Varför vissa blir klokare med åren medan andra stivnar – Pasta Party

Du känner igen dem båda: den äldre personen som blir mjukare och klokare med tiden, och den andre som bara verkar mer stel och bitter för varje år som går.

Ofta har de samma intelligens och liknande livserfarenheter – ändå utvecklas deras personligheter i helt olika riktningar. Medan den ena förblir nyfiken och nyanserad, håller den andra krampaktigt fast vid gamla övertygelser och irriteras vid minsta motstånd. Psykologer är överens: skillnaden handlar inte om intelligens, utan om något betydligt mer obekvämt – förmågan att stanna kvar i svåra känslor istället för att fly från dem.

Vad psykologer menar med att ’sitta med obehaget’

Inom psykologin kallas denna förmåga ”distress tolerance” – på svenska ungefär förmågan att tolerera inre spänning och obehag. Det handlar om i vilken utsträckning man kan rymma obehagliga känslor och situationer utan att omedelbart fly eller explodera.

Det rör inte bara smärta eller sorg, utan även saker som:

• osäkerhet: att inte veta hur något slutar
• tvetydighet: att inte veta vem som har rätt
• kognitiv spänning: att känna att ens övertygelser utmanas

Människor med låg tolerans för spänning söker blixtsnabbt en utväg så fort något gnager. De byter ämne, börjar skrika, drar sig tillbaka eller upprepar sin åsikt ännu högre än förut. Allt för att slippa stanna kvar i det obehagliga.

På kort sikt känns undvikande som skydd – på lång sikt stänger det vägen till verklig visdom.

Varför stelhet sällan handlar om att bli äldre

Många tror att man automatiskt blir mer stel med åldern. Hjärnan blir långsammare, hanterar ny information svårare och reagerar därför mindre flexibelt. Det finns en sanning i det, men bilden är för enkel.

Forskning om åldrande visar nämligen något anmärkningsvärt: skillnaderna mellan äldre människor är enorma. En åttioåring kan tänka och känna förvånansvärt smidigt, medan en trettioåring kan sitta fullständigt fast i svartvitt tänkande. Stelhet är alltså inte ett oundvikligt öde, utan snarare en livslång vana.

En långsiktig studie publicerad i Canadian Journal on Aging kopplade social stelhet – svårighet att anpassa sig i kontakt med andra – till sämre anpassning senare i livet. Människor som inte kunde agera flexibelt i relationer och sociala situationer hade svårare med förändringar, förluster och motgångar. Intressant nog visade sig riktad träning hjälpa – stelhet visade sig vara påverkbar.

Stelhet är inte ett karaktärsstraff man bara får tilldelat, utan ett mönster som långsamt inbäddas över år – och som också kan lösas upp igen.

Sambandet mellan att tåla obehag och att bli vis

Så till den stora frågan: vad gör att vissa människor fortsätter växa inombords, medan andra förhärdar? Allt fler studier pekar i samma riktning: de som bättre kan hantera osäkerhet och otydlighet utvecklar oftare större visdom.

I en studie från 2025, publicerad i Personality and Individual Differences, visade det sig att människor som hanterade tvetydighet väl oftare skattade högre på visdomsmätningar. Även när man tog hänsyn till intelligens, utbildning och andra faktorer höll effekten i sig.

Och det ger fullständig mening. Visdom är inte detsamma som att känna till många fakta. En vis människa kan agera i situationer utan ett klart rätt eller fel svar. Där flera sanningar existerar sida vid sida. Där förnuftiga människor fortsätter vara oense. Det kräver en sorts inre rum för tvivel och spänning.

En översiktsstudie i Frontiers in Aging Neuroscience beskrev flera byggstenar i visdom. Tre stack särskilt fram:

• emotionell balans: att kunna känna utan att bli överväldigad
• självreflektion: ärligt våga se på egna motiv och misstag
• hantering av osäkerhet: inte bryta samman när livet inte ger tydliga svar

Alla dessa element kräver övning i obehag. Man kan inte se ärligt på sig själv om man genast skjuter undan varje smärtsam insikt. Man uppnår inte emotionell stabilitet genom att systematiskt undvika svåra känslor i årtionden.

Flyktreaktionen som bromsar tillväxt

Mycket beteende som lindrar på kort sikt fungerar som broms på lång sikt. Forskning om spänningstolerans visar gång på gång: de som dåligt tål inre oro griper snabbare till olämpliga strategier. Tänk på undvikande, förtryckande, ändlös oro, alkohol eller vredesutbrott.

Dessa strategier ger ibland kortvarig luft, men löser inte det underliggande obehaget. Tvärtom hopar det sig. Trycket i kitteln stiger, medan personen själv blir alltmer ovana vid känslan av spänning. Toleransen blir mindre – inte större.

Därtill kommer något annat. Många bygger under livets lopp upp en identitet kring säkerhet: alltid vilja ha rätt, aldrig tvivla, betrakta åsikter som orubbliga. Det ger en känsla av kontroll. Men det kostar enorm energi att upprätthålla den bilden när livet inte bryr sig om den.

Ju äldre man blir, desto fler kollisioner uppstår mellan illusionen om absolut säkerhet och den röriga verkligheten.

Den som har övat sig i att-inte-veta behöver mycket mindre försvara. Den personen kan lugnt säga: ”Jag har alltid sett det så här, men kanske har jag fel.” Det känns inte som misslyckande, utan som en del av mognad.

Inte den lugnaste i rummet – men den mest närvarande

Viktigt att understryka: människor med hög spänningstolerans är inte nödvändigtvis de lugnaste eller mjukaste typerna. De kan gott vara temperamentsfulla, diskutera häftigt och sätta tydliga gränser. Visdom liknar mindre zen-liknande jämnhet och mer modet att våga vara fullt närvarande – även när det är obehagligt.

Skillnaden ligger i vad som händer så fort något skaver. Den vise äldre stänger inte genast vid konfronterande information. Den personen lyssnar, tänker efter och reagerar kanske först dagen efter. Den som kämpar med obehag skjuter snabbare i försvar, cynism eller ilska.

Psykologer beskriver ett enkelt men svårt steg här: att märka obehaget först – utan att omedelbart agera på det. Alltså inte genast skicka meddelanden, skrika, dricka eller gå sin väg, utan medvetet känna i femton sekunder vad som händer. Det lilla ögonblicket skapar precis tillräckligt med utrymme för en annorlunda reaktion.

Du kan lära dig att tåla obehag bättre

Den goda nyheten: spänningstolerans är inte fastställd vid födseln. En stor översiktsstudie av mer än hundra undersökningar visar att denna förmåga kan tränas. Mindre intolerans gentemot spänning hänger samman med större psykologisk flexibilitet – man kan betrakta situationer från flera vinklar och reagera mer medvetet.

Terapiformer som mindfulness-träning, Acceptance and Commitment Therapy (ACT) och Dialektisk Beteendeterapi (DBT) visar tydliga effekter i dessa studier. Den röda tråden: man lär sig märka, tillåta och rymma obehagliga känslor och tankar – istället för att genast bekämpa eller springa från dem.

Det behöver inte ske i ett behandlingsrum. Små dagliga övningar hjälper redan. Till exempel:

• I ett spänt samtal medvetet lyssna tio sekunder längre än man normalt skulle, utan att avbryta.
• När man har en stark övertygelse fråga sig själv: ”Vilka bevis skulle få mig att ändra åsikt?”
• Inte fatta ett svårt beslut genast, utan tillåta osäkerheten en hel dag utan listor, rådfrågning eller ändlöst sökande efter svar.
• Spåra en obehaglig känsla i kroppen – en knut i magen, spänning i axlarna – och stanna kvar med sin uppmärksamhet i en minut utan distraktion.

Det låter som obetydliga ögonblick, men de bygger upp något man får användning för senare: tillit till att man kan överleva en obehaglig känsla utan att genast behöva göra något åt den.

Vad det betyder för uppfostran, arbete och relationer

Dessa insikter sträcker sig långt utanför personlig utveckling. I familjer där barn aldrig konfronteras med frustration eller besvikelse lär de sig sämre att svåra känslor går över. Att alltid erbjuda distraktion, tröst eller lösningar kan vara en välmenande fälla.

På arbetsplatsen ser man samma mönster. Team där oenigheter genast kläms ner utvecklar ofta färre bra idéer. Ett möte som blir lite spänt – där någon går mot strömmen och resten känner sig illa till mods – kan faktiskt vara fruktbart om folk kan rymma obehaget utan att sätta varandra i karantän.

I relationer spelar denna förmåga kanske den största rollen. Par som önskar lösa eller undvika varje konflikt omedelbart strandar ofta. Par som kan låta en oenighet eller spänning bestå ett ögonblick – utan att genast utpeka en vinnare eller förlorare – har större chans att bli klokare tillsammans istället för att bli bittra.

Praktiska verktyg för att träna din egen ’visdomsmuskel’

Den som vill stärka detta hos sig själv kan börja i det små. Några enkla justeringar i vardagen:

Den som håller fast vid den sortens små experiment bygger upp en form av inre robusthet som bara blir mer värdefull med åren. Det gör det lättare att ändra åsikt, be om ursäkt, sätta gränser – och samtidigt förbli mild.

Denna färdighet spelar också in på mental hälsa. Människor som bättre tål inre spänning griper sällan till bedövande medel eller destruktiva mönster för att fly från sina känslor. De känner igen signaler tidigare och söker hjälp snabbare – just eftersom obehag inte omedelbart känns outhärdligt.

I slutändan ser det ut som att de som verkligen blir klokare med åren inte är de med högsta IQ-poängen – utan de som gång på gång tillåter sig själva känna något djupt mänskligt: obehag, tvivel, skam, sorg. Och som har modet att stanna kvar med det ett ögonblick, istället för att kasta sig ut i ett desperat sökande efter en avstängningsknapp.