Radioteleskop i Australien har fångat en pulserande signal som upprepar sig exakt var 36:e minut – och den stämmer inte överens med någon känd stjärnmodell. Forskarna har gett objektet namnet ASKAP J1424, och det kan antingen vara ett ovanligt exotiskt system med en vit dvärg eller en helt ny typ av kosmiskt objekt vars fysik fortfarande saknar förklaring.

Upptäckten kommer från det australiska radioteleskopnätverket Australian SKA Pathfinder, som systematiskt kartlägger enorma delar av himlen inom ramen för programmet Evolutionary Map of the Universe. Målet är just att hitta varierande och kortvariga radiosignaler.

I januari 2025 analyserade astronomer en tio timmar lång observation med fokus på så kallad cirkulär polarisering av radiovågor. Det var precis i dessa data som ASKAP J1424 dök upp – en anmärkningsvärt tydlig signal som upprepade sig regelbundet med några minuters mellanrum.

ASKAP J1424 är en långperiodisk radiokälla som pulserade oavbrutet i hela åtta dygn – som en kosmisk fyr som tänds i exakt lika stora intervaller.

Resultaten publicerades på den vetenskapliga preprintservern arXiv i början av mars 2026 och väckte omedelbart uppmärksamhet hos forskargrupper som arbetar med stjärnor med extrema magnetfält och exotiska dubbelstjärnesystem.

Vad vi vet om ASKAP J1424: urverk och magnetiskt beteende

En perfekt regelbunden puls var 36:e minut

Den mest slående egenskapen hos ASKAP J1424 är dess period: cirka 2147 sekunder, motsvarande knappt 36 minuter. Jämfört med kända objekt är detta extremt långsamt. Klassiska radiopulsarer sänder ut pulser varje sekund eller till och med delar av ett sekund, och även så kallade magnetarer håller sig vanligtvis inom en skala på några få sekunder.

Här talar vi om ett långsamt men häpnadsväckande stabilt rytmmönster. Källan upprätthöll nästan identiska pulsformer genom åtta dygns sammanhängande observationer. Inga kortvariga avbrott, plötsliga förändringar i ljusstyrka eller någon form av instabilitet registrerades.

Kombinationen av en mycket lång period och hög emissionsstabilitet är ytterst svår att förklara med standardmodeller för neutronstjärnor.

Polarisering nära hundra procent

Den andra egenskapen som ger astrofysiker huvudvärk är radiovågens polarisering. ASKAP J1424 är inte bara tydligt polariserad – forskarna har beräknat att signalen genom hela pulsen är praktiskt taget hundra procent ordnad.

I början antar emissionen en elliptisk form som sedan glider över i nästan perfekt linjär polarisering. Detta ”dansande” mönster av elektriska och magnetiska fält pekar på ett mycket välordnat och starkt magnetfält i källans omedelbara omgivning.

Lång period – 36 minuter
Stabila pulser i åtta dygn
Polarisering nära hundra procent
Ingen medföljande signal i synligt ljus eller infrarött ljus

Den sista egenskapen är avgörande. Trots användning av känsliga optiska teleskop och infraröda observationer har det inte varit möjligt att koppla ASKAP J1424 till någon synlig stjärna eller galax. Objektet existerar för oss nästan uteslutande som en radiosändare.

Ett system med en vit dvärg – eller något helt nytt?

En av hypoteserna som framgår av forskningsartikeln antar att ASKAP J1424 kan vara ett tätt dubbelstjärnesystem med en vit dvärg – alltså en ”död” stjärna på samma storlek som Jorden, men med en massa som kan jämföras med Solens. Ett sådant objekt har ett starkt gravitationsfält och magnetfält, och dess växelverkan med en grannstjärna kan ge upphov till kraftiga radiovågor.

I detta scenario är nyckeln samspelet mellan den vita dvärgens magnetfält och följeslagarstjärnans stjärnvind. Strömmen av laddade partiklar kan fungera som en ledare där kraftiga elektriska strömmar uppstår, vilka i sin tur genererar radioemission. De 36 minuterna skulle kunna motsvara den vita dvärgens rotation eller den geometriska konfigurationen av systemets komponenter.

Forskarna understryker att nuvarande data inte är tillräckliga för att avgöra om det verkligen handlar om ett system med en vit dvärg, eller om det är en helt annan typ av radiokälla.

Andra möjligheter övervägs fortfarande, inklusive en mycket atypisk magnetar, en ovanlig pulsar i ett starkt magnetfält och till och med en helt ny klass av långperiodiska radioobjekt som hittills har undgått teleskopen på grund av begränsad känslighet och för korta observationsperioder.

Varför frånvaron av en optisk signal komplicerar saken

Inom astronomin ger observationer över olika våglängder normalt möjlighet att sätta samman ett fylligt porträtt av ett objekt. Den möjligheten finns inte här. ASKAP J1424 lyser inte i det synliga spektrumet tillräckligt starkt för att enkelt kunna identifieras, och det finns heller inte något tydligt spår i infrarött ljus.

Utan en klar motsvarighet i andra våglängdsband är det svårt att uppskatta objektets avstånd, massa eller galaktiska omgivning. I praktiken innebär det att forskarna avslutade den första analysen med ett stort antal möjliga scenarion och ett mycket begränsat set av hårda observationsdata.

Så här ska astronomer ”ringa in” ASKAP J1424

Teamet som analyserade ASKAP-data understryker kraftfullt behovet av ytterligare observationer. Det handlar både om fortsatt radioövervakning och om en bredare kampanj med andra teleskop. Bland annat planeras nya sessioner inom programmet VAST (Variables And Slow Transients), som just drivs av ASKAP.

Forskarna vill besvara en rad enkla men avgörande frågor:

Uppträder signalen konstant, eller bara i bestämda aktivitetsperioder?
Förändras radiopulsens form över tid?
Kan man i andra våglängdsband spåra ens det minsta tecken på ett medföljande objekt?
Finns det i samma område av himlen andra, svagare källor med liknande karakteristika?

Andra fasen av VAST-programmet, som ska fokusera på områden med särskilt många variabla radiosignaler i vår galax, ger en bra möjlighet att ”fånga” ASKAP J1424 i olika aktivitetsfaser. Långvariga observationskampanjer kommer att göra det möjligt att avgöra om de åtta observerade dygnen är regeln eller bara en lycklig slump.

Vad sådana signaler avslöjar om extrema stjärnsystem

Långperiodiska radiokällor som ASKAP J1424 är fortfarande en mycket sällsynt kategori. Varje nytt fynd av denna typ har stor inverkan på modeller för stjärnors utveckling och deras sena livsstadier. Normalt talar man om tre grupper av objekt som sänder ut kraftiga radiovågor:

Pulsarer – millisekunder till sekunder, neutronstjärnor med mycket regelbundna pulser
Magnetarer – sekunder, extrema magnetfält och våldsamma utbrott
Vita dvärgar i dubbelstjärnesystem – minuter till timmar, växelverkan med följeslagare och variabel emission

ASKAP J1424 passar med sin 36-minutersperiod och sin mycket välordnade polarisering endast delvis in i den sista kategorin. Det är just därför den väcker så stort intresse: den antyder att det i vår galax kan existera hela populationer av objekt som delvis fyller tomrummet mellan klassiska pulsarer och exotiska system med vita dvärgar.

Föreställ dig en sådan ”kosmisk fyr”

För dem som inte arbetar professionellt med astronomi är det enklast att tänka på ASKAP J1424 som ett fyrtorn. Föreställ dig en stjärna eller en stjärndel som långsamt roterar kring sin egen axel. Dess magnetfält bildar något i riktning mot två trattar, varifrån strömmar av partiklar och radiostrålning sänds ut.

När en sådan ”ljusstråle” passerar i jordens riktning registrerar våra radioteleskop en puls. När strålen vrider sig bort från vår siktlinje försvinner signalen igen. Om rotationen är mycket stabil dyker pulserna upp nästan som ett urs tickande. I fallet med ASKAP J1424 varar detta ”tickande” ovanligt länge, och signalets polarisering avslöjar en mycket välordnad magnetfältsstruktur.

Om efterföljande observationer bekräftar att ASKAP J1424 är ett exempel på en bredare klass av objekt, kommer astronomer bättre kunna uppskatta hur ofta stjärnor avslutar sitt liv i just sådana exotiska konfigurationer. För plasmafysiker och magnetfältsforskare kommer det dessutom utgöra ett naturligt laboratorium för att testa teorier om ledningsförmåga, partikelacceleration och generering av radiovågor under extrema förhållanden.

Det är också värt att komma ihåg att varje förbättring i känslighet och scanningshastighet – som är fallet med ASKAP eller det planerade Square Kilometre Array – öppnar dörren för nya överraskningar. ASKAP J1424 är en av de första tydliga signalerna om att långperiodiska radiokällor kan gömma på många otypiska stjärnutvecklingshistorier som hittills har undgått vår uppmärksamhet.