Mystiskt radiosignal varje 36:e minut – astronomer totalt häpna

Radioteleskop i Australien har fångat upp en pulserande signal som upprepar sig var 36:e minut – och den passar inte in i någon känd stjärnmodell.

Forskare har gett objektet namnet AASK J1424. Denna ovanliga radiosändare kan antingen vara ett extremt exotiskt system med en vit dvärg eller en helt ny typ av kosmiskt objekt vars fysik fortfarande väntar på en förklaring.

En ny kosmisk ”fyr” i ASKAP-data

Källan ASKAP J1424 upptäcktes med hjälp av det australiensiska radioteleskopnätverket Australian SKA Pathfinder, placerat i västra Australiens vildmark. Den är en del av det stora programmet Evolutionary Map of the Universe, som systematiskt skannar enorma delar av himlen i jakten på variabla och kortvariga radiosignaler.

I januari 2025 analyserade astronomer en timlång observation och fokuserade den här gången särskilt på så kallad cirkulär polarisering av radiovågor. Det var just i dessa data som den extremt tydliga signalen från ASKAP J1424 dök upp – med regelbundna upprepningar var trettiosjätte minut.

ASKAP J1424 är en långperiodisk radiokälla som pulserade oavbrutet i åtta på varandra följande dagar – som en kosmisk fyr som tänds med perfekt jämna mellanrum.

Forskningsresultaten publicerades på den vetenskapliga preprint-servern arXiv i början av mars 2026 och fångade omedelbart uppmärksamheten hos team som arbetar med extremt magnetiska stjärnor och exotiska dubbelstjärnsystem.

Vad vi vet om ASKAP J1424: urverksprecision och magnetiskt beteende

En perfekt regelbunden puls var 36:e minut

Den mest slående egenskapen hos ASKAP J1424 är dess period: cirka 2 147 sekunder, motsvarande ungefär 36 minuter. Jämfört med kända objekt är det anmärkningsvärt långt. Klassiska radiopulsarer sänder ut pulser varje sekund eller ännu snabbare, och även så kallade magnetarer befinner sig typiskt inom en skala på några sekunder.

Här talar vi om en långsam men förvånansvärt stabil rytm. Källan upprätthöll nästan ett identiskt pulsmönster genom åtta dagars kontinuerliga observationer. Inga korta avbrott, plötsliga ljusstyrkevariationer eller den ”hicka” som instabila objekt ofta uppvisar registrerades.

Den kombinationen – en mycket lång period kombinerad med hög emissionsstabilitet – är extremt svår att förklara med standardmodeller för neutronstjärnor.

Polarisering nära hundra procent

En annan egenskap som ger astrofysikerna huvudvärk är radiovågens polarisering. ASKAP J1424 är inte bara tydligt polariserad – forskarna beräknar att signalen genom hela pulsen är närmast hundra procent ordnad.

I början antar emissionen en elliptisk form för att sedan övergå till nästan perfekt linjär polarisering. Denna ”dansande” fördelning av det elektriska och magnetiska fältet pekar på ett mycket ordnat och kraftfullt magnetfält i källans omedelbara omgivning.

• Lång period – 36 minuter
• Stabila pulser i åtta dagar i sträck
• Polarisering nära hundra procent
• Ingen åtföljande signal i synligt ljus eller infrarött ljus

Den sista egenskapen är avgörande. Trots användning av känsliga optiska teleskop och infraröda observationer lyckades man inte koppla ASKAP J1424 till någon synlig stjärna eller galax. Objektet existerar för oss praktiskt taget uteslutande som en radiosändare.

Ett system med en vit dvärg – eller något helt nytt?

En av hypoteserna som framgår av forskningsartikeln antar att ASKAP J1424 kan vara ett tätt dubbelstjärnsystem med en vit dvärg – alltså en ”död” stjärna på storleken av jorden men med en massa jämförbar med solens. Ett sådant objekt besitter ett kraftfullt gravitationsfält och magnetfält, och dess samspel med en följeslagare kan leda till kraftig radioemission.

I detta scenario är interaktionerna mellan den vita dvärgstjärnans magnetfält och följeslagarstjärnans stellarvind centrala. En ström av laddade partiklar kan fungera som en ledare där kraftiga elektriska strömmar uppstår, vilka i sin tur genererar radioemission. Perioden på 36 minuter kunde motsvara den vita dvärgstjärnans rotation eller den geometriska konfigurationen av systemets komponenter.

Forskarna understryker att de föreliggande uppgifterna inte är tillräckliga för att avgöra om det faktiskt är ett system med en vit dvärg eller om det rör sig om en helt annan typ av radiokälla.

Andra möjligheter övervägs också, däribland en mycket atypisk magnetar, en ovanlig pulsar i ett starkt magnetfält, och till och med en helt ny klass av långperiodiska radioobjekt som hittills har undgått teleskopens uppmärksamhet på grund av begränsad känslighet och för korta observationsperioder.

Varför frånvaron av optisk signal komplicerar saken så mycket

Inom astronomin ger observationer över många våglängder normalt möjlighet att ”sammanställa” en porträttbild av ett objekt. Den lyxen har forskarna inte här. ASKAP J1424 lyser inte tillräckligt i det synliga spektrumet för att enkelt kunna identifieras, och det finns heller inget tydligt spår i infrarött ljus.

Utan en klar motsvarighet i andra våglängdsområden är det svårt att uppskatta objektets avstånd, massa eller galaktiska omgivning. I praktiken innebar det att forskarna avslutade den första analysen med ett stort antal möjliga scenarier och en mycket blygsam uppsättning av hårda observationsdata.

Så här kommer astronomer att ”inhämta” ASKAP J1424

Det team som analyserade data från ASKAP betonar kraftfullt behovet av ytterligare observationer. Det rör sig både om fortsatt radioövervakning och om en bredare kampanj med andra teleskop. I planerna ingår bland annat ytterligare sessioner inom programmet VAST (Variables And Slow Transients), som just drivs av ASKAP.

Forskarna vill ha svar på en rad enkla men avgörande frågor:

• Uppträder signalen konstant eller endast i bestämda aktivitetsperioder?
• Ändras radiopulsens form över tid?
• Kan man i andra våglängdsområden spåra även det minsta tecken på ett åtföljande objekt?
• Finns det i samma område av himlen andra, svagare källor med liknande karakteristik?

Den andra fasen av VAST-programmet, som ska fokusera på områden med särskilt många variabla radiosignaler i vår galax, är ett bra tillfälle att ”fånga” ASKAP J1424 i olika aktivitetsfaser. Långvariga observationskampanjer kommer att göra det möjligt att avgöra om de hittills observerade åtta dagarna är regeln – eller bara en lycklig tillfällighet.

Vad sådana signaler berättar för oss om extrema stjärnsystem

Långperiodiska radiokällor som ASKAP J1424 är fortfarande en mycket sällsynt kategori. Varje nytt fynd av denna typ har stor påverkan på modeller för stjärnornas evolution och deras sena stadier. Normalt talar man om tre grupper av objekt som sänder ut kraftiga radiovågor:

ASKAP J1424 med sin 36-minutersperiod och mycket ordnade polarisering passar endast delvis in i den sista kategorin. Just därför väcker den så stort intresse: den antyder att det i vår galax kan existera hela populationer av objekt som delvis fyller klyftan mellan klassiska pulsarer och exotiska system med vita dvärgar.

Föreställ dig en sådan ”kosmisk fyr”

För dem som inte ägnar sig professionellt åt astronomi är det lättare att tänka på ASKAP J1424 som en fyr. Föreställ dig en stjärna eller en stjärnrest som roterar långsamt kring sin egen axel. Dess magnetfält bildar något som liknar två trattar varifrån det sänds ut strålar av partiklar och radiostrålning.

När en sådan ”ljusstråle” passerar i riktning mot jorden registrerar våra radioteleskop en puls. När strålen avlägsnar sig från vår synlinje försvinner signalen. Är rotationen mycket stabil uppträder pulserna nästan som ett urverk. I fallet ASKAP J1424 varar detta ”tickande” ovanligt länge, och signalets polarisering avslöjar en mycket ordnad struktur i magnetfältet.

Om kommande observationer bekräftar att ASKAP J1424 är ett exempel på en bredare klass av objekt kommer astronomer bättre att kunna uppskatta hur ofta stjärnor avslutar sitt liv i just sådana exotiska konfigurationer. För plasmafysiker och forskare inom kosmiska magnetfält kommer det motsvarande att utgöra ett naturligt laboratorium för att pröva teorier om ledningsförmåga, partikelacceleration och generering av radiovågor under extrema förhållanden.

Det är också värt att komma ihåg att varje förbättring av teleskopens känslighet och skanningshastighet – som det är fallet med ASKAP eller det planerade Square Kilometre Array – öppnar vägen för nya överraskningar. ASKAP J1424 är en av de första tydliga signalerna om att långperiodiska radiokällor kan gömma många ovanliga stjärnevolutionshistorier som hittills har undgått vår uppmärksamhet.