Denna supermارketolja vann smaktestet – men det finns en hake

Den imponerar med sin smak, men sammansättningen och priset väcker en hel del frågor.

I majnumret av en fransk konsumenttidning granskades 22 extra virgin olivoljor som finns i vanliga butiker. På prispallen hamnade en flaska från en exklusiv, privatägd olivlund – knappast en produkt man kan kalla vardagsmat. Experterna kunde nästan enhälligt berömma den, men rapporten avslöjar även några mindre bekväma fakta.

Så gick testet av butikernas olivoljor till

Tidningens redaktion undersökte ett brett urval av produkter – från butikernas egna märken över kända etiketter till premiumoljor. Alla flaskor hade en sak gemensamt: de var märkta som extra virgin olivolja, alltså den högsta kvalitetskategorin enligt EU:s regler.

Den beteckningen innebär att fettet framställts utan kemikalier, genom mekanisk pressning vid noggrant kontrollerad temperatur och låg syrahalt. På papperet levde alltså samtliga testade oljor upp till rätt stränga standarder. Skillnaderna visade sig först vid den detaljerade analysen.

Testet fokuserade på tre pelare: fettsyreprofil, innehåll av föroreningar samt smak- och arombedömning utförd av en specialiserad panel.

Experterna granskade framför allt:

• fettkvaliteten – andelen nyttiga enkelomättade fettsyror,
• förekomsten av oönskade ämnen, inklusive rester av mjukgörare,
• sensoriska intryck – intensiteten av fruktighet, bitterhet och pepprighet samt deras inbördes balans.

Utifrån detta fick varje produkt ett samlat betyg. Skillnaderna mellan de olika oljorna visade sig vara markanta, trots liknande löften på etiketterna.

De tre oljorna i toppen av rankningen

Tre produkter stack särskilt ut i jämförelsen. Två av dem är ekologiska, franska oljor från den dyrare änden av hyllan. Enligt rapporten:

Två av de framhävda oljorna – Costa d’Oro La Riserva biologica och den franska Puget – finns enligt den franska artikeln inte längre i ordinarie handel. Deras plats i toppen tog den tredje etiketten över, som blivit rapportens verkliga stjärna.

H de Leos fruité vert – oljan testarna kallade ”ovanlig”

Högsta betyget gick till oljan som säljs under namnet H de Leos fruité vert. Det är en produkt från Provence, från en olivlund som tillhör en känd fransk konstnär. Den utmärker sig genom en så kallad ”grön” smakprofil – intensivt fruktig, med tydlig bitterhet och en karaktäristisk brännande känsla i halsen.

Den sensoriska panelen gav den hela två poäng av tre möjliga i smakpoängen. Testarna konstaterade att bitterhet och pepprighet är väl balanserade, och att helheten ger ett harmoniskt intryck. Oljan klarade sig även väl i analysen av fettsyresammansättningen.

Rapporten beskriver H de Leos fruité vert som en ”ovanlig” olja, som snarare är avsedd för krävande matentusiaster än som ett universellt matfett till vardagsköket.

I praktiken innebär det att produkten fungerar utmärkt till:

• sallader med färska grönsaker,
• att droppa över färdiga rätter som grillade grönsaker, fisk eller biffar,
• att framhäva smaken i enkla snacks – bröd, bruschetta och ost.

Den franska tidningen rekommenderar att använda oljan främst kall, där dess arom bevaras bäst och smaken kommer fullt till sin rätt.

Ett pris i linje med lyxvaror – inte en vanlig hyllprodukt

Den mest märkbara nackdelen med rankingvinnaren är priset. För en halvlitersflaska H de Leos fruité vert måste man betala cirka 29,60 euro – motsvarande nära 60 euro per liter. Det är en nivå man normalt förknippar med vin snarare än med vardagens stekfett.

Till jämförelse kostar en standard extra virgin olivolja från en svensk matbutik vanligtvis en bråkdel av det. Den som väljer denna provensalska flaska vet förmodligen vad pengarna går till: terroir, handplockad frukt, begränsad produktion och marknadsföring kopplad till egendömens kända ägare.

Rapporten understryker därför tydligt att detta inte är en produkt som ska ersätta den olja man steker ägg eller kotlett i. Den påminner mer om ett premiumkrydda – något man avslutar en rätt med precis innan servering, snarare än en klassisk dressing eller sås.

Mjukgörare i olivolja – var kommer de ifrån och vad betyder det?

Den mest intressanta, men också mest oroande delen av rapporten handlar om spårämnen av mjukgörare i den vinnande oljan. Det är kemiska föreningar som används för att göra plast böjlig och hållbar. De hamnar i livsmedel typiskt via förpackningar eller delar av produktionsanläggningarna.

Tidningen ger H de Leos fruité vert högt betyg för smak och fettprofil, men noterar samtidigt att det i de testade proverna påvisades rester av mjukgörare.

Enligt redaktionen överskred mängderna av dessa ämnen inte gällande säkerhetsgränser. Trots det utlöste förekomsten av mjukgörare i en lyxprodukt – såld som en olja för särskilda tillfällen – en livlig debatt bland franska läsare. När även en så dyr flaska innehåller liknande rester som billigare alternativ är det svårt att ha fullständig säkerhet för den totala ”renheten” hos andra produkter på hyllan.

Så minskar du kontakten med plast när du köper olivolja

Utifrån testresultaten är det värt att komma ihåg ett par enkla tumregler som man gott kan tillämpa i praktiken:

• Välj olivolja på glasflaskor, helst mörka,
• undvik produkter sålda i mjuka plastdunkar,
• förvara oljan borta från värmekällor, då det minskar migration av ämnen från förpackningen,
• låt bli att förvara oljan i många månader efter öppning – köp en mindre flaska och använd den snabbare.

Vad svenska konsumenter kan lära av det franska testet

Även om rankningen bygger på produkter från franska butiker är slutsatserna lätta att överföra till vår vardag. Högsta priset garanterar inte automatiskt en felfri sammansättning, och en billigare olja är inte nödvändigtvis lika med dålig smak. Det gäller att se bredare – på förpackningstypen, olivernas ursprung och det sätt produkten framställts på.

Olivoljor med en ”grön” profil, som den franska testvinnaren, är typiskt mer aromatiska med kraftigare bitterhet och en värmande känsla i halsen. De passar perfekt till sallader med tomater, ruccola eller grillade grönsaker. För vissa kan de dock vara för intensiva för daglig stekning eller till milda rätter till barn.

Mildare ”universaloljor” fungerar bättre i hushållsköket som det primära matfettet, medan de från den dyrare hyllan kan behandlas som en specialprodukt – ställd fram på bordet bredvid gott flingsalt eller balsamvinäger.

Så väljer du själv en bra olivolja i den svenska butiken

Slutsatserna från det franska testet kan omsättas till ett antal praktiska råd:

• Leta efter beteckningen ”extra virgin” och skörd- eller pressdatum – inte bara bäst före-datum,
• föredra mörka glasflaskor, särskilt om oljan ska stå i köket under längre tid,
• läs det finstilta – uppgifter om olivernas ursprung och pressplatsen berättar mer än framsidan av etiketten,
• låt dig inte styras enbart av ”eko”-marknadsföring – i sensoriska tester vinner sådana produkter inte alltid,
• köp mindre förpackningar så du använder upp oljan inom ett par månader efter öppning.

För den svenska konsumenten finns det ytterligare en intressant poäng: den franska tidningen testade faktiska produkter från butikshyllorna och inte bara tillverkarnas egna påståenden. Den sortens praktik lägger press på varumärkena att ta hand om inte bara smaken, utan också sättet de packar och transporterar sin olja på.

Det är att hoppas att liknande oberoende tester dyker upp oftare på vår marknad – inte bara för olivoljor, utan även för andra vegetabiliska fetter. Ett medvetet val mellan en billig stekflaska och en dyrare salladorja kan då bli mindre av ett lotteri och mer ett välinformerat beslut baserat på tillförlitliga data.