Radioteleskop i Australien har fångat en pulserande signal som upprepar sig exakt var 36:e minut – och den passar inte in i någon känd stjärnmodell.
Forskarna har gett objektet namnet ASKAP J1424. Denna ovanliga radiosändare kan antingen vara ett extremt exotiskt system med en vit dvärg eller representera en helt ny typ av kosmiskt objekt, vars fysik fortfarande väntar på en förklaring.
En ny kosmisk ”fyr” upptäckt i ASKAP-data
Källan ASKAP J1424 upptäcktes via nätverket av radioteleskop kallat Australian SKA Pathfinder, beläget i det ödsliga västra Australien. Den är en del av det ambitiösa programmet Evolutionary Map of the Universe, som systematiskt skannar enorma delar av himlen i jakten på varierande och kortvariga radiosignaler.
I januari 2025 analyserade astronomer tio timmars observationsdata med särskilt fokus på så kallad cirkulär polarisering av radiovågor. Det var just i dessa data som ASKAP J1424 dök upp som en anmärkningsvärt tydlig signal – upprepad med jämna mellanrum på några tiotals minuter.
ASKAP J1424 är en långperiodisk radiokälla som pulserade oavbrutet i åtta sammanhängande dagar – som en kosmisk fyr som tänds i exakt lika intervaller.
Forskningsresultaten publicerades på den vetenskapliga preprint-servern arXiv i början av mars 2026 och väckte omedelbart stor uppmärksamhet bland forskargrupper som arbetar med extremt magnetiserade stjärnor och exotiska dubbelstjärnsystem.
Det vi vet om ASKAP J1424: urverkets rytm och magnetens beteende
En perfekt regelbunden puls var 36:e minut
Det mest slående kännetecknet hos ASKAP J1424 är dess period: cirka 2 147 sekunder, vilket motsvarar knappt 36 minuter. Jämfört med kända objekt är det anmärkningsvärt långt. Klassiska radiopulsarer sänder ut pulser varje sekund eller bråkdel av ett sekund, och även så kallade magnetarer håller sig vanligtvis inom några få sekunder.
Här talar vi om en långsam, men häpnadsväckande stabil rytm. Källan upprätthöll en nästan identisk pulsform genom åtta dagars kontinuerliga observationer. Inga korta avbrott, plötsliga ljusstyrkesförändringar eller den typ av ”hickningar” som instabila objekt ofta uppvisar registrerades.
Den kombinationen – en mycket lång period kombinerad med hög emissionsstabilitet – är ytterst svår att förklara med hjälp av standardmodeller för neutronstjärnor.
Polarisering nära hundra procent
Den andra egenskapen som ger astrofysikerna huvudvärk är radiovågornas polarisering. ASKAP J1424 är inte bara tydligt polariserad – forskarna har beräknat att signalen genom hela pulsen är praktiskt taget hundra procent ordnad.
I början antar emissionen en elliptisk form som gradvis övergår till nästan perfekt linjär polarisering. Detta ”dansande” arrangemang av elektriska och magnetiska fält pekar på ett mycket ordnat och starkt magnetfält i källans omedelbara omgivning.
- Lång period – 36 minuter
- Stabila pulser genom åtta dagar
- Polarisering nära hundra procent
- Ingen medföljande signal i synligt ljus eller infrarött ljus
Den sista punkten är avgörande. Trots användning av känsliga optiska teleskop och infraröda observationer lyckades man inte koppla ASKAP J1424 till någon synlig stjärna eller galax. För oss existerar objektet praktiskt taget uteslutande som en radiosändare.
Ett system med en vit dvärg – eller något helt nytt?
En av de hypoteser som framgår av forskningsartikeln antar att ASKAP J1424 kan vara ett tätt dubbelstjärnsystem med en vit dvärg – alltså en ”död” stjärna i storleken av jorden, men med en massa jämförbar med solens. Ett sådant objekt besitter ett kraftfullt gravitationellt och magnetiskt fält, och dess växelverkan med en grannstjärna kan leda till utsändning av starka radiovågor.
I detta scenario är interaktionerna mellan den vita dvärgens magnetfält och följeslagarstjärnans stjärnvind centrala. Strömmen av laddade partiklar kan fungera som en ledare, vari kraftiga elektriska strömmar uppstår, som i sin tur genererar radioemission. Perioden på 36 minuter kan motsvara den vita dvärgens rotation eller systemets geometriska konfiguration.
Forskarna understryker att de tillgängliga data inte är tillräckliga för att avgöra om det verkligen rör sig om ett system med en vit dvärg, eller om det handlar om en helt annan typ av radiokälla.
Andra möjligheter övervägs också – däribland en mycket atypisk magnetar, en ovanlig pulsar i ett starkt magnetfält, och till och med en fullständigt ny klass av långperiodiska radioobjekt, som tidigare har undgått teleskopens uppmärksamhet på grund av begränsad känslighet och för korta observationskampanjer.
Varför frånvaron av en optisk signal komplicerar saken så mycket
Inom astronomin ger observationer över många våglängder normalt möjlighet att sätta samman en fullständig bild av ett objekt. Den möjligheten saknas här. ASKAP J1424 lyser inte tillräckligt i det synliga spektrumet för att det lätt ska kunna identifieras. Det finns heller inget uppenbart spår i infrarött ljus.
Utan en tydlig motsvarighet i andra vågband är det svårt att estimera objektets avstånd, massa eller galaktiska miljö. I praktiken innebär det att forskarna avslutade den första analysen med ett stort antal möjliga scenarier och ett mycket sparsamt set av hårda observationsdata.
Så här vill astronomer ”fånga” ASKAP J1424
Det team som analyserade ASKAP-data framhäver starkt behovet av ytterligare observationer. Det handlar både om att fortsätta radioövervakningen och om att sätta igång en bredare kampanj med andra teleskop. I planerna ingår bland annat ytterligare sessioner under programmet VAST (Variables And Slow Transients), som just drivs via ASKAP.
Forskarna vill besvara en rad enkla, men avgörande frågor:
- Uppträder signalen kontinuerligt, eller endast i bestämda aktivitetsperioder?
- Förändras radiopulsens form över tid?
- Är det möjligt att detektera ens det minsta spår av ett medföljande objekt i andra våglängdsområden?
- Finns det andra, svagare källor med liknande karakteristika i samma region av himlen?
Andra fasen av VAST-programmet, som ska fokusera på områden särskilt rika på variabla radiosignaler i vår galax, utgör en god möjlighet att ”fånga” ASKAP J1424 i olika aktivitetsfaser. Långvariga observationskampanjer kommer att göra det möjligt att avgöra om de åtta observerade dagarna är regeln eller snarare en lycklig slump.
Vad sådana signaler berättar för oss om extrema stjärnsystem
Långperiodiska radiokällor som ASKAP J1424 är fortfarande en mycket sällsynt kategori. Varje nytt fynd av denna typ har stor inverkan på modeller för stjärnornas evolution och deras sena livsstadier. Normalt talar man om tre grupper av objekt som sänder ut kraftiga radiovågor:
| Objekttyp | Typisk emissionsperiod | Karakteristiska drag |
|---|---|---|
| Pulsarer | Millisekunder – sekunder | Neutronstjärnor, mycket regelbundna pulser |
| Magnetarer | Sekunder | Extrema magnetfält, våldsamma utbrott |
| Vita dvärgar i dubbelsystem | Minuter – timmar | Växelverkan med följeslagarstjärna, variabel emission |
ASKAP J1424 med sin 36-minutersperiod och sin mycket ordnade polarisering passar endast delvis in i den sista kategorin. Det är precis därför den väcker så stort intresse: den antyder att det i vår galax kan existera hela populationer av objekt som delvis fyller luckan mellan klassiska pulsarer och exotiska system med vita dvärgar.
Hur man föreställer sig en sådan ”kosmisk fyr”
För dem som inte arbetar professionellt med astronomi är det enklast att tänka på ASKAP J1424 som en fyr. Föreställ dig en stjärna eller en stjärnrest som roterar långsamt kring sin egen axel. Dess magnetfält bildar något i riktning mot två trattar, varifrån strömmar av partiklar och radiostrålning skjuts ut.
När en sådan ”ljuskägla” passerar i riktning mot jorden registrerar våra radioteleskop en puls. När strålen vrider sig bort från vår siktlinje försvinner signalen. Om rotationen är mycket stabil uppträder pulserna närmast som tickandet från ett urverk. I fallet ASKAP J1424 är detta tick ovanligt långsamt, och signalets polarisering avslöjar en mycket ordnad magnetfältsstruktur.
Om efterföljande observationer bekräftar att ASKAP J1424 är ett exempel på en bredare klass av objekt kommer astronomer att kunna estimera långt bättre hur ofta stjärnor avslutar sitt liv i just dessa exotiska konfigurationer. För forskare inom kosmisk plasmafysik och magnetfältsstudier kommer det att utgöra ett naturligt laboratorium, där teorier om ledningsförmåga, partikelacceleration och generering av radiovågor under extrema förhållanden kan prövas.
Det är också värt att komma ihåg att varje förbättring av teleskopens känslighet och skanningshastighet – som det är fallet med ASKAP och det planerade Square Kilometre Array – öppnar dörren för nya överraskningar. ASKAP J1424 är ett av de första tydliga tecknen på att långperiodiska radiokällor kan dölja många atypiska historier om stjärnornas evolution, som hittills har glidit förbi oss.
