Därför importerar Golfstaterna sand trots att de omges av enorma öknar

Det låter som ett skämt – men det är knallhård ekonomi

Att sälja sand till beduiner har blivit ett uttryck för den ultimata enkla affären. Men verkligheten i Gulfregionen är långt mer paradoxal: Saudiarabien och Förenade Arabemiraten bygger futuristiska städer, konstgjorda öar och glasklädda skyskrapor – och den lokala ökensanden är nästan totalt oanvändbar för ändamålet.

Sand som inte binder sig till betong

Man skulle kunna tro att ett land täckt av sanddyner sitter på en outtömlig resurs. Men djävulen gömmer sig i detaljerna. Ökensand har genomgått miljontals års vindslipning, och just det är problemet.

Ökensandens korn är runda, släta och mycket fina – perfekta för vykort från semestern, men katastrofala för betong och glas.

Betong kräver kantiga och grova kornformer. Sådana korn ”låser sig” fast i massan och skapar en hållbar konstruktion. De klotformade kornen från dynerna saknar greppyta, vilket gör den färdiga betongen svagare och långt mindre belastningsbar. För en ingenjör är det helt enkelt ett oanvändbart material.

Därför hämtas sand till stora projekt från helt andra källor: floder, sjöar eller stenbrott, där krossad sten bevarar kantiga former. I Förenade Arabemiraten sugs sådant material direkt från lastfartyg som anlänt från bland annat Australien och Egypten – medan vinden strax utanför fortsätter att smeka de för byggarna värdelösa dynerna.

Miljontals ton till framtidens megastäder

Regionens enorma investeringsprojekt driver en verklig ”sandhunger”. Tulldata visar att Förenade Arabemiraten under 2023 förbrukade över sex miljoner ton importerad sand. Det utgör grunden för dussintals byggarbetsplatser: vägar, hamnar, skyskrapor och konstgjorda öar.

Saudiarabien importerar likaså sand regelbundet för att understödja sitt moderniseringsprogram, Vision 2030. Inom ramen för detta program uppförs projekt som den futuristiska staden Neom och megastäder längs Röda havets kust. Varje skyskrapa, varje vägbro och varje flygplatsterminal kräver återigen tusentals ton grus.

Dubai har blivit själva symbolen för denna skala. De konstgjorda öarna Palm Jumeirah och arkipelagen The World slukade hundratusentals ton sand – ofta importerad. Även stadens ikon, Burj Khalifa, krävde leveranser från avlägsna Australien. Enbart till det projektet anlände där nästan 46 000 ton därifrån.

Sand till glas och elektronik kan inte heller vara vad som helst

Sand är inte bara en ingrediens i betong. Det är också en grundkomponent i glas och i sin renaste form ett råmaterial till framställning av kisel och elektroniska komponenter. Till dessa användningar är ökensand likaså olämplig – den är för fin, förorenad med orenheter och svår att rena.

Emiratens utgifter för högkvalitativ kvartssand till glas och industriellt kisel beräknas till omkring 87 miljoner dollar om året. Det är ytterligare ett exempel på hur länder belägna mitt i världens ökenregioner hamnar som importörer av ett material som vilken lekman som helst skulle betrakta som deras billigaste naturresurs.

Det globala kapplöpningen om sand – och Gulfstaternas roll

Gulfens sandhistoria är bara ett fragment av ett mycket större pussel. Enligt FN förbrukar mänskligheten omkring 50 miljarder ton sand och grus om året, vilket gör det till den näst mest utnyttjade råvaran efter vatten. Våldsam urbanisering och utbyggnad av vägar, broar och hamnar har förvandlat det till synes obetydliga gruset till en av den moderna ekonomins bärande pelare.

Efterfrågan är så stor att det vissa ställen förekommer olaglig utvinning. I Indien, Nordafrika och Sydostasien rullar polisen upp kriminella grupper som olagligt gräver sand från stränder, flodbäddar och kustnära sandbankar. För dessa grupper har sand blivit en vara värd att riskera fängelsestraffet för.

Hur mycket sand importerar Förenade Arabemiraten?

I Gulfregionen utmärker sig särskilt Dubai, Abu Dhabi och Riyadh som växande metropoler med budgetar som tillåter import av råvaror från en lång rad länder. Siffrorna för Emiratens import tecknar en tydlig bild:

Den största leverantören av sand till Emiraten är – märkligt nog – grannen mot norr, alltså Saudiarabien. Därtill kommer leveranser från Egypten och flera europeiska länder. Sanden seglar tusentals kilometer för att slutligen hamna i betongblandare och på byggarbetsplatser vid Persiska viken.

Varför inte bara använda sand från kusterna?

Teoretiskt sett skulle Gulfländerna i högre grad kunna dra nytta av kustresurserna. Men ingenjörerna varnar kraftigt mot det. Intensiv strandutvinning accelererar erosion, förstör kustdyner och hotar häckningsplatser för fåglar och livsmiljöer för havets många arter.

Det är både enklare och mer skonsamt för den lokala naturen att skeppa sand hit än att förstöra stränder och kustnära ekosystem.

Företag i Dubai och Abu Dhabi vänder sig därför ofta till grannländer med stora obebodda områden som är avsatta för råvaruutvinning. För importörerna innebär det högre logistikkostnader, men å andra sidan en lägre risk för konflikt med miljöaktivister och lokala samhällen.

Experiment med framtidens byggmaterial

Saudiarabien investerar som en del av sin moderniseringsstrategi också i teknologier som kan minska beroendet av naturlig sand. En väg framåt är den så kallade industriellt framställd sand, som uppstår genom att krossa sten i krossanläggningar och därefter sikta massan till en fraktion som liknar flodsand – men med kontrollerbara parametrar.

Ett annat spår är återvinning av byggnadsavfall. Från rivning av äldre byggnader kan en del grus återvinnas. Efter rengöring och malning blir det grund för nya betongblandningar. För ett land som reser hundratals nya konstruktioner är det en intressant möjlighet att begränsa importen.

• Industriellt framställd sand från krossad sten – alternativ till naturliga flodbäddar
• Återvinning av betong och mursten – återanvändning av grus från rivningsavfall
• Bättre byggnadsdesign – lägre materialförbrukning med samma funktion
• Nya betongtyper med lägre innehåll av traditionell sand

Myndigheterna i Riyadh försöker kombinera gigantiska investeringar med en image av miljöansvar. I praktiken betyder det en sökning efter lösningar som åtminstone delvis kan reducera trycket på världens sandtillgångar.

Vad berättar denna historia om den moderna ekonomin?

Exemplet med ökenländer som importerar sand avslöjar hur komplexa nutidens försörjningskedjor har blivit. Det som vid första anblicken verkar absurt ger vid närmare analys fullständig mening: det är de specifika råvaruegenskaperna, byggstandarder och den ekonomiska kalkylen som räknas – inte bara det faktum att ”sand är sand”.

Ett annat viktigt tema är den växande spänningen mellan infrastrukturutveckling och miljöskydd. Sand utvunnen från floder och kuster påverkar erosion, översvämningar, fiskbestånd och de stränder som turistnäringen är beroende av. När man lägger projekt som Neom och ännu fler konstgjorda öar i Gulfen ovanpå är det tydligt att diskussionen om hållbart byggande inte längre är förbehållen en liten expertkrets.

Sand – som normalt förknippas med något billigt och allestädes närvarande – förekommer i allt högre grad i ekonomiska rapporter som en strategisk resurs. Liksom med olja och litium uppstår frågor om den långsiktiga tillgängligheten, de miljömässiga utvinningskostnaderna och nödvändigheten av att utveckla alternativ. Gulfstaterna, paradoxalt nog omgivna av dynernas sand som är oanvändbar för betong, håller på att bli ett av laboratorierna för denna nya fas i vårt tänkande om byggråvaror.