Många av oss minns våra föräldrar och far- och morföräldrar från 50-talet som hårda, slutna personer som nästan verkade känslomässigt frånvarande. Först med tiden börjar vi inse att bakom den råa ytan dolde sig inte likgiltighet, utan en högst konkret överlevnadsmekanism.

De som föddes på 1950-talet växte upp i skuggan av andra världskriget. Deras föräldrar och far- och morföräldrar hade upplevt fronten, bombningar, läger, tvångsförflyttningar, svält och plötsliga förluster av nära och kära. När kriget tog slut förväntade sig samhället bara en sak av dem: de skulle återuppbygga landet och på något sätt leva vidare.

Begreppet trauma existerade inte, nästan ingen gick i terapi, och om känslor talade man sällan eller inte alls. Kulturen dominerades av idealet om människan som ”biter ihop” och gör sitt jobb. Lidande skulle vara privat, osynligt, helst förtiga.

Hemmen hos efterkrigstidens generation var fyllda av kärlek, men samtidigt fyllda av tystnad. Känslor ersattes ofta av handling och plikt. I denna verklighet hade många föräldrar helt enkelt inte råd att bearbeta sin egen smärta. De var tvungna att arbeta, skaffa mat, säkra ett tak över huvudet, hitta sin plats i ett nytt politiskt system. Den inre dramatiken tryckte de instinktivt ner, för annars kunde de inte fungera.

Vad gör ett hem där man inte pratar om känslor med ett barn

Barn som uppfostrades under dessa förhållanden – alltså just de födda på 50-talet – sög åt sig tystnaden som en svamp. De såg utmattade, stränga vuxna som sällan klagade, och som reagerade på svåra ämnen med ett skämt, ett ämnesbyte eller ett enkelt ”man måste leva som man kan”.

Psykologer som arbetar med transgenerationellt trauma beskriver det mycket konkret: om en förälder inte har bearbetat sin egen smärta, har personen ofta inte resurserna att stödja barnets känslor. Inte för att föräldern är ond, utan för att varje stark känsla hos barnet väcker personens egen, oläkta ångest.

Det uppstår otålighet, bagatellisering, snabbt sökande efter ”lösning på problemet” i stället för lyssnande. För barnet leder det till starka slutsatser:

Mina känslor är besvärliga, det är bättre att gömma undan dem
Det verkliga värdet ligger i att vara tapper och tyst
Om det som gör ont pratar man inte – man kan bara handla
Starka människor visar inte sårbarhet

Forskning om barn till överlevare från förintelsen visar en liknande mekanism. Föräldrar som bär på en enorm, outtalad börda, älskar ofta så starkt som de kan, men begränsar sig till att säkra materiell trygghet. Den känslomässiga sfären blir åsidosatt, eftersom de helt enkelt inte har tillgång till den.

Barn växte upp med budskapet om att riktiga problem löses genom handling, inte genom ord. En far som reparerade en vattenkran efter jobbet, en mor som sydde en jacka till barnet av ”skaffat” tyg, en morfar som trots trötthet kom hem med barnbarnets favoritäpplen från torget – det var deras kärlekstecken.

Kärlek uttryckt genom handling, inte genom ord

För många representanter från 50-talsgenerationen var reglerna som lärdes ut i hemmet tydliga: känslor visas genom handling. I den kulturella koden betydde ”jag älskar dig”: ”jag har fött dig, värmt dig, sett till att du skulle ha det bättre än mig”.

Samtal om ångest, sorg, ensamhet existerade nästan inte. Många föräldrar och far- och morföräldrar kände helt enkelt inte det språk man kunde använda för att prata om det. De hade aldrig hört det. Då reagerade man på liknande bekännelser med meningar som ”andra har det värre”, ”överdriva inte”, ”var inte sådan gnällspik”. Inte av grymhet, utan utifrån övertygelsen att så uppfostrar man en ”stark” människa.

Den här generationen lärde sig till perfektion att hantera yttre problem, men stod nästan maktlös inför sitt eget inre. Forskare inom mental hälsa beskriver hela skaror av människor som hela livet bar på ångest, ilska eller sorg, men som betraktade det som skamligt att be om hjälp.

Resultatet blev åratal av oförklarade konflikter i äktenskap, där ”ingen sa något, man bara passerade varandra”. Föräldrar och barn som levde bredvid varandra, men innerst inne kände att de egentligen inte kände varandra. Somatiska symtom – smärtor, sömnlöshet, förhöjt blodtryck – bakom vilka det ofta stod långvarig känslomässig spänning.

Varför vi lätt dömer dem från dagens perspektiv

I en kultur som äntligen pratar om depression och ångest är det inte svårt att se tillbaka och säga: ”de gjorde allt fel”. De kramade inte, de frågade inte hur du mådde, de bagatelliserade psykisk ohälsa. Skillnaden är att vi har ett språk och verktyg som de inte hade.

Posttraumatiskt stressyndrom blev först officiellt namngivet på 1980-talet. Tidigare var det ”stridströtthet” eller helt enkelt ”nerver”. En man som efter hemkomsten från fronten drack och skrek betraktades inte som en patient som behövde terapi, utan som en ”svår människa”. Ingen funderade på vad han egentligen bar på inombords.

Barn uppfostrade av sådana vuxna ärvde inte ett kallt hjärta, utan en uppsättning övertygelser: visa det inte, prata inte om det, handla. En sådan paket gavs vidare, ofta i god tro. Många föräldrar från 50-talet var övertygade om att det just var så man ”härdade” barn för ett svårt liv.

När begreppet posttraumatisk stress introducerades av amerikanska forskare efter Vietnamkriget blev det tydligt att miljoner människor världen över hade levt med obehandlade trauman i årtionden. Veteraner som kom hem till Danmark efter internationella uppdrag, överlevare från koncentrationsläger, offer för naturkatastrofer – alla hade de gemensamma upplevelsen av att känna sig missförstådda av ett samhälle som förväntade sig att de bara skulle ”gå vidare”.

Vad dagens generationer kan göra åt det

I dag söker fler och fler människor terapi, psykologiska böcker, webbinarier om känslor. Vi får ett språk med vilket vi kan namnge något som fanns i familjehistorierna, men utan ord. Många vuxna barn till 50-talister står någonstans där de måste bestämma: vad ska vi behålla från familjearvet, och vad ska vi förändra.

Vi behöver inte ge upp den motståndskraft som våra föräldrar och far- och morföräldrar gav oss, men vi kan komplettera den med något de saknade – förmågan att prata om det som gör ont. Det ser ofta mycket vardagligt ut:

En person som själv i barndomen bara hörde ”överdriva inte”, säger till sitt barn: ”Jag ser att du är arg, låt oss prata om det”
En vuxen berättar för första gången för sina föräldrar: ”Jag kände mig alltid älskad hos er, men jag saknade verkligen samtalet”
Familjer börjar namnge känslor vid middagsbordet i stället för att bara prata om praktiska uppgifter
Terapeuter märker ökat intresse för familjeterapi där tre generationer möts
Vuxna lär sig att säga ”jag behöver hjälp” utan skam
Far- och morföräldrar börjar försiktigt dela krigshistorier, inte som hjälteäventyr, utan som äkta upplevelser

Ett sådant ärligt samtal förändrar inte alltid gamla vanor, men avslöjar ofta att under den råa ytan har det länge gömt sig outsagda ord och känslor. Psykologer vid Århus universitet har dokumenterat att intergenerationell dialog om traumatiska upplevelser kan minska symtom på ångest hos både barn och föräldrar.

Hur ser man på de ”kalla” representanterna från 50-talet

När du nästa gång ser en mormor som vid nyheten om din kris säger torrt ”du klarar det nog”, eller en far som reagerar på dina tårar med ett råd i stället för en kram, så försök ett ögonblick att se dem med historiens ögon. Bakom deras reaktion står årtionden av att lära sig att man inte får reagera annorlunda.

Det betyder inte att man ska acceptera total känslomässig tystnad i familjen. Man kan sätta gränser, söka stöd på andra håll, bygga egna, mer öppna relationer. Men medvetenheten om var deras hårdhet kom ifrån minskar ofta ilskan och lämnar mer utrymme för enkel mänsklig nyfikenhet: ”vad bar du egentligen hela livet på dina axlar?”.

I många fall fick föräldrar och far- och morföräldrar från 50-talsgenerationen aldrig chansen att berätta om sin rädsla, skam och sorg. De kände inte det trygga rummet för sådana samtal. När någon från den yngre generationen erbjuder detta rum händer det ibland något tyst, men viktigt: rustningen spricker lite grand, och bakom den dyker det upp en människa av kött och blod som hela livet gjorde allt så gott som personen kunde.