Forskare har satt diabetesprocessen på paus – hos möss
Kan man finjustera immunförsvaret så exakt att det slutar attackera insulinproducerande celler – utan att patienten behöver ta tunga mediciner resten av livet? Den frågan har forskare från Stanford University försökt besvara. Och hos möss verkar det faktiskt fungera. Det öppnar för ett helt annat framtidsscenario för människor med typ 1-diabetes.
Vad forskarna konkret gjorde
Typ 1-diabetes uppstår när immunsystemet angriper och förstör betacellerna i bukspottkörteln. Dessa celler tillverkar insulin – det hormon som håller blodsockret i balans. Förlorar man dem blir man beroende av insulininjektioner eller pump, ofta flera gånger dagligen.
I teorin kan problemet lösas genom att transplantera nya insulinproducerande celler. Men immunsystemet brukar attackera donorcellerna på samma sätt. Biologen Seung Kims forskargrupp vid Stanford University ville bryta detta mönster.
De använde en kombination av tre komponenter:
- Riktade antikroppar som tillfälligt stänger av delar av immunförsvaret
- En låg strålningsdos för att skapa utrymme för nya immunceller
- Medicinen baricitinib, som redan används vid andra autoimmuna sjukdomar
Med denna blandning skapade de hos möss ett så kallat kimärt immunsystem – ett immunförsvar sammansatt av celler från både donator och mottagare. Tanken är att immunsystemet på så sätt ”lär om sig” vilka vävnader det ska lämna ifred – inklusive de transplanterade insulincellerna.
Autoimmun diabetes helt omvänd hos möss
Resultaten publicerades i den vetenskapliga tidskriften Journal of Clinical Investigation. Forskarna använde NOD-möss, som är en standardmodell för autoimmun diabetes och liknar typ 1-diabetes hos människor mycket nära. Två stora försöksserier genomfördes.
Grupp 1: Möss på gränsen till diabetes
I den första serien använde man möss som redan visade tecken på att utveckla diabetes, men som ännu inte hade förhöjt blodsocker. Dessa djur:
- Fick först kombinationen av antikroppar, låg strålningsdos och baricitinib
- Fick därefter stamceller från det blodbildande systemet hos en donator
Data visade att ingen av mössen därefter utvecklade diabetes. För denna mustyp är det anmärkningsvärt, eftersom de genetiskt sett nästan är ”programmerade” att få autoimmun diabetes.
Grupp 2: Möss som redan hade diabetes
Den andra serien var ännu mer anmärkningsvärd. Möss med redan befintlig diabetes fick inte bara donatorstamceller, utan samtidigt även en transplantation av öar från bukspottkörteln – de små cellgrupper som producerar insulin.
Hos dessa djur hände något som nästan låter otroligt för människor med typ 1-diabetes. Mössen:
- Fick sitt blodsocker tillbaka till normala nivåer
- Behövde inte långvarig kraftig immunsuppression
- Visade inga tecken på graft-versus-host-sjukdom, där donatorimmunceller angriper kroppen
I samtliga behandlade möss med ett blandat immunsystem stabiliserades blodsockret och förblev stabilt – utan kronisk undertryckning av immunförsvaret.
Hur skiljer sig detta från tidigare transplantationer?
Ö-transplantationer är inte något nytt koncept. På vissa specialiserade centra får en del människor med typ 1-diabetes redan donatoröar transplanterade. Det stora problemet är att patienterna för att undvika avstötning vanligtvis måste ta kraftiga immunsuppressiva medel – ofta resten av livet. Dessa medel ökar bland annat risken för infektioner och vissa cancerformer.
Stanfords angreppssätt försöker något fundamentalt annorlunda:
| Traditionellt tillvägagångssätt | Stanfords nya metod | ||
|---|---|---|---|
| Immunsystemet förblir fientligt, undertrycks permanent | Immunsystemet omformas till ett blandat, mer tolerant system | ||
| Livslång immunsuppression nödvändig | Ingen långvarig kraftig immunhämning hos möss | ||
| Högre risk för infektioner och biverkningar | Hittills få allvarliga biverkningar i musmodellen | Symptombehandling | Siktar på att ”omskolimmunförsvaret |
Målet är alltså inte att lägga ett plåster över problemet, utan att omprogrammera immunsystemet så att det inte längre angriper insulinproducerande celler.
Hur realistiskt är detta för människor med typ 1-diabetes?
Steget från möss till människa är stort. Laboratoriemöss är genetiskt mycket enhetliga, har inga följdsjukdomar och lever i en extremt kontrollerad miljö. Människor är långt mer olika och reagerar ofta oförutsägbart på intensiva behandlingar.
Forskarna pekar själva på en rad utmaningar innan en liknande metod kan prövas hos människor:
- Strålning: Även låga doser kan innebära risker hos människor – särskilt hos unga.
- Donatorceller: Det behövs stamceller och öar från donatorer, och dessa är en knapp resurs.
- Immunkompatibilitet: Ju bättre donator och mottagare matchar varandra, desto lägre är risken för immunreaktioner.
En liten fördel är att baricitinib – ett av de använda medlen – redan är godkänt för vissa reumatiska och andra autoimmuna sjukdomar hos människor. Det kan potentiellt förkorta vägen till kliniska studier, eftersom medicinens säkerhetsprofil delvis redan är kartlagd.
Laboratorieodlade stamceller som framtida källa till insulinceller
För att minska beroendet av donatorer arbetar Stanford-gruppen på ett nästa steg: att framställa insulinproducerande celler i laboratoriet från så kallade pluripotenta stamceller. Teorin är att man därmed kan skapa en nästan obegränsad tillgång på öar.
Tanken är att man i kontrollerade former kan:
- Odla nya öar som liknar mänskliga betaceller nära
- Kombinera dessa med ett tillvägagångssätt som gör immunsystemet tolerant
- Arbeta mot en engångsbehandling med långvarig effekt
Parallellt med detta undersöks andra spår, bland annat kapselteknologi, där insulincellerna placeras i ett slags skyddande skal. Detta skal låter näring och insulin passera, men håller immunceller ute. Det anmärkningsvärda med Stanfords metod är att den inte försöker isolera cellerna från immunsystemet – utan istället förändra själva immunsystemets beteende varaktigt.
Vad betyder detta för människor som redan har diabetes?
För människor med typ 1-diabetes förändrar denna publikation ingenting i den dagliga vardagen. Insulin är fortfarande oumbärligt. Ändå visar studien att det i en djurmodell är möjligt att inte bara bromsa autoimmun diabetes, utan faktiskt vända den – utan permanent tung medicinering.
Om kliniska studier någonsin kommer igång kommer de sannolikt att börja med små, noggrant utvalda grupper av vuxna deltagare. Yngre patienter och personer med medicinska komplikationer kommer typiskt först att komma i fråga vid ett senare tillfälle. Behandlingen kommer förmodligen bara att vara meningsfull för dem som är villiga att genomgå ett intensivt och riskfyllt förlopp i utbyte mot chansen till långvarig frihet från insulininjektioner.
Varför autoimmuna sjukdomar är så svåra att behandla
Vid autoimmuna sjukdomar vänder sig immunsystemet mot kroppens egna celler. Vid typ 1-diabetes är det främst betacellerna i bukspottkörteln som angrips – men liknande mekanismer ligger också bakom sjukdomar som reumatism, multipel skleros och vissa tarmsjukdomar.
Den stora utmaningen är att bevara immunsystemets förmåga att bekämpa virus, bakterier och cancerceller, samtidigt som det slutar att angripa frisk vävnad. Stanford-studien visar att en kombination av riktade immunblockader, tillfällig försvagning av det befintliga systemet och tillförsel av nya immunceller kan tippa denna balans hos möss.
Om denna princip visar sig hållbar hos människor kan det finnas en potentiell ritning för behandlingar där läkare inte längre bara bekämpar symtom, utan faktiskt nollställer immunsystemet. Det skulle inte bara vara relevant för typ 1-diabetes, utan potentiellt även för andra svårbehandlade autoimmuna sjukdomar.
