Kratos återvänder i 2D – och inte alla är lika entusiastiska

Kratos är tillbaka på PS5 i en tvådimensionell version som påminner betydligt mer om en klassisk metroidvania än den actionslasher serien är känd för.

På papperet låter det som den perfekta spin-offen: en återkomst till grekisk mytologi, en ung Kratos, relationen till Deimos och utforskning av en labyrintisk karta. I praktiken skördar God of War: Sons of Sparta extremt delade meningar – från hänförelse över spelmekaniken till anklagelser om att spelet inte ens borde existera inom sagan.

Spelarnas bedömningar: ett genomsnitt på endast 10,4/20

Tillgänglig data visar att användarnas genomsnittliga betyg landar på 10,4 av 20. Bland de nio registrerade bedömningarna dominerar mediokra poäng, med enstaka ljuspunkter och ett par riktigt hårda recensioner.

Poängintervall	Antal röster
16–20	1
11–15	5
6–10	1
0–5	2

I många spelares ögon är Sons of Sparta en hygglig metroidvania – men ett besvikande God of War-spel som inte lever upp till seriens löften.

Flera spelare påpekar att projektet knappast skulle ha dragit till sig märkbar uppmärksamhet utan God of War-logotypen på omslaget. Däremot kan metroidvania-entusiaster som inte är bundna till seriens narrativa kanon mycket väl hitta glädje i upplevelsen.

Nostalgi fungerar – men historien skapar friktion

Återvändande till Grekland: spelets största styrka

Det element som hyllas mest är atmosfären. Spelet placerar Kratos mitt i den grekiska mytologins värld och drar starka linjer tillbaka till PS2-eran.

Fiendetyper som påminner om de klassiska PS2-titlarna
Lokaler inspirerade av tempel, katakomber och arenor från de tidiga spelen
Flera nickar till fans av de första delarna, inklusive till Ghost of Sparta

För många spelare är just denna aspekt det som räddar helheten – det ger möjlighet att under några timmar återvända till seriens rötter och återigen känna den ”gamla” God of War-känslan, om än i ny form.

Kratos som en främling: bristande sammanhang med sagan

Den skarpaste kritiken riktar sig mot manuskriptet och sättet karaktärerna framställs på. Spelare med djup kännedom om seriens kanon noterar allvarliga oförenliga detaljer i porträtteringen av både Kratos och Deimos.

Spelare skriver direkt: historien antyder att Kratos var en ”snäll kille” och en varm storebror innan han ingick pakten med Ares – något som kolliderar våldsamt med bilden av den brutala, kalla krigaren från övriga spel och expansionspaket.

De vanligast nämnda problemen med berättelsen inkluderar:

En överdrivet omtänksam Kratos som motsäger bilden av den själviska, ärelystna spartanen från de Greklandsbaserade spelen
Deimos framställd på ett sätt som inte stämmer överens med hans karaktär i Ghost of Sparta
Ett försök att berätta ett ”okänt kapitel” som snarare urvattnar hjältens image än berikar den
Relationen mellan bröderna är endast ytligt skisserad – istället för känsloladdade scener fungerar den främst som förevändning till ytterligare en nivå

Vissa spelare försvarar dock berättelsen och pekar på den narrativa ramen där Kratos berättar historien för Calliope. Det öppnar möjlighet att tolka delar av händelserna som subjektiva och kanske inte helt pålitliga. Ändå menar många fans att manuskriptet skapar onödig förvirring istället för att fördjupa Kratos som karaktär.

Gameplay: solid metroidvania, men med ett problem med upprepningar

Utforskning och karaktärsutveckling

Sons of Sparta överger den välbekanta tredjepersonskameran till förmån för ett tvådimensionellt perspektiv och en klassisk metroidvania-struktur. Spelet erbjuder en tät, flerskiktad karta med massor av kistor, hemligheter och genvägar samt förmågor som låser upp nya områden.

De som är mest nöjda är genrens anhängare:

En stor och komplex karta som uppmuntrar till att återvända till tidigare lokaler
Responsivt och behagligt styrsystem
En progressionskurva som utvecklar Kratos från en blygsam krigare till en sann dödsmaskin

Vissa jämför kampstilen och nivådesignen med titlar som Blasphemous – med tydlig vikt på precisa undanmanövrer, attacker och hantering av talismaner.

Enformiga strider och för svaga bossar

Även spelare som berömmer gameplay erkänner att en känsla av monotoni smyger sig in med tiden. Rörelsearsenalets utvidgning sker långsammare än förväntat, och variationen i striderna är begränsad.

Spelare klagar över att spelet nästan inte introducerar nya mekaniker i andra halvan, och att den avslutande bossen kan fällas på under en minut – vilket efterlämnar en märkbar tomhet.

De vanligaste klagomålen handlar om:

Dålig variation i fiendetyper – samma grundtyper dyker upp om och om igen, bara i andra färger
Brist på minnesvärda bossstrider som sätter sig i minnet
Den punkt där Kratos blir för mäktig – talismaner och uppgraderingar tar bort utmaningen från stora delar av spelet
En alldeles för repetitiv formel: nytt område – några strider – kort mellansekvens – nästa område

Å andra sidan hyllar en del recensenter rytmen i utforskning och strid. För dem är systemets enkelhet en fördel: det är lätt att komma in i spelet, och känslan av växande styrka ger verklig tillfredsställelse.

Audiovisuell presentation: mellan retrokänsla och next-gen-besvikelse

Grafik: för blygsamt för PS5?

En recension jämför Sons of Sparta med ett spel som utan problem kunde köra på den första PlayStationen. Det är naturligtvis överdrivet, men det fångar stämningen hos en del av spelargemenskapen.

Många kritiker menar att titeln på intet sätt demonstrerar PS5:s potential – det ser ut som ett blygsamt 2D-projekt med texturer i hög upplösning, men utan något egentligt ”wow”-ögonblick.

Klagomålen kretsar främst kring:

En otydlig konstnärlig stil som inte sätter sig i minnet
Lokaler uppfattade som tomma och bristfälliga i detaljer
Avsaknaden av storslagna, spektakulära sekvenser som seriens stora titlar annars är berömda för

Därtill rapporterar en del spelare om fall i bildhastighet på mer öppna kartområden och i mer intensiva strider. Det lägger sig till kritiken – man förväntade sig teknisk polering, men möter istället FPS-dyk och buggar som kan blockera framsteg i spelet.

Musik: från nostalgi till likgiltighet

Ljudspåret skapar inte heller enighet. Det förekommer enstaka teman som väcker de tidiga PS2-spelen till minne, vilket fans uppskattar. Vissa låtar drar kraftigt på en retroestetik som nästan påminner om NES-eran – och det är här diskussionerna börjar.

För vissa är denna mix av stilar en sympatisk blinkning till klassikerna. För andra passar det inte alls till God of Wars mörka, brutala universum och bryter fördjupningen i spelet. Många kommentarer beskriver musiken som ”osynlig” och ”omemorable” – vilket kan göra extra ont för en serie som annars är berömd för sin kraftfulla ljudsida.

Sons of Sparta som metroidvania kontra Sons of Sparta som God of War

Ju längre man läser spelarnas åsikter, desto tydligare blir det att detta är ett spel som lever på två nivåer:

För metroidvania-älskare är det ofta en solid och ibland rent av vällyckad titel med en enorm karta och tillfredsställande karaktärsutveckling
För God of War-fans är det i många ögon seriens svagaste inträde, med en tvivelaktig plats i kanon och en besvikande berättelse

Det finns också röster som menar att spelet har ”fallit offer för sitt eget namn”. Förväntningarna på serien är idag astronomiska, särskilt efter de senaste stora utgåvorna på PS4 och PS5. En 2D-spin-off med lägre budget har helt enkelt inte möjlighet att bryta igenom den muren av förväntningar – och det är precis den känslan som dominerar i många recensioner.

Vem är spelet egentligen till för – och vad bör man komma ihåg?

Letar man efter ett storslaget, cinematiskt spektakel med monumentala bossar och banbrytande grafik på PS5, kommer Sons of Sparta troligtvis att göra besviken. Spelet är byggt mer som en klassisk metroidvania med fokus på utforskning och ett 2D-kampsystem.

För spelare som:

Älskar metroidvania-genren och inte kräver fotorealistisk grafik
Accepterar en återgång till den mer blygsamma 2D-formen
Inte behandlar God of War-kanon som helig

…kan detta projekt visa sig vara ett engagerande äventyr på många timmars speltid. Kommentarer nämner genomspelningstider på runt 30 timmar med hög kartfullständighet, så innehållet finns definitivt där.

Det är också värt att ta hänsyn till att en del av kritiken rör det tekniska tillståndet vid lanseringen – spelare nämner buggar och hastighetsfall som potentiellt kan åtgärdas med uppdateringar. För dem som köper spelet senare efter en serie patches kan upplevelsen skilja sig något från den vid lanseringen.

Sons of Sparta väcker samtidigt en intressant fråga om stora varumärkens framtid. Kan kända spelserier tillåta sig att experimentera med mindre projekt som siktar mot andra genrer och en annan skala? Eller kommer logotypen för ett så välkänt namn alltid att fungera som ett tveeggat svärd som skruvar upp förväntningarna över vad spelet realistiskt kan leverera? Med God of War: Sons of Sparta är det tydligt att svaret långt ifrån är enkelt.