ISS slutar snart: Vad händer med astronauterna i omloppsbana?

ISS ska förbrännas i atmosfären. Klockan tickar

Den Internationella Rymdstationen överges och tas ur omloppsbana senast omkring 2030. För den vanliga läsaren låter det som ett avlägset datum – för NASA och rymdindustrin är det dramatiskt nära. I den amerikanska senaten växer oron, eftersom programmet för bemannade rymdfärder ännu inte har en stabil efterträdare till den station som i över två decennier har varit kärnan i människans närvaro i omloppsbana.

Rymdstationen åldras snabbt. Konstruktionen, som togs i bruk i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, har länge opererat på gränsen till sina möjligheter. Ingenjörer lagar löpande fel och brister, men det finns inga illusioner: modulerna håller inte för evigt. Det överenskomna upphörandet sammanfaller med övergången till detta decenniums slut, och ett av de avslutande stegen blir en kontrollerad nedstyrtning in i atmosfärens täta lager, där en stor del av konstruktionen helt enkelt kommer att brinna upp.

Det blir inte spektakulärt ”rymdskräp”, utan en precis operation. Omloppsbanan ska styras så noggrant att resterna landar i ett isolerat havsområde, som sedan länge fungerat som ”begravningsplats” för satelliter. För forsknings-, försvars- och kommersiella sektorer är något helt annat dock långt viktigare än själva destruktionen – nämligen hålet i människans fasta närvaro i omloppsbana.

ISS lämnar omloppsbanan omkring 2030. Om nya stationer inte är färdiga till dess kan det uppstå en paus i utsändningen av astronauter till den låga jordomloppsbanan.

Amerikanska senatorer trycker på: kontinuitet i bemannade färder är avgörande

Oron formuleras starkast i miljöer kopplade till Texas – den delstat som bland annat hyser Johnson Space Center och den berömda anläggningen i Houston. Det är här bemannade uppdrag har samordnats i årtionden, och astronauter har tränat. En republikansk senator från Texas leder det utskott som ansvarar för vetenskap och transport, inklusive rymdfartspolitik.

I uttalanden som amerikanska medier fått tillgång till erkänner senatorns nära samarbetspartner att vid nästan varje samtal om framtiden för bemannade färder återkommer ett krav – kontinuitet. Enligt denna miljö får situationen från shuttleprogrammets avveckling inte upprepas, när USA i åratal tvingades köpa platser i ryska Sojuz-kapslar.

Amerikanska politiker kräver en tydlig tidplan från NASA: ISS lämnar omloppsbanan, och kommersiella stationer övertar laboratoriets roll utan nämnvärd paus.

En ny modell: privata stationer i omloppsbana

NASAs svar på ISS:s förestående avslutning är att satsa på den kommersiella sektorn. Byrån vill inte längre själv finansiera och underhålla en gigantisk konstruktion som slukar miljarder dollar om året. Istället avser man att bli en av många ”kunder” hos stationer byggda av privata företag – på samma sätt som man idag köper transport av gods och besättningar i raketer från företag som SpaceX.

Det finns flera koncept för kommersiella orbitala komplex på bordet. Bland dem är moduler som i första hand skulle kopplas till ISS och därefter fungera självständigt efter stationens upphörande. Andra projekt förutsätter helt oberoende stationer som skickas direkt i egna omloppsbanor. Gemensamt för dem alla: relativt mindre dimensioner, modulär uppbyggnad och bred öppenhet för olika kundgrupper – från regeringar över universitet till farmaceutiska och teknologiska företag.

Vad ska kommersiella stationer leverera?

• Forskning i mikrogravitation – fortsättning av biologiska, medicinska och materialtekniska experiment påbörjade på ISS.
• Teknologiutveckling – provning av nya framdrivningssystem, robotar och lösningar för expeditioner till månen och Mars.
• Turistsegment – kortvariga vistelser för privatpersoner, finansierade av dem själva eller via sponsorskap.
• Företagstjänster – produktion av specialiserade material och läkemedel som drar nytta av viktlöshetsförhållanden.

Denna modell ska sänka utgifterna för amerikanska skattebetalare och samtidigt öka flexibiliteten. Om en station går ner eller kräver modernisering kan en annan överta delar av uppgifterna. För NASA är det primära målet dock tillgång till en pålitlig forskningsplattform som kan ersätta ISS.

Ett tight schema och verkliga risker

Även de mest imponerande visualiseringarna av nya moduler ändrar inte det grundläggande faktum: det tar många år att designa, bygga, testa och placera en fungerande station i omloppsbana. Från bandklippning på en konferens till den första bemannade kopplingsmanövern finns en lång och ofta smärtsam väg full av tester, certifieringar och förseningar.

NASA, som lärt sig av erfarenheterna från tidigare program, vet att inte varje projekt når i mål i sin ursprungliga form. Här är felmarginen liten, för arbetskalendern ska stämma överens med den slutliga nedstängningen av ISS. Om de kommersiella stationerna inte är färdiga i tid kan konsekvenserna bli allvarliga:

För forskningsmiljön kan även en två till treårig paus innebära förlust av generationers forskning, avbrott i långsiktiga experiment och svårare försvar av budgetar. Därför växer trycket från senatorer och experter med varje ny rapport om ISS:s tillstånd.

Vad händer med resten av världen när ISS stängs av?

Hittills har ISS varit en symbol för internationellt samarbete – från amerikaner och européer över Japan till Ryssland. Den gav många länder deras enda chans att skicka egna astronauter i omloppsbana. När stationens uppdrag avslutas kan maktbalansen skifta markant.

Kina utvecklar konsekvent sin egen rymdstation med målet att attrahera partners som inte får plats i NASA-anknutna program eller söker ett alternativ. Europa, Kanada och Japan är å andra sidan i hög grad beroende av att det kommersiella stationsprogrammet i USA lyckas, för att säkra sin framtida tillgång till omloppsbana.

Den genomsnittliga jordboen kommer inte märka någon skillnad från ena dagen till den andra när ISS tas ur omloppsbana. För länder som investerar i bemannade rymdfärder tecknas en ny karta över inflytande och allianser.

Varför är en konstant mänsklig närvaro i omloppsbana så viktig?

Fasta invånare i den låga jordomloppsbanan är inte bara en symbol för prestige. Det är framför allt ett levande laboratorium som ger möjlighet att observera effekterna av långvarig vistelse i viktlöshet, kosmisk strålning och isolering. Utan sådan infrastruktur är det långt svårare att planera säkra uppdrag som varar månader eller år, som en Mars-expedition.

Forskare studerar i rymden bland annat muskelförlust, förändringar i skelettsystemet, mikrogravitationens inverkan på synen och cirkulationen samt kroppens vätskor beteende. Några av dessa effekter kan simuleras på jorden, men endast långa vistelser i omloppsbana ger den fullständiga bilden. En paus i forskningen drar kunskapen bakåt och försvårar långsiktiga jämförelser.

Rymdens framtid som politisk och affärsmässig angelägenhet

Diskussionen om ISS:s efterträdare pågår inte bara i kretsar av forskare och ingenjörer. Det är ett område där nationella ambitioner, stora företags intressen och verkliga ekonomiska fördelar möts. En station handlar inte bara om forskning, utan också om kontrakt till industrin, arbetsplatser och teknologiutveckling som sedan hittar vägen till jordytan – exempelvis inom medicin och telekommunikation.

I USA fungerar sådana projekt som en ”magnet” för innovation i regioner centrerade kring rymdcentra. Politikernas tryck härstammar därför inte uteslutande från omsorg om vetenskapen – det handlar också om att bevara deras delstaters och valkretsar position i fördelningen av rymdens resurser.

För den uppmärksamma iakttagaren är det avgörande att förstå att de beslut som fattas idag om ISS och kommersiella stationer kommer definiera tillgången till omloppsbana för hela nästa generation. Det avgör om framtidens forskare och astronauter får en lättare väg till forskning i mikrogravitation – eller om de hänvisas till enstaka platser i utländska program. Det är därför värt att följa inte bara de spektakulära raketuppskjutningarna, utan också de till synes tekniska tvister om tidsplaner och kontrakt. Det är de som i verkligheten bestämmer vem som är värd i det kosmiska grannskapet efter ISS-eran.