Mystiska radiosignaler med 36-minuters rytm förbryllar astronomer – Pasta Party

Ett nytt mysterium på himlen: vad är ASKAP J1424?

Australiska astronomer har påträffat en ovanlig radiokälla som sänder ut kraftfulla pulser exakt var 36:e minut. Signalen är så stabil och så märkligt polariserad att befintliga teorier om kända stjärnor och kompakta objekt börjar vittra sönder.

Källan bär det tekniska namnet ASKAP J1424, uppkallad efter teleskopet som fann den: Australian SKA Pathfinder, eller helt enkelt ASKAP. Det rör sig om en så kallad långperiodisk radiotransient — ett objekt som inte sänder ut strålning kontinuerligt, utan med jämna mellanrum avger en kraftig radioblänk med relativt långa pauser emellan.

I detta fall ligger pausen på exakt 36 minuter (2 147,27 sekunder). Under åtta dagar i rad observerade forskarna exakt samma mönster, som om någon hade ställt in en kosmisk väckarklocka. Mätningarna beskrivs i en vetenskaplig artikel publicerad på preprintservern arXiv.

ASKAP J1424 sänder ut radiosignaler med en exceptionellt precis timing och en extremt enhetlig polarisering — det passar dåligt ihop med de vanliga modellerna för den här typen av källor.

Det är fascinerande för astronomer. Många objekt i universum — från pulsarer till utbrottsstjärnor — är beryktade för sin oregelbundenhet. De varierar, hackar och flimrar. Denna nya källa framstår i jämförelse som anmärkningsvärt disciplinerad.

Upptäckt under EMU-projektets massiva himmelskartering

ASKAP J1424 dök upp inom ramen för Evolutionary Map of the Universe (EMU)-projektet, som systematiskt bygger upp en gigantisk radiokarta över universum. ASKAP kan med sitt stora synfält avläsa enorma himmelsområden på en gång och upprepa observationerna frekvent.

Just denna kombination — bred täckning och täta återbesök — är avgörande för att upptäcka sällsynta, långsamma blinkare. Många radioteleskop är antingen mycket precisa eller tittar bara kortvarigt på en plats, och därmed slipper källor med långa pauser lätt igenom nätet.

Därför är ASKAP särskilt lämpligt för kosmiska udda fåglar

• Stort synfält: stora himmelsavsnitt kartläggs samtidigt.
• Lång observationstid: samma region följs i timmar utan avbrott.
• Hög kadens: himmelsregioner återkommer regelbundet i observationsprogrammet.
• Känslig för polarisering: ASKAP mäter inte bara signalstyrkan, utan också radiovågornas riktning.

För upptäckten av ASKAP J1424 genomförde forskarna en riktad sökning efter signaler med cirkulär polarisering — en indikation på att starka magnetfält spelar en roll. I en tio timmar lång inspelning från januari 2025 stack källan tydligt ut.

Fullständigt polariserad radiosignal utmanar modellerna

Det som skiljer ASKAP J1424 från andra långperiodiska källor är polariseringen av signalen. Radiovågor har liksom ljus en svängningsriktning. Den kan rotera cirkulärt, bilda en ellips eller svänga fram och tillbaka i ett enda plan — linjär polarisering.

För detta objekt var emissionen genom hela pulsen 100 procent polariserad. Dessutom skiftade signalen under pulsens gång från elliptisk till fullständigt linjär polarisering. Det pekar mot en extremt välordnad magnetisk miljö.

En så perfekt polariserad signal antyder ett stramt strukturerat magnetfält — som om källan drivs av en nästan idealisk kosmisk generator.

Många kända objekt med starka magnetfält, som pulsarer (roterande neutronstjärnor), uppvisar visserligen polariserad strålning, men sällan så ren och med så liten variation. Kombinationen av den långa perioden, den precisa rytmen och denna polarisering utgör en pusselbit som är svår att placera.

Ingen stjärna, ingen planet, ingen känd bovtjuv

Normalt försöker astronomer koppla en radiokälla till observationer i andra våglängder: synligt ljus, infrarött, röntgen. I detta fall gav det inget resultat. Det har inte hittats någon optisk eller infraröd motsvarighet på ASKAP J1424:s position.

Det utesluter vissa scenarier. En ljus ung stjärna eller en närliggande aktiv stjärna med utbrott skulle snabbt vara synlig i andra våglängder. Det sker inte här. Källan verkar antingen vara mycket svag i synligt ljus, extremt avlägsen eller sända ut nästan uteslutande i radio.

Vit dvärgsystem, magnetar eller något helt nytt?

Forskargruppen pekar försiktigt på ett föredraget scenario: ett dubbelstjärnsystem med en vit dvärg. En vit dvärg är den kompakta återstående kärnan av en solliknande stjärna — tung men liten, ofta med ett kraftfullt magnetfält.

I ett sådant dubbelstjärnsystem kan den vita dvärgen växelverka magnetiskt med partikelströmmen från en följeslagare. Denna växelverkan kan producera energirik strålning och radiovågor. Den långsamma, regelbundna rytmen och det starka magnetfältet passar till detta scenario, även om det inte förklarar allt.

Ett enskilt engångsscenario — som en slumpmässig observation av ett inslukat gasmoln — anser forskarna vara mindre sannolikt. Det stabila, dagligen återkommande mönstret över flera dagar passar dåligt med den förklaringen.

Långsiktiga uppföljningsobservationer ska avslöja källans beteende

För att få bättre insikt i ASKAP J1424:s natur önskar astronomerna följa källan över en längre period. En viktig roll spelas av VAST-undersökningen (Variables And Slow Transients), ett ASKAP-projekt som kartlägger långsamt varierande och tröga radiokällor i vår Vintergata.

Genom att kontinuerligt mäta ASKAP J1424 kan forskarna avgöra om signalen är konstant aktiv, kommer i utbrott, eller kanske en dag släcks helt.

De olika scenarierna ger var sitt karakteristiska mönster:

• Regelbunden aktivitet: pulserna fortsätter precist och pålitligt, vilket pekar på ett stabilt roterande objekt.
• Intermittent beteende: källan tänds och släcks som vissa ”sovande” pulsarer, vilket indikerar förändringar i det magnetiska plasmat.
• Enstaka eller sällsynt utbrott: signalen återkommer inte, vilket skulle passa med en kortvarig accretion.

Dessutom kan andra teleskop — exempelvis inom infrarött, röntgen och möjligen gammastrålning — tas i bruk för att fånga upp svag strålning som hittills gått obemärkt förbi. En mikroskopisk ljuspunkt på samma position kan redan lösa en stor del av gåtan.

Varför den här sortens märkliga källor har stor betydelse

Långperiodiska radiotransienter är fortfarande sällsynta fenomen. Varje nytt fynd tillför bitar till en större bild av hur extrema magnetfält fungerar. Dessa fält styr inte bara strålningen, utan påverkar också hur materia rör sig runt kompakta objekt och utbyter energi.

ASKAP J1424 berör en rad grundläggande teman i astrofysiken:

• Hur långt kan magnetfält från kompakta objekt nå ut och förbli organiserade?
• Hur långsamt kan sådana objekt rotera innan deras radiomekanism stannar av?
• Hur vanligt förekommande är denna typ av källor i Vintergatan, och har vi helt enkelt förbisett dem?

Med framväxten av ännu större radioteleskop, som Square Kilometre Array (SKA), kommer den här typen av undersökningar gå långt djupare. ASKAP fungerar därmed som en slags generalrepetition: de tekniker som användes för att hitta ASKAP J1424 kan snart tillämpas i långt större skala.

En kort guide: vad är radiotransienter och polarisering egentligen?

För dem som inte arbetar med radiostrålning dagligen är några begrepp användbara att känna till:

• Radiotransient: en källa som kortvarigt lyser upp på radiofrekvenser med pauser emellan. Tänk på ett fyrtorn, fast på radiovåglängder.
• Polarisering: den riktning som det elektriska fältet i en våg svänger i. En hög grad av polarisering avslöjar ofta ett starkt och välordnat magnetfält.
• Vit dvärg: en kompakt reststjärna på storleken av Jorden, men med Solens massa. Mycket tät och ofta magnetiskt stark.

Den som följer med i astronomiska nyheter kommer att uppleva denna typ av upptäckter allt oftare. Radioöversikter avsöker himlen med allt större precision och avslöjar objekt som inte har någon plats i läroböcker eller gamla uppslagsverk. ASKAP J1424 är just en sådan signal — en som tvingar astronomer att tänka utanför de vanliga förklaringarna.

För den breda allmänheten kan tekniskt klingande termer verka avlägsna, men kärnan är förvånansvärt konkret: någonstans i vår galax roterar något med nästan perfekt regelbundenhet och sänder som ett fyrtorn en precist riktad radiostråle förbi Jorden. Så länge ingen med säkerhet kan säga vad det är som roterar där ute, förblir ASKAP J1424 ett av de mest fascinerande nya himmelsobjekten just nu.