Forskare mäter hjärtslag hos vild jätteval för första gången

En historisk mätning utanför Medelhavet

Något extraordinärt har äntligen inträffat i Medelhavet: för allra första gången har biologer lyckats registrera hjärtslag hos en fritt simande jätteval. Det här är en prestation som tagit år att uppnå — och som öppnar dörren till en helt ny förståelse för dessa hotade djurs liv.

Ett världsunikt genombrott efter fyra års envishet

Mätningen genomfördes i augusti 2025 från segelfartyget Blue Panda ute i Medelhavet. Forskare från det franska forskningsinstitutet CNRS tillsammans med naturskyddsorganisationen WWF ledde projektet, som pågått i fyra år. Tidigare expeditioner vid exempelvis Madagaskar och Hawaii slutade utan resultat.

Fram tills nu har forskarna endast haft tillgång till data från strandade djur eller valar som fastnat i fiskenät. Det gav bara en grov bild av hjärtaktiviteten och ytterst lite information om djurens beteende under normala förhållanden.

För första gången finns det en detaljerad hjärtfilm från en fri, frisk fenval medan djuret helt enkelt lever sitt vardagliga liv.

Genombrottet är inte bara en teknisk bedrift. Det väcker också helt konkreta frågor: Hur stressad blir en val när ett containerfartyg passerar? Hur lång tid tar det innan kroppen lugnar ner sig igen? Och vilka djur är mest utsatta längs hårt trafikerade sjöfartsleder?

Hur mäter man hjärtslag hos ett djur på 70 ton?

En fullvuxen fenval kan bli upp till 20 meter lång och väga 70 ton. Själva hjärtat väger mellan 100 och 300 kilo och är ungefär lika stort som en liten bil. En vanlig blodtrycksmanschett är naturligtvis inte ett alternativ här.

Forskarna utvecklade därför ett specialsystem baserat på en stor sugkopp. Till denna ventouse fäste de en kompakt multi-sensor tag utrustad med:

• elektroder för registrering av elektrokardiogram (EKG)
• rörelsesensorer för att registrera dyk, rörelser och accelerationer
• en mikrofon för omgivande ljud och valljud
• en kamera och GPS-modul för bilder och platsdata

Från en forskningsbåt placeras taggen med en lång stång på fyra till fem meter på valens rygg. Sugkoppen fäster sig mot huden och sitter vanligtvis fast i fem till åtta timmar. Därefter frigör systemet sig själv, flyter upp till ytan, och forskarna kan samla in data.

Den största utmaningen låg inte i elektroniken, utan i att finna rätt ögonblick: att komma tillräckligt nära ett djur som tillbringar nästan 90 procent av sin tid under vattenytan.

Tekniska hinder på öppet hav

Teamet stötte på en rad praktiska problem längs vägen:

• högt tryck och kraftiga strömmar på stora djup
• valens höga hastighet och oförutsägbara rörelser
• den enorma kroppsstorleken som gör bröstområdet nästan otillgängligt
• sugkoppen fäster dåligt mot våt och ofta grov hud
• risken att förlora taggen — och därmed all lagrad data

Därtill kommer att fenvalar i Medelhavet är svåra att lokalisera. De lever i områden med hårt väder, sprider sig över stora avstånd och visar sig bara kortvarigt vid ytan. En missad chans kan innebära en hel dags förlorat arbete.

Vad hjärtfilmerna avslöjar

De registrerade hjärtslagen ger en enastående inblick i livet hos ett av jordens största djur. En av de mest slående upptäckterna är hur dramatiskt hjärtrytmen förändras med djupet.

Denna så kallade dykbradykardi är en välkänd strategi hos havsdjur: genom att sänka hjärtfrekvensen kraftigt under djupa dyk sparar de syre. När djuret stiger mot ytan ökar pulsen snabbt igen, så att blodet snabbt kan ta upp syre i lungorna.

Mätningarna bekräftar också något som naturvårdare länge fruktat: fenvalar reagerar relativt sent på fartyg som närmar sig. Djuret ändrar först kurs i allra sista ögonblicket, vilket lämnar mycket liten säkerhetsmarginal.

När man följer hjärtslag och rörelse samtidigt ser man exakt när en val blir skrämd och hur den därefter anpassar sitt beteende.

Därför är det avgörande att mäta stress

Hjärtat fungerar i denna forskning som en sorts intern stressmätare. Genom att koppla hjärtrytmmönster till ljud, sjötrafik och beteende kan biologer mycket mer precist bedöma vilka förhållanden som är skadliga för djuren.

Data kan bland annat användas till att:

• peka ut riskområden där valar ofta befinner sig nära sjöfartsleder
• testa hastighetsbegränsningar för fartyg på hårt trafikerade flyttleder
• bedöma bullernormer för sonar, borrplattformar och sjöfart
• identifiera djur som är kroniskt stressade

För beslutsfattare och rederier uppstår därmed ett konkret verktyg — inte bara räkningar av observationer, utan mätbara hälsosignaler från djuren själva.

Fenvalen i Medelhavet är under enormt tryck

Fenvalen är världens näst största däggdjur efter blåvalen. I Medelhavet uppskattas beståndet till endast omkring 2 000 individer, och den har minskat markant sedan 1980-talet. Arten är klassificerad som hotad i detta område.

Det största hotet är kollisioner med fartyg. Enligt WWF medför sjötrafiken en ökning på cirka 20 procent i dödligheten utöver de naturliga dödsorsakerna — ett allvarligt slag för en art som förökar sig mycket långsamt.

Därtill kommer ytterligare risker:

• förändringar i vattentemperatur och födodistribution till följd av klimatförändringar
• undervattenbuller från fartyg, sonar och industriella aktiviteter
• kemisk förorening som ansamlas i valarnas fettväv
• tillbakagång i plankton och småfisk som utgör artens primära föda

När kroppssignaler som hjärtslag inkluderas kan skyddsplaner anpassas långt mer precist till vad djuren faktiskt tål.

Vad denna teknologi kan möjliggöra framöver

Försöket med fenvalen i Medelhavet är bara början. Samma teknologi kan anpassas till andra stora valar som kaskelottvalar och blåvalar. Kombinationer med satellitspårning och ljudnätverk är också ett uppenbart nästa steg.

I praktiken blir det möjligt att:

• upprätta tillfälliga tystnadszoner i perioder när valar fouragerar intensivt
• flytta sjöfartsleder några kilometer om det visar sig att djuren är kroniskt stressade i vissa områden
• planera havsprojekt till perioder när valar är mindre närvarande

För många låter en hjärtfilm från en val kanske som en märklig vetenskaplig kuriositet. Men i det dagliga naturvårdsarbetet kan en sådan serie linjer på en skärm utgöra skillnaden mellan ett sårbart bestånd som fortsätter att minska och en population som långsamt börjar återhämta sig.

Den som någonsin sett en val dyka upp vid horisonten vet hur skört ett sådant jättdjur plötsligt verkar omgivet av fartyg, borrplattformar och hektiska färjerutter. Med dessa mätningar får forskarna äntligen siffror i handen som stämmer överens med den känslan: var blir det för trångt, var stiger spänningen, och var finns det fortfarande utrymme att andas i havet.