partiklar kan föroreningen spridas i sediment, plankton och fisk. Den som äter den fisken tar upp en del av belastningen. Denna process sker långsamt och osynligt, och hälsoeffekterna visar sig först många år senare. Just denna långsamhet gör ett sårbart och stigande hav runt en skadad nukleär grav så oroande.
