Mystiska radiosignaler med 36-minuters rytm förbryllar astronomer – nu har de upptäckt något skrämmande

Ett nytt kosmiskt mysterium: Vad är ASKAP J1424?

Australiensiska astronomer har spårat en ovanlig radiokälla som sänder ut kraftfulla pulser med exakt 36 minuters mellanrum. Signalen är så stabil och så märkligt polariserad att befintliga teorier om kända stjärnor och kompakta objekt plötsligt inte längre räcker till.

Källan bär den tekniska beteckningen ASKAP J1424, uppkallad efter teleskopet som upptäckte den: Australian SKA Pathfinder, eller helt enkelt ASKAP. Den tillhör en kategori som kallas långperiodiska radiotransienter — objekt som inte sänder ut kontinuerligt, utan med jämna mellanrum skickar iväg en kraftig radioblixt.

I det här fallet är pausen exakt 36 minuter (2 147,27 sekunder). Under åtta dagar i rad observerade forskarna samma mönster upprepa sig, som om någon hade ställt in en kosmisk väckarklocka. Resultaten beskrivs i en vetenskaplig undersökning publicerad på preprintservern arXiv.

ASKAP J1424 avger radiosignaler med en anmärkningsvärt exakt timing och en extremt enhetlig polarisering — något som passar dåligt med de vanliga modellerna för denna typ av källor.

För astronomer är det fascinerande. De flesta objekt i universum — från pulsarer till exploderande stjärnor — är notoriskt instabila. De varierar, hackar och flimrar. Denna nya källa framstår i jämförelse påfallande disciplinerad.

Upptäckt under en massiv kartläggning av universum

ASKAP J1424 dök upp inom ramen för Evolutionary Map of the Universe (EMU)-projektet, som steg för steg bygger upp en gigantisk radiolandskarta över hela universum. ASKAP kan med sitt breda synfält avläsa enorma himmelsträckor på en gång och göra det upprepade gånger.

Just denna kombination — brett och frekvent — är precis vad som krävs för att spåra sällsynta, långsamma radiosken. Många radioteleskop är antingen extremt precisa eller tittar bara kortvarigt på en plats, och därmed glider källor med långa pauser ofta genom nätet.

Därför är ASKAP särskilt lämpat för kosmiska udda fåglar

• Brett synfält: stora delar av himlen kartläggs samtidigt.
• Lång observationstid: samma region följs i timmar utan avbrott.
• Hög kadens: samma himmelsområden återkommer regelbundet i programmet.
• Känsligt för polarisering: ASKAP mäter inte bara signalstyrkan, utan även riktningen på radiovågorna.

I undersökningen av ASKAP J1424 genomförde forskarna en särskild sökning efter signaler med cirkulär polarisering — ett tecken på att starka magnetfält spelar en roll. I en tio timmar lång inspelning från januari 2025 stack källan tydligt fram.

Fullständigt polariserad signal sätter modeller under press

Det som skiljer ASKAP J1424 från andra långperiodiska källor är polariseringen av signalen. Radiovågor har liksom ljus en svängningsriktning — den kan rotera runt (cirkulär), bilda en ellips eller svänga fram och tillbaka i ett plan (linjär).

I det här fallet var emissionen under hela pulsen 100 procent polariserad. Dessutom växlade signalen under loppet av pulsen från elliptisk till fullständigt linjär polarisering. Det tyder på en extremt välordnad magnetisk miljö.

En så perfekt polariserad signal antyder ett stramt strukturerat magnetfält — som om källan drivs av en nästan idealisk kosmisk generator.

Många kända objekt med starka magnetfält, som pulsarer, uppvisar också polariserad strålning, men typiskt mindre ren och med betydligt större variation. Kombinationen av den långa perioden, den exakta rytmen och denna polarisering utgör en pusselbits som är svår att placera.

Ingen stjärna, ingen planet, ingen känd förklaring

Normalt försöker astronomer att koppla en radiokälla till observationer i andra våglängder — synligt ljus, infrarött eller röntgen. Här gav det inget resultat. Det har inte hittats någon optisk eller infraröd motsvarighet på ASKAP J1424:s position.

Det utesluter vissa scenarier. En ung, ljus stjärna eller en aktiv närliggande stjärna med utbrott skulle snabbt visa sig i andra våglängder. Det händer inte här. Källan är antingen mycket svag i synligt ljus, extremt avlägsen eller sänder ut nästan uteslutande i radio.

Vit dvärgsystem, magnetar eller något helt nytt?

Forskargruppen pekar försiktigt på ett föredraget scenario: ett dubbelstjärnsystem med en vit dvärg. En vit dvärg är den kompakta restkärnan av en solliknande stjärna — tung, liten och ofta med ett kraftfullt magnetfält.

I en sådan dubbel konfiguration kan den vita dvärgen interagera magnetiskt med partikelströmmen från en följeslagare. Denna växelverkan kan frambringa energirik strålning och radiovågor. Den långsamma, regelbundna rytmen och det starka magnetfältet passar bra till denna idé, även om den långt ifrån förklarar allt.

Ett enstaka engångsutbrott — som en tillfällig inspelning av ett infångat gasmoln — anser forskarna för osannolikt. Det stabila, dagliga mönstret över flera dagar passar helt enkelt inte till den förklaringen.

Långsiktiga observationer ska avslöja källans sanna natur

För att förstå ASKAP J1424 bättre önskar astronomer att följa källan över lång tid. En viktig roll spelas här av VAST-surveyn (Variables And Slow Transients) — ett ASKAP-projekt som kartlägger långsamt varierande och tröga radiokällor i Vintergatan.

Genom att upprepade gånger mäta ASKAP J1424 kan forskarna avgöra om signalen är konstant aktiv, om den kommer i utbrott, eller om den kanske en dag slocknar fullständigt.

De olika scenarierna ger var sitt karakteristiska mönster:

• Regelbunden aktivitet: pulserna fortsätter att komma, vilket pekar på ett stabilt roterande objekt.
• Intermittent beteende: källan tänds och släcks som vissa ”sovande” pulsarer, vilket tyder på förändringar i den magnetiska plasman.
• Engångs- eller sällsynt utbrott: signalen återkommer inte, förenligt med en kortvarig ackretionsepisod.

Dessutom kan andra teleskop — inom infrarött, röntgen och möjligen gammastrålning — tas i bruk för att fånga upp svag strålning som hittills förblivit under registreringsgränsen. En minimalt lysande punkt på exakt samma position kan redan lösa en stor del av gåtan.

Varför dessa märkliga källor har så stor betydelse

Långperiodiska radiotransienter är fortfarande sällsynta fenomen. Varje ny upptäckt lägger till saknade bitar till en större bild av hur extrema magnetfält fungerar. Dessa fält styr inte bara strålningen, utan påverkar också hur materia rör sig och utbyter energi nära kompakta objekt.

ASKAP J1424 berör en rad grundläggande teman inom astrofysiken:

• Hur långt kan magnetfält från kompakta objekt nå och förbli organiserade?
• Hur långsamt kan sådana objekt rotera innan deras radiomekanism upphör?
• Hur frekventa är dessa källor i Vintergatan — och har vi helt enkelt förbisett dem?

Med framväxten av ännu större radioteleskop som Square Kilometre Array (SKA) kommer denna typ av surveyer att gå långt djupare. ASKAP fungerar därmed som en slags generalrepetition: de tekniker som avslöjade ASKAP J1424 kan snart tillämpas i mycket större skala.

En kort guide: vad är radiotransienter och polarisering egentligen?

För dem som inte dagligen arbetar med radiostrålning är ett par begrepp användbara att känna till:

• Radiotransient: en källa som tillfälligt lyser upp i radiofrekvenser med pauser emellan — tänk på ett fyrtorn, men i radiovåglängder.
• Polarisering: den riktning i vilken det elektriska fältet i en våg svänger. En hög grad av polarisering avslöjar ofta ett starkt och välordnat magnetfält.
• Vit dvärg: en kompakt reststjärna på storleken av jorden, men med solens massa. Extremt tät och ofta magnetiskt stark.

Den som regelbundet följer astronomiska nyheter kommer att möta denna typ av upptäckter allt oftare. Radiosurveyer avsöker himlen med stigande precision och avslöjar objekt som inte har någon plats i läroböcker eller klassiska uppslagsverk. ASKAP J1424 är just en sådan signal — en som tvingar astronomer att se bortom de vanliga förklaringarna.

För en bred allmänhet kan tekniska termer verka avlägsna, men kärnan är förvånansvärt konkret: någonting i vår galax roterar med nästan perfekt regelbundenhet och sänder som ett fyrtorn en precist riktad radiostråle förbi jorden. Så länge ingen med säkerhet kan säga vad som exakt roterar därute, förblir ASKAP J1424 ett av de mest fascinerande nya himmelsobjekten i vår tid.