En ny kosmisk fyr upptäckt i ASKAP-data

Radioteleskop i Australien har fångat upp en pulserande signal som upprepar sig exakt var 36:e minut — och den passar inte in i några kända modeller för stjärnor. Forskarna har gett objektet namnet ASKAP J1424. Det kan antingen vara ett ovanligt exotiskt system med en vit dvärg eller en helt ny typ av kosmiskt objekt vars fysik ännu väntar på en förklaring.

Källan upptäcktes via det australiska radioteleskopnätverket Australian SKA Pathfinder (ASKAP) i västra Australiens vildmark. Det sker som en del av det stora programmet Evolutionary Map of the Universe, som systematiskt skannar enorma områden av himlen på jakt efter variabla och kortvariga radiosignaler.

I januari 2025 analyserade astronomer en timlång observation med fokus på så kallad cirkulär polarisering av radiovågor. Just i dessa data dök en remarkabelt tydlig signal upp från ASKAP J1424, som upprepade sig regelbundet med några minuters mellanrum.

ASKAP J1424 är en långperiodisk radiokälla som pulserade oavbrutet i åtta dagar i sträck — som en kosmisk fyr som tänds med exakt samma tidsintervall varje gång.

Resultaten publicerades på den vetenskapliga preprint-servern arXiv i början av mars 2026 och väckte omedelbart stor uppmärksamhet hos forskargrupper som arbetar med extremt magnetiserade stjärnor och exotiska dubbelstjärnesystem.

Det vi vet om ASKAP J1424: Ett ur och en magnet i ett

En perfekt stabil puls var 36:e minut

Den mest slående egenskapen hos ASKAP J1424 är dess period: ungefär 2 147 sekunder, motsvarande knappt 36 minuter. Jämfört med kända objekt är det extremt lång tid. Klassiska radiopulsarer sänder ut impulser varje sekund eller bråkdelar därav, och även så kallade magnetarer håller sig typiskt inom ett par sekunders intervall.

Här talar vi om en långsam men förvånansvärt stabil rytm. Källan upprätthöll nästan identiska pulsformer genom åtta dagars sammanhängande observationer. Inga korta pauser, plötsliga förändringar i ljusstyrka eller de så kallade ”hickningar” som instabila objekt ofta uppvisar registrerades.

Kombinationen av en mycket lång period och hög emissionsstabilitet är extremt svår att förklara med standardmodeller för neutronstjärnor.

Polarisering på hundra procent

Den andra egenskapen som ger astrofysikerna huvudvärk är radiovågens polarisering. ASKAP J1424 är inte bara tydligt polariserad — forskarna har beräknat att signalen genom hela pulsen är praktiskt taget hundra procent ordnad.

I början antar emissionen en elliptisk form för att sedan övergå i en nästan perfekt linjär polarisering. Detta ”dansande” mönster i det elektriska och magnetiska fältet tyder på ett mycket välordnat och starkt magnetfält i källans omgivning.

Lång period — 36 minuter
Stabila pulser genom åtta dagar
Nästan hundra procent polarisering
Ingen åtföljande signal i synligt ljus eller infrarött ljus

Den sista egenskapen är avgörande. Trots användningen av känsliga optiska teleskop och infraröda observationer lyckades man inte koppla ASKAP J1424 till någon synlig stjärna eller galax. Objektet existerar för oss nästan uteslutande som en radiosändare.

Ett system med en vit dvärg — eller något helt nytt?

En av hypoteserna i forskningsartikeln är att ASKAP J1424 kan vara ett tätt dubbelstjärnesystem med en vit dvärg — alltså en ”död” stjärna på storleken av jorden, men med en massa som kan jämföras med solens. Ett sådant objekt har ett starkt gravitationellt och magnetiskt fält, och dess växelverkningar med en grannstjärna kan leda till kraftiga radiovågsemissioner.

I detta scenario är interaktionerna mellan den vita dvärgens magnetfält och följeslagarstjärnans stjärnvind centrala. En ström av laddade partiklar kan fungera som en ledare där kraftiga elektriska strömmar uppstår, som i sin tur genererar radioemissionen. De 36 minuterna skulle kunna motsvara den vita dvärgens rotation eller den geometriska uppställningen av systemets komponenter.

Forskarna understryker att de nuvarande data inte är tillräckliga för att avgöra om det handlar om ett system med en vit dvärg eller en helt annan typ av radiokälla.

Andra möjligheter övervägs också, däribland en mycket atypisk magnetar, en ovanlig pulsar i ett starkt magnetfält — och till och med en helt ny klass av långperiodiska radioobjekt, som hittills har undgått teleskopens uppmärksamhet på grund av begränsad känslighet och för korta observationsperioder.

Varför frånvaron av en optisk signal komplicerar saken så mycket

Inom astronomi ger observationer i flera våglängdsområden normalt möjlighet att sammanställa ett detaljerat porträtt av ett objekt. Här är den lyxen frånvarande. ASKAP J1424 lyser inte tillräckligt i det synliga spektrumet för att bli lätt identifierad, och det finns heller inte något uppenbart spår i infrarött ljus.

Utan en tydlig motpart i andra våglängdsband är det svårt att uppskatta objektets avstånd, massa eller galaktiska omgivningar. I praktiken betyder det att forskarna avslutade den första analysen med ett stort antal möjliga scenarier och ett mycket blygsamt set av hårda observationsdata.

Så här vill astronomer ”fånga” ASKAP J1424

Teamet bakom ASKAP-dataanalysen understryker kraftfullt behovet av ytterligare observationer. Det handlar både om fortsatt radioövervakning och en bredare kampanj med andra teleskop. Planerna inkluderar bland annat ytterligare observationssessioner inom programmet VAST (Variables And Slow Transients), som just drivs av ASKAP.

Forskarna vill ha svar på flera enkla men avgörande frågor:

Dyker signalen upp konstant, eller endast i bestämda aktivitetsperioder?
Ändrar pulsens form sig över tid?
Kan man i andra våglängdsområden spåra även ett svagt följeslagsobjekt?
Finns det i samma himmelsregion andra, svagare källor med liknande karakteristika?

Andra fasen av VAST-programmet, som ska fokusera på områden med särskilt många variabla radiosignaler i vår galax, ger en god möjlighet att ”snappa” ASKAP J1424 i olika aktivitetsfaser. Långvariga observationskampanjer kommer att avslöja om de åtta observerade dagarna är regeln — eller bara en lycklig tillfällighet.

Vad sådana signaler berättar för oss om extrema stjärnsystem

Långperiodiska radiokällor som ASKAP J1424 är fortfarande en mycket sällsynt kategori. Varje nytt fynd av denna typ har stor inverkan på modeller för stjärnutveckling och deras senare stadier. Normalt talas det om tre grupper av objekt som sänder ut kraftiga radiovågor:

Pulsarer — neutronstjärnor med mycket regelbundna pulser i millisekund-till-sekund-intervaller
Magnetarer — objekt med extrema magnetfält och våldsamma utbrottsserier på sekundskala
Vita dvärgar i dubbelsystem — växelverkningar med en följeslagare ger variabel emission över minuter till timmar

ASKAP J1424 med sin 36-minutersperiod och mycket välordnade polarisering passar bara delvis in i den sista kategorin. Just därför väcker det så stort intresse: det antyder att det i vår galax kan existera hela populationer av objekt som delvis fyller luckan mellan klassiska pulsarer och exotiska system med vita dvärgar.

Föreställ dig en kosmisk fyr

För dem som inte sysslar professionellt med astronomi är det enklast att tänka på ASKAP J1424 som en fyr. Föreställ dig en stjärna eller en stjärndöd rest som roterar långsamt kring sin egen axel. Dess magnetfält bildar något i stil med två trattar varifrån strömmar av partiklar och radiostrålning skjuts ut.

När en sådan ”ljusstråle” passerar i jordens riktning registrerar våra radioteleskop en puls. När strålen vrider sig bort från vår siktlinje försvinner signalen. Om rotationen är mycket stabil uppstår pulserna nästan som tickandet från ett ur. Med ASKAP J1424 varar detta tickande ovanligt länge, och signalets polarisering avslöjar en mycket välordnad magnetfältsstruktur.

Om kommande observationer bekräftar att ASKAP J1424 representerar en bredare klass av objekt kommer astronomer att kunna uppskatta hur ofta stjärnor avslutar sitt liv i just sådana exotiska konfigurationer. För kosmiska plasmafysiker och magnetfältsforskare blir det ett naturligt laboratorium för att testa teorier om ledningsförmåga, partikelacceleration och generering av radiovågor under extrema förhållanden.

Det är också värt att komma ihåg att varje förbättring av teleskopens känslighet och skanningshastighet — som är fallet med ASKAP och det planerade Square Kilometre Array — öppnar vägen för nya överraskningar. ASKAP J1424 är en av de första tydliga signalerna om att långperiodiska radiokällor kan gömma på många atypiska historier om stjärnutveckling som hittills har smugit under vår radar.