Vad det röda lagret runt en Babybel verkligen är gjort av

En klassiker med ett hemligt lager

Alla känner till den lilla röda ostbollen, men vad är det egentligen som omsluter den? Det välbekanta Babybel-höljet visar sig vara mer förvånande än vad de flesta föreställer sig.

Den knallröda miniosten har legat i matlådor, picknickorgar och tapasanrättningar i decennier. Ändå har en fråga sällan fått ett ordentligt svar: vad består det släta, röda lagret faktiskt av, och hur säkert och hållbart är det att ha så nära sin mat?

Varför vi plötsligt intresserar oss för förpackningar

När folk skannar etiketter i mataffären handlar det inte längre bara om kalorier, socker eller tillsatser. Uppmärksamheten riktas i allt högre grad mot själva materialet runt produkten: innehåller förpackningen skadliga ämnen, kan den återvinnas, och hör den hemma i plastsortering eller restavfall?

Varumärken känner av detta tryck och anpassar sina förpackningar därefter. Kända gräddostprodukter slutar med aluminiumfolie, läskflaskor får tunnare lock och chipspåsar försöker bli enklare att sortera. Babybel passar in i denna trend med sitt ikoniska röda hölje, som påminner mer om leksak än om en naturlig ostskorpa.

Den röda utsidan är ingen leksaksgimmick, utan ett tekniskt genomtänkt lager som tar över rollen som naturlig ostskorpa.

För många är det att öppna en Babybel en barndomsupplevelse: dra i fliken, vika det röda skinnet i två och trycka ut den mjuka osten. Den lekfulla ritualen väcker dock en uppenbar fråga: vad kommer man egentligen i kontakt med när man hanterar det röda lagret?

Det röda lagret är inte plast, utan ett särskilt vaxliknande hölje

Det yttersta röda lagret på en Babybel är inte plast. Tillverkaren beskriver det som ett skyddande, vaxliknande hölje som har samma funktion som en naturlig ostskorpa. Osten mognar i cirka en månad och ska under den perioden hållas skyddad mot uttorkning, skador och föroreningar.

Vad består det vaxliknande lagret exakt av?

Enligt tillverkarens uppgifter handlar det om en blandning av olika vaxliknande ämnen:

• Paraffinvax: ett fast, fettigt ämne baserat på raffinerad mineralolja
• Mikrokristallint vax: en finare vaxstruktur som gör lagret flexibelt
• Färgämne: ger den karaktäristiska röda färgen

Denna kombination bildar ett solidt men lätt böjligt lager. Det förhindrar sprickor när osten stöter mot andra produkter, åker runt i en väska eller blir proppad ner i en matlåda.

Är det röda vaxlagret farligt om man oavsiktligt sväljer det?

Enligt tillverkaren är höljet avsett att tas av, inte ätas. Men olyckor händer, särskilt med barn. Materialet uppfyller därför europeiska normer för livsmedelskontakt och innehåller inte ämnen som bisfenol A, som tidigare har skapat stor oro.

Vid oavsiktligt intag av en liten mängd ska det inte finnas någon hälsorisk, även om det naturligtvis inte är en livsmedelsprodukt och inte har något som helst näringsvärde. Lagret passerar helt enkelt genom matsmältningssystemet.

Den ”plastliknande” folien är inte heller plast

Många tror att den genomskinliga folien runt osten är vanlig plast. Det känns så, men tekniskt sett är det inte fallet. Folien är en typ av cellofan tillverkad av växtbaserat material.

Vad är cellofan egentligen?

Cellofan är en tunn, transparent folie baserad på cellulosa, som typiskt kommer från trämassa. I Babybels fall kommer cellulosan från skogar med hållbarhetscertifiering. Det innebär att det planteras nya träd för varje fällt trä, och att skogsbruket sker under kontrollerade förhållanden.

Folien har flera funktioner:

• skyddar vaxlagret mot repor och sprickor
• förhindrar att osten klibbar fast vid andra produkter eller vid varandra
• håller den runda formen intakt under transport och förvaring

Cellofanfolien runt osten är komposterbar och kan i många fall hamna i trädgårdsavfallsbehållaren eller på komposten.

Observera dock: kommuner har olika regler för komposterbart förpackningsmaterial. Är man osäker är det bäst att kolla de lokala avfallsreglerna eller lägga materialet i restavfallet.

Nätet och kartongen: vad gäller resten av förpackningen?

Babybel säljs ofta i ett litet plastnät med flera ostar samlade. Detta nät är tillverkat av en plast som enligt tillverkaren kräver mindre material än en helt sluten plastpåse. Det är dock fortfarande en fossilbaserad produkt och hör till plastavfallet.

Vid transport från fabriker utanför Europa, exempelvis Kanada, använder tillverkaren kartonger av helt återvunnet material. Den kartongen kan hamna i papperssorteringen, så länge den är ren och torr.

Vad betyder det i debatten om hälsa och hållbarhet?

Själva ostens sammansättning spelar också in. Babybel är gjord av pastöriserad mjölk, vilket betyder att gravida kvinnor kan äta den, förutsatt att den förvaras kylt. För vegetarianer är osten lämplig, då den inte innehåller kött, fisk eller skaldjur. Tillverkaren är dock inte alltid öppen om vilken typ av löpe som används, så strikta vegetariska konsumenter bör kontrollera detta särskilt.

Allt fler konsumenter ställer frågor till osttillverkare om animalisk löpe, använda färgämnen och mjölkens ursprung. I det sammanhanget dyker frågor om hölje, folie och nät upp. Varumärken som är transparenta om dessa saker vinner snabbare förtroende hos kritiska konsumenter.

Vad kan man som konsument själv göra med det röda lagret?

Här är några av de frågor som många ostälskare ställer sig:

• Kan man smälta det röda lagret till ljus eller hantverksprojekt? Många gör det, men sammansättningen skiljer sig från vanligt stearin. Vid användning inomhus rekommenderas god ventilation.
• Hör lagret hemma i plastsorteringen? Nej, materialet är inte plast och behandlas i de flesta kommuner som restavfall.
• Kan man ge det till djur? Det avråds, då det inte är djurfoder och kan orsaka förstoppning.

Hur klarar sig Babybel jämfört med andra ostförpackningar?

Jämfört med traditionella ostbitar i tjocka plastpåsar använder Babybel flera olika materialtyper per portion: vaxlager, folie, nät och som regel en pappersetikett. Å andra sidan begränsas matsvinn, eftersom portionerna är små och väl skyddade. Ost som varken torkar ut eller förorenas hamnar mer sällan i soporna.

Stora oststycken med naturlig skorpa har mindre behov av konstgjort skydd, men torkar snabbare ut när förpackningen är öppnad. Mjuk smörbar ost i behållare kräver andra plasttyper och ofta ett extra lager aluminiumfolie. Ingen lösning är alltså helt utan nackdelar.

För den som vill äta mer hållbart kan det löna sig att titta på kombinationen av faktorer: mjölkens ursprung, gårdstyp, förpackningsmaterial och hur mycket som kastas hemma. En lite mindre hållbar förpackning med minimalt matsvinn kan i praktiken göra mindre skada än den perfekta förpackningen runt en produkt som halvt fylld hamnar i soporna.

Praktiska råd till medvetna ostkonsumenter

Den som köper Babybel eller liknande produkter och samtidigt vill minimera sin miljöpåverkan kan göra några enkla val:

• kasta det röda lagret i restavfallet, inte i plastsorteringen
• kontrollera lokalt om cellofan får hamna i trädgårdsavfall, och agera därefter
• sortera nätet och etiketten som plastavfall
• köp bara de mängder du faktiskt äter, för att undvika svinn
• förvara ostarna på en fast, sval plats i kylen, så att de håller längre

Den som vill ha större insikt i vad som omger maten kan på etiketter hålla utkik efter uttryck som ”lämplig för livsmedelskontakt”, ”komposterbar”, ”återvunnen kartong” eller certifieringar för hållbart skogsbruk. De små raderna text i botten av förpackningen berättar ofta mer om hälsa och miljö än den stora slogan på framsidan.