Ett glömt kvarlämnat minne från kalla kriget vilar fortfarande på havsbotten
Långt nere på botten av Norska havet ligger ett bortglömt minne från kalla kriget som fortsätter att lämna osynliga spår i vattnet omkring sig.
Nästan 1,7 kilometer under havsytan rostar en sovjetisk atomubåt långsamt sönder. Nya norska mätningar visar att fartyget, som sjönk 1989, fortfarande släpper ut radioaktiva ämnen. Forskarna varnar för att detta tysta läckage inte utgör en omedelbar livsfara, men att det på längre sikt kan utvecklas till ett allvarligt problem.
Katastrofen från 1989 ger fortfarande eko i djupet
I april 1989 utbröt en brand ombord på den sovjetiska ubåten K-278 Komsomolets. Fartyget sjönk i Norska havet och lade sig till vila på cirka 1 680 meters djup. Kärnreaktorn som drev fartyget följde med ner i djupet.
Sedan 1990-talet har norska forskare hållit vrakplatsen under uppsikt. Under lång tid utgick många experter från att det kalla, djupa vattnet och det robusta skrovet skulle hålla det radioaktiva innehållet tillräckligt inneslutet. Nya data tecknar emellertid en annan bild.
En norsk undersökning, publicerad 2026 i den vetenskapliga tidskriften PNAS, visar att ubåten i över trettio år periodiskt har släppt ut radioaktiva ämnen i det omgivande havsvattnet. Inte som en konstant ström, utan i utbrott.
Forskarna talar om ”periodiska radioaktiva plymér” som stiger upp från skadade delar av skrovet.
Var exakt läcker ubåten?
Komsomolets är försvagad på flera punkter. Med undervattensrobotar har norska team kartlagt skrovet och reaktorfacket. Det visar sig att läckaget inte sker överallt på en gång, utan på specifika ställen.
- En skadad ventilationsrörledning
- Zoner direkt kring reaktorfacket
- Små sprickor i de yttre skrovplåtarna
Genom dessa svaga punkter slipper radioaktiva partiklar ut i vattnet. Forskarna har i området kring vraket funnit förhöjda koncentrationer av flera radioaktiva grundämnen, däribland:
- Strontium
- Cesium
- Uran
- Plutonium
Särskilt värdena för strontium och cesium är anmärkningsvärda. Enligt den norska undersökningen ligger de i direkt närhet av vraket:
”cirka 400 000 till 800 000 gånger högre än de normala bakgrundskoncentrationerna av dessa ämnen i Norska havet.”
Varför detta höga tal inte nödvändigtvis är en katastrof
En faktor på hundratusentals låter omedelbart som en mardröm. Ändå slår forskarna inte genast larm för människor och djur. Orsaken är att de extrema värdena endast gäller i omedelbar närhet av vraket, i ett mycket litet område, långt nere under havsytan.
På 1 680 meters djup är strömmen stark nog för att snabbt späda ut de radioaktiva partiklarna i enorma mängder havsvatten. Koncentrationen sjunker därför drastiskt redan på kort avstånd. För det norska kustfisket och befolkningen på land utgör de uppmätta värdena enligt forskarna ingen verklig fara för närvarande.
Prover från svampar, koraller och havsanemoner som växer direkt på vraket visar dock en svag förhöjning av radioaktivt cesium. Djuren uppvisar ingen synlig skada, och i den omgivande havsbottnen har endast begränsade spår påträffats.
Inget grönt sken, men ihållande osäkerhet
Vraket sänder alltså inte ut tillräckligt med strålning för att förvandla vattnet till någon slags radioaktiv zon. Det finns inget ”Tjernobyl på havsbotten.” Icke desto mindre är experterna långt ifrån bekymmersfria.
Reaktoranläggningen bryts gradvis ner. För varje år stålet rostar ytterligare stiger sannolikheten för att större mängder material frigörs på en gång.
Detta gör vraket till en sorts tickande bomb. Frågan är inte om strukturen förfaller ytterligare, utan hur snabbt det sker och hur mycket som därefter hamnar i havet.
Därför är upprensning nästan omöjlig
I teorin skulle en bärgningsoperation vara den säkraste lösningen: hämta upp reaktorn och bränslet, isolera det och förvara det på land. I praktiken är det nästan ogenomförbart av flera skäl:
- Djup: 1 680 meter är långt utanför räckhåll för vanliga dykare – endast specialiserade djuphavsrobotar kan arbeta här.
- Väderförhållanden: Norska havet är beryktad för hårt väder och omväxlande förhållanden, vilket gör långvariga operationer farliga.
- Bräcklig konstruktion: Skrovet är efter årtionden av nedbrytning kraftigt försvagat, och storskalig manipulation riskerar att bryta sönder vraket.
- Ekonomi och politik: En sådan operation skulle kunna kosta miljarder och kräver internationella överenskommelser, eftersom det handlar om ett sovjetiskt militärfartyg.
Därför väljer Norge och de involverade forskarna tillsvidare en strategi med noggrann övervakning framför ingripande bärgning.
Så här håller forskarna koll på radioaktiviteten
Vraket har genom åren vuxit fram som ett slags öppet laboratorium för radioekologer. Med en kombination av metoder håller de situationen under uppsikt:
| Metod | Syfte |
|---|---|
| Undervattensrobotar med kameror | Inspektion av sprickor, ventilationsöppningar och skrovstruktur |
| Vattenprover kring vraket | Mätning av koncentrationer av strontium, cesium och andra isotoper |
| Prover från svampar, koraller och havsanemoner | Undersökning av om radioaktivitet ansamlas i levande organismer |
| Sedimentundersökningar | Kontroll för radioaktiva partiklar i havsbottnen |
Genom att jämföra dessa mätningar över årtionden får forskarna insikt i tendenser: stiger läckaget, förblir det stabilt, eller avtar det?
Vad detta berättar om andra vrak med kärnteknik
Komsomolets är inte den enda sjunkna kvarlåtenskapen från kalla kriget. I Atlanten, Ishavet och andra hav ligger flera atomubåtar och kärnvapen på botten. Många av dem är betydligt sämre kartlagda än detta norska vrak.
Den norska undersökningen visar att en enskild reaktor kan lämna mätbara spår i årtionden, även när den i stort sett är intakt. Detta närer debatten om hur stater bör hantera sitt nukleära arv under vatten. Att gömma det i djupet visar sig inte vara en slutgiltig lösning.
Radioaktiva ämnen i havet: hur farliga är de egentligen?
Radioaktivitet framkallar snabbt bilder av akut strålningssjuka. I havet utspelar sig faran ofta långsammare. Radionuklider kan fastna i plankton och små organismer, som äts av fisk, som i sin tur äts av större djur. Genom näringskedjan kan det gradvis uppstå en ansamling.
Så länge läckaget är blygsamt och vattnet snabbt späder ut ämnena, förblir denna effekt begränsad. Frigörs plötsligt en större mängd – till exempel vid sammanbrott av ett reaktorfack – kan det belasta lokala ekosystem kraftigare och på sikt även drabba fisket.
För den som undrar om en semester vid den norska kusten nu är osäker, är svaret tydligt: de nuvarande mätningarna pekar inte i den riktningen. De förhöjda värdena gäller direkt kring vraket, långt utanför räckhåll för badande eller fiskebåtar. Den verkliga oron knyter an till frågan om hur vraket utvecklas under de kommande årtiondena.
För beslutsfattare och maritima myndigheter fungerar detta vrak som en varning. Varje ny kärnreaktor som sätts in till sjöss – vare sig det är en ubåt, isbrytare eller flytande kraftstation – avslutar till slut också sin livstid någonstans. Hur och var det sker avgör om framtida generationer återigen kommer att ställas inför sådana långsamt läckande tickande bomber i djupet.
