Den kolossala utmaningen i yttre rymden

En helt ny analys genomförd för NASA slår fast att ambitionen om att förvandla den röda planeten till ett frodig hem för människor kräver en industriell insats av astronomiska proportioner. Utmaningen handlar inte om bristande teknologisk förmåga eller fysiska lagar, utan snarare om projektets fullständigt absurda omfattning.

Tanken på att gradvis värma upp Mars, frigöra koldioxid från ytan och sedan plantera skogar är otroligt fascinerande. Det är just detta scenario som Elon Musk i åratal har framhållit som mänsklighetens nästa naturliga språng mot att bli en multiplanetär art.

Fysikern Slava Turyshev från Jet Propulsion Laboratory har dock valt att räkna på de konkreta, fysiska kostnaderna. Resultatet visar med all tydlighet att fullskalig terraformering för närvarande hör hemma i science fiction-genren snarare än på ritbordet. En enkel forskningsbas är nämligen i en helt annan division än ett projekt som ska förvandla en hel himlakropp.

Atmosfären som får ditt blod att koka

Ställer du dig utomhus på Mars utan skydd idag, skulle den ofattbart tunna luften döda dig på några sekunder. Det extremt låga trycket innebär helt enkelt att blodet i dina ådror skulle börja koka vid din egen kroppstemperatur, eftersom inget utifrån ”trycker tillbaka” på din kropp.

För att skapa bara ett absolut minimum av livsviktiga överlevnadsförhållanden visar beräkningarna från Slava Turyshev att det måste tillföras 3,89 × 1015 kilogram gas till miljön. Det är en mängd som får de flesta miniräknare att ge upp.

Detta livsnödvändiga lager av gas väger ungefär lika mycket som den lilla månen Deimos. Ska den konstgjorda atmosfären däremot vara rik på kväve och syre precis som på Jorden, måste gasen motsvara massan av Saturnus-månen Janus, som är omkring tusen gånger tyngre än den första.

I verklighetens värld innebär detta ett ofattbart behov av att krossa oändliga mängder av lokal is och sten – eller att man direkt drar gigantiska månar tvärs genom solsystemet för att frigöra deras resurser.

En otrolig energiklyfta: Tusen års drift och massiv strömförbrukning

Den absolut största huvudvärken i analysen handlar om själva energibehovet. Även om det lyckas lokalisera enorma färskvattenreserver av frusen H2O för att utvinna syre, kräver separationen av vattenmolekylerna en nästan oändlig rad av kemiska klyvningsprocesser.

För att överhuvudtaget lyckas krävs det enligt forskarens datamodeller en konstant strömförsörjning på svindlande 380 terawatt under cirka tusen år. Tänk på hela mänsklighetens nuvarande energiproduktion. Multiplicera den med tjugo. Flytta sedan hela maskineriet till en dammig stenöken och låt det köra på högvarv i tio århundraden utan stopp.

Denna nivå av planetär manipulation överskrider våra mest avancerade teknologier och indikerar ett civilisatoriskt språng som ligger långt fram i framtiden.

Ett kontinuerligt energikrav på 380 terawatt, vilket motsvarar tjugo gånger hela vårt globala nätverk.
Alla maskiner och processer måste köra oavbrutet i över 1 000 år.
Kritisk utrustning ska fungera i en obarmhärtig miljö präglad av dammstormar och extrema frostgrader.
Mängden total energi överskrider fullständigt allt som vår art någonsin har förbrukat.
Infrastrukturen kan omöjligt basera sig på mänskligt underhåll hemifrån.

En gigantisk kontinent av speglar ute i rymden

Att pumpa upp atmosfären löser inte allt. Den frusna världen kräver en global uppvärmingstransformation. Ska vatten flyta fritt i öppna floder är det nödvändigt att höja den generella medeltemperaturen med över 60 grader Celsius.

Ett känt, teoretiskt lösningsförslag går ut på att bygga svävande speglar i en omloppsbana, så man kan kasta koncentrerad solenergi direkt ner mot iskaporna. Beräkningarna visar dock brutalt att detta spegelkomplex kommer att kräva en yta på mer än 70 miljoner kvadratkilometer.

Hela kontinenten Europa täcker till jämförelse endast knappt 10 miljoner kvadratkilometer. Planen förutsätter alltså att vi uppför en konstruktion bestående av sju gigantiska solspeglar i tunt reflekterande material ute i tomrummet.

Med tanke på att det krävs årtionden av planering och budgetar i miljardklassen bara för att underhålla ett enda rymdteleskop, står det klart att kosmiska jättespeglar fortfarande befinner sig solidt förankrade i fantasin.

Den verkliga orsaken till de stora armrörelserna

Folkbakom den omfattande undersökningen hävdar att berättelsen om en blomstrande grön planet främst tjänar som ett otroligt kraftfullt marknadsföringsverktyg. Det drar till sig den globala pressens uppmärksamhet, motiverar riskvilligt kapital och rättfärdigar kapplöpningen om att bemästra teknologin bakom återanvändbara rymdraketer.

Idémannen Elon Musk använder skickligt planetens omvandling som den ultimata, inspirerande ledstjärnan. Detta betyder naturligtvis inte att rymdresorna dit är bortkastad tid. Offentliga organ och stora rymdföretag arbetar passionerat med att skapa de nödvändiga fundamenten för forskning och gruvdrift i framtiden.

Problemet uppstår enbart när man försöker sätta likhetstecken mellan skyddade laboratorier och ett öppet, självregulerande kretslopp fyllt med regnväder och växtliv.

Mindre bubblor av liv: Framtidens realistiska bostäder

I forskningsanteckningarna pekas det istället på en väsentligt klokare riktning, som i fackretsar kallas för paraterraformering. Man förkastar snabbt tanken på att förändra atmosfären på ytnära nivå och bygger istället kontrollerade, slutna zoner.

Föreställ dig ett landskap täckt av storslagna, högteknologiska kupoler av glas eller syntetiskt material, där människor trivs och skördar färska grödor i vardagskläder. Den otroligt tunna atmosfären och svaga gravitationen är en direkt fördel för den sortens byggnadsverk, eftersom trycket inifrån blixtsnabbt ”blåser upp” konstruktionerna och stabiliserar dem perfekt mot marken.

I detta långt mer handfasta scenario ska vi inte manipulera en hel glob, utan snarare investera kraftigt i slutna, självförsörjande miljöer. Detta öppnar för en logisk och gradvis expansion från de första pionjärerna till verkliga, tätbefolkade kolonier.

Styrning av robotar och specialmaskiner med hjälp av lokalt damm och klippmaterial.
Komplexa 3D-skrivare matade med resurser dragna direkt ur den röda sanden.
Avancerade, intelligenta anläggningar för vattenrening och konstant syreåteranvändning.
Optimerade system för skördeutbyte inom helt isolerade klimatskärmar.
Byggmetoder i lätta moduler som enkelt kan utvidgas i takt med ökad befolkning.
Syntetiska kupoler som ger starkt skydd mot dödliga strålningsnivåer.
Intelligenta ytterskal byggda för att motstå hårda temperaturväxlingar.

Den viktigaste läxan finner vi hemma

Studien pekar avslutningsvis på ett vackert, reflekterande faktum: Siffrorna bevisar svart på vitt hur vanvettigt kostsamt vårt eget naturliga ekosystem är. Biosfären här på Jorden kör stabilt av sig själv, tack vare ett ofattbart och urgammalt samspel mellan biologi och geologiska rörelser, som inte ens de skickligaste ingenjörerna någonsin kommer att kunna påskynda.

Drömmen om att lämna moderskeppet tvingar oss alltså att erkänna att det ger långt mer mening att bevara naturens fina balans hemma i vår egen atmosfär. Att städa upp i miljön är markant billigare, snabbare och säkrare än att bygga en välfungerande reservlösning från grunden i ett avlägset, fruset helvete.

Rymdentusiaster behöver dock på intet sätt förtvivla över siffrorna. De tvingar istället fokus över på det knivskärpa, verkliga ingenjörsarbetet. De kommande årtiondena kommer att bjuda på genombrott inom slutna habitatlösningar och rymdrobotar – teknologier som faktiskt kan bära våra fotspår hela vägen till en främmande horisont.