En gammal diskussion i nytt ljus: vad säger egentligen forskarna?

En brittisk studie har på nytt eldat på den heta debatten kring huruvida man bör låta sin bebis gråta. Enligt forskarna bakom undersökningen tycks det ha rätt liten betydelse för barnets emotionella utveckling om föräldrarna reagerar direkt eller låter barnet gråta en stund. Men kritikerna är långt ifrån övertygade och varnar kraftfullt för att dra alltför bombastiska slutsatser om ett så känsligt ämne.

Cry it out-metoden: vad handlade undersökningen om?

Debatten kretsar främst kring den så kallade cry it out-metoden, där föräldrar medvetet låter sin bebis gråta under en period, i hopp om att barnet ska lära sig somna på egen hand. Metoden har funnits i decennier och väcker fortfarande starka känslor hos många.

De brittiska psykologerna Ayten Bilgin och Dieter Wolke från University of Warwick följde 178 bebisar från födseln till ettårsåldern. De ville undersöka om barn som oftare fick gråta innan de fick tröst, senare visade fler beteende- eller emotionella problem – eller om de utvecklade en mindre trygg anknytning till sina föräldrar.

Deras slutsats, som publicerades 2020 i en internationell vetenskaplig tidskrift, var anmärkningsvärd: I denna grupp barn fann de inga tecken på att det var skadligt att låta ett barn gråta, vad gäller:

kvaliteten på anknytningen mellan förälder och barn
senare beteendeproblem som frekvent ilska eller aggression
emotionella problem som ångest eller tillbakadraget beteende

Studien antyder att kontrollerat gråtande inte automatiskt leder till otrygg anknytning eller skadat förtroende.

För många föräldrar låter det nästan som en lättnad: kanske är de där protestfyllda nätterna inte direkt traumatiserande. Men så enkelt är det inte enligt andra forskare.

Därför går många experter hårt åt undersökningen

Under 2021 publicerade två andra utvecklingspsykologer, Elisabeth Davis och Karen Kramer, ett utförligt genmäle i samma tidskrift. De reste allvarliga tvivel om hur undersökningen var upplagd och genomförd.

För få barn för att upptäcka subtila skador?

Deras första invändning: 178 bebisar är enligt deras mening alldeles för få för att kunna avslöja mindre, men ändå betydelsefulla effekter. Om gråt exempelvis bara har negativa konsekvenser för en del av barnen, kan det lätt försvinna i genomsnittet i en så liten grupp.

Vid den här typen av känsliga undersökningar bör man normalt göra en så kallad poweranalys i förväg – en beräkning som visar hur många deltagare man behöver för att nå tillförlitliga slutsatser. Kritikerna menar att detta solida metodiska fundament saknas i studien.

Vad betyder ”låta barnet gråta” egentligen exakt?

Ett annat problem ligger i själva definitionen av cry it out. Forskarna frågade föräldrarna om de någonsin lät sin bebis gråta för att hjälpa den att somna, men ställde inga fasta kriterier:

Ingen standardvaraktighet: var det en minut eller en halvtimme?
Ingen fast frekvens: en gång i veckan eller varje natt?
Ingen tydlig skillnad mellan dag och natt

Det innebär att samma kategori kan rymma föräldrar som låter sitt barn gnälla i tre minuter, och föräldrar som låter det pågå mycket längre. Den enorma spridningen gör resultaten svåra att tolka meningsfullt.

När man inte exakt avgränsar vad en metod innebär, blir det nästan omöjligt att göra rättvisa jämförelser.

I strid med klassisk anknytningsforskning

Den brittiska studiens resultat kolliderar dessutom med äldre, men inflytelserik forskning om anknytning. Redan på 1970-talet visade psykologer som Silvia Bell och Mary Ainsworth att bebisar med mammor som reagerade snabbt på gråt, faktiskt var lugnare och grät mindre senare och tycktes ha ett tryggare band till sina föräldrar.

Den nya studien vänder på den bilden utan att enligt kritikerna tillfredsställande förklara varför resultaten avviker så markant. Farhågan är att föräldrar främst kommer att minnas från den brittiska publikationen att det att låta bebisen gråta ”inte gör någon skada” – medan vetenskapen överhuvudtaget inte är enig om det.

Föräldrar fångade mellan skuldkänslor, sömnbrist och motstridiga råd

Samtidigt sitter unga föräldrar med ett mycket praktiskt problem: de måste fungera igen imorgon. Arbete, större barn, hushåll – allt fortsätter, medan nätterna faller sönder i bitar och stycken.

Från anknytningspsykologins sida har budskapet i decennier varit: reagera varmt och snabbt. Det skulle lägga grunden för en trygg känsla, förtroende för världen och större emotionell stabilitet senare i livet.

Mot detta står beteendebaserade sömnmetoder, som blivit utbredda via böcker och sömncoacher. Dessa lovar att bebisar inom några dagar eller veckor lär sig att sova igenom, om föräldrarna är konsekventa i sin approach – exempelvis genom att i fasta steg vänta lite längre med att ingripa.

För många föräldrar känns det som om de måste välja mellan sin egen nattsömn och barnets emotionella trygghet.

Det sociala trycket gör det inte lättare. Låter man sin bebis gråta, får man ibland höra att man är hjärtlös. Springer man till babyens rum vid minsta ljud, tycker andra att man är ”för mjuk” eller varnar för att barnet ”kommer att styra hela hemmet”.

Vad vet vi med säkerhet om bebisar och gråt?

Gråt är det enda kommunikationsmedlet

Bebisar kan ännu inte prata. Gråt är deras larmsystem för hunger, smärta, rädsla, en full blöja eller bara behovet av närhet. Flera undersökningar visar att små bebisar i genomsnitt inte gråter mindre om föräldrarna medvetet ignorerar dem. Ofta är det bara hur föräldrarna upplever situationen som förändras.

Det visar sig dessutom att bebisar uppvisar stora skillnader i temperament. Vissa barn sover redan efter några veckor i rimliga block, andra behöver hjälp i månader eller till och med längre. Det säger långt ifrån alltid något om uppfostran eller anknytning.

Några praktiska tumregler

Se på helhetsbilden. En bebis som skrattar mycket under dagen, söker kontakt och låter sig tröstas, visar ofta ett sunt band – även om det gråts på natten.
Var uppmärksam på dina egna gränser. En förälder som är helt utkört kan reagera mindre känsligt. Sömnträning kan i den situationen faktiskt hjälpa till att förebygga överbelastning.
Skilj mellan protest och panik. Kort gnäll och knyckande låter annorlunda än skrik av smärta eller ångest. Vid sistnämnda är snabb reaktion klokast.
Var försiktig med stela scheman. En metod som fungerar för ett barn kan göra ett annat barn utom sig.

Därför förblir vetenskapen så splittrad

Även huvudförfattaren bakom den brittiska studien, Ayten Bilgin, medger att den nuvarande kunskapen inte ger ett definitivt svar. Hon pläderar för stora, långvariga undersökningar med tusentals barn, där det exakt registreras vilken sömnmetod som använts, hur ofta och hur länge.

Hon efterlyser också en skillnad mellan dag och natt samt mellan kortvarigt protestgråt och långvarigt upprivet tillstånd. I dag hamnar alla dessa situationer ofta i samma hög, vilket gör resultaten otydliga.

Tills vidare ställer alltså vetenskapen fler frågor än den ger svar. Det betyder att det inte finns någon gyllene standard som fungerar för alla familjer.

Så här kan föräldrar hitta sin egen väg

För dem som befinner sig mitt i de trasiga nätterna hjälper ett nykter förhållningssätt. Inte varje tår behöver genast dämpas, men långvarigt upprivet tillstånd utan tröst känns för många föräldrar med rätta inte riktigt rätt. Vissa familjer fungerar bra med en mild form av sömnträning, där föräldrarna väntar lite längre åt gången, men fortfarande regelbundet signalerar att de är närvarande.

Andra väljer maximal närhet: samsömn, amning på begäran, snabb reaktion vid varje gråtutbrott. Även med ett sådant förhållningssätt kan barn gott lära sig sova självständigt och ha en trygg anknytning senare. Föräldrarnas stressnivå, stöd från omgivningen och realistiska förväntningar verkar spela minst lika stor roll som den exakta metoden.

Den som är osäker kan gå igenom sin egen situation med en barnhälsovårdssjuksköterska, läkare eller barnpsykolog. Faktorer som för tidig födsel, reflux, kronisk sjukdom eller depressiva symtom hos föräldern kan göra att vissa metoder är mindre lämpliga. På så sätt blir valet om att låta barnet gråta eller inte inget dogm, utan en avvägning som passar både barnet och föräldrarna.