Ny mullvadsart med bisarr svans hittad i Vietnams bergsdjungler

Ett litet däggdjur gömt i bergens dimma

Djupt inne i ett avlägset bergsområde i Vietnam har ett litet däggdjur uppenbarligen överlevt i total obemärkthet — dolt i en smal remsa fuktig skog. Forskare har nu beskrivit en tidigare okänd mullvadsart med en extremt kort svans och en helt egen genetisk linje.

Arten, provisoriskt kallad Darwinmullvaden (Euroscaptor darwini), lever på en enda smal bergsrygg i norra Vietnam och visar hur isolerade landskap kan gömma dolda evolutionshistorier.

En ny mullvadsart på en enda bergssluttning

Fyndet kommer från naturreservatet Pu Luong i norra Vietnam. Här fastnade fem djur i fällor som placerats specifikt längs underjordiska gångar.

• Plats: Pu Luong-reservatet, norra Vietnam
• Höjd: Mellan 900 och 1 100 meter över havsytan
• Habitat: Smal remsa städsegrön bergsregnskog
• Funna djur: Fem — en hane och flera honor

Alla fem mullvadar kom från samma fuktiga skogszon, inklämd mellan branta bergsklippor. För biologerna vid Institute of Biology vid Vietnams Akademi för Vetenskap och Teknologi (VAST) var det en första signal om att det möjligen levde en helt självständig population här.

En liten bit bergsskog visar sig vara tillräcklig för att skydda en fullständigt självständig evolutionsgren från omvärlden.

Jämförande undersökningar med andra mullvadar från området visade att djuren inte bara är en lokal variant — de utgör en särskild art med igenkännbara karaktärsdrag.

Därför säger den minimala svansen så mycket

Det mest iögonfallande fysiska kännetecknet är svansen. På Darwinmullvaden sticker endast cirka 2 millimeter svans ut ur pälsen — resten är dold under huden.

Under huden hittar forskarna bara sex eller sju svanskotor. Det är färre än hos alla andra kända arter inom samma grupp av mullvadar. En besläktad vietnamesisk art, Euroscaptor subanura, är redan känd för en kort svans — men den nyligen beskrivna mullvaden går ännu ett steg längre.

För systematiker är en sådan detalj avgörande. Kroppsbyggnad ger en av de mest tillförlitliga utgångspunkterna för att skilja arter från varandra när de vid första anblicken liknar varandra till förväxling. Hos grävande djur, där man oftast bara ser en vag grå eller brun päls, blir drag som svanslängd, benstruktur och tandsats extra viktiga.

Bergsväggen som naturlig gräns

Darwinmullvadens levnadsområde är bokstavligen avgränsat av en nästan lodrät klippvägg längs bergsryggen. Denna klint skär av terrängen så skarpt att det verkar mycket svårt att röra sig över till andra sidan.

För ett djur som tillbringar nästan hela sitt liv under jorden utgör även korta sträckor öppen terräng eller klippa en verklig barriär. Beskrivningarna av området framhäver den mjuka, fuktiga skogsbotten utan stenar — idealiska förhållanden för att gräva stabila tunnlar. Så snart dessa betingelser försvinner upphör också mullvadens levnadsområde.

Kombinationen av mjuk jord och branta klippväggar förvandlar en enda bergsrygg till en stängd evolutionskammare.

Det förklarar varför närliggande områden rymmer andra mullvadsarter men inte denna — och tvärtom. Topografin fungerar som en osynlig gräns som arten sällan eller aldrig korsar.

DNA-analys tar bort alla tvivel

Forskarna testade sina morfologiska slutsatser med genetiska data. I DNA:t fann de en tydlig skiljelinje i förhållande till den närmast kända arten. Vid en ofta använd genetisk markörgen låg skillnaden på mellan 5,41 och 6,35 procent.

För mullvadar i samma familj pekar en sådan avvikelse på en lång period med åtskild utveckling. Däremot var de inbördes skillnaderna mellan de fem funna djuren från Pu Luong mycket små — ett tecken på en tät population inom ett begränsat område.

Genetiska siffror ensamma räcker inte för att göra en art ”officiell”, men här faller DNA, svanslängd och kraniets form samman till en sammanhållen och konsistent bild.

Kranium och tandsats drar en skarp linje

Även Darwinmullvadens huvud skiljer sig åt. Kraniekotan är lite slankare, nosen smalare och käken lättare än hos besläktade arter. Totalt mätte forskarna 36 kraniala kännetecken hos 65 vuxna exemplar av olika mullvadar från regionen.

Särskilt kring nosen och kindbågarna framkom tydliga skillnader. Ändå är det svårt med mullvadar: Utvändigt liknar många arter varandra nästan till förväxling, särskilt när pälsen är våt eller smutsig.

När svans, kranium och DNA alla pekar i samma riktning blir sannolikheten för ett enkelt misstag mycket liten.

Kombinationen av alla dessa kännetecken gav utslaget: Här handlar det inte om en avvikande population av en känd art utan om en självständig evolutionslinje som vetenskapligt beskrivits som en ny art.

Honorna bryter det sedvanliga mönstret

Hos många däggdjur är hanar större än honor. Hos Darwinmullvaden observerade forskarna just motsatsen. I den lilla samlingen på fem djur var honorna konsekvent större än hanen — både vad gäller kroppens längd och kraniemått.

En dräktig hona hade till och med sju svanskotor medan de övriga exemplaren hade sex. Det visar att naturlig variation inom arten är möjlig utan att de viktigaste kännetecknen försvinner. Forskarna var därför tvungna att noga skilja mellan vilka skillnader som pekade på individuell variation och vilka som hör till på artsnivå.

Ett liv i fuktig, sval skogsbotten

Darwinmullvadens levnadsområde består av tätt skuggad bergsregnskog med en konstant fuktig och sval jordmån. Dessa förhållanden håller underjordiska tunnlar intakta och förhindrar att jorden rasar samman eller torkar ut.

Mullvaden har kraftiga framtassar med stora klor som den använder för att skjuta jord bakåt. Hela kroppen fungerar som en grävmaskin — strömlinjeformad, stark och anpassad till livet i mörkret under jordytan.

Forskarna fann arten i tunnelfällor vid djurstigar, trädstammar och andra skyddade ställen där jorden är lös nog att gräva i. En så precis habitatpreferens kan hålla en art vid liv i miljontals år — men gör den samtidigt lätt att förbise vid vanliga naturundersökningar.

Ett sällsynt fynd bland tiotusentals nya arter

Enligt en officiell VAST-översikt beskrev institutet under 2025 hela 124 nya arter — allt från växter till insekter. Av dessa var endast en ett däggdjur: Darwinmullvaden.

Just det gör arten särskilt anmärkningsvärd för biologer. Det beskrivs varje år tusentals nya insekter på global nivå, men nya däggdjur dyker upp i facklitteraturen mycket mer sällan. Publikationen i tidskriften ZooKeys fick därför extra uppmärksamhet — även i vietnamesiska medier.

Biologen dr. Vinh Quang Dau betonade att denna mullvad inte bara ger ny insikt i underjordiska djurs evolution utan också demonstrerar hur värdefullt biodiversitetsområdet Pu Luong är.

Sårbar på grund av ett minimalt utbredningsområde

Hittills känner man bara till fem exemplar — alla från samma lilla bit bergsregnskog. Forskarna vet därför ännu inte om arten förekommer på andra ställen eller om hela populationen lever på denna enda bergsrygg.

Den osäkerheten har direkta konsekvenser för naturskyddet. En art kan se säker ut på papperet så länge den finns i ett skyddat område — medan den i verkligheten försvinner från nästan alla andra ställen där den någonsin levt. För Darwinmullvaden finns nu behov av riktade fältundersökningar med fokus på:

• Skogens försvinnande eller fragmentering i regionen
• Förändringar i jordmånsstruktur till följd av jordbruk eller infrastruktur
• Lokala klimateffekter som längre torrperioder

Utan detta arbete förblir mullvaden på en gång nyligen beskriven och starkt utsatt för förändringar som kan skada dess lilla levnadsområde.

Vad denna mullvad lär oss om dold evolution

Darwinmullvaden illustrerar tydligt hur anatomi, genetik och landskap tillsammans berättar en historia. En brant klippvägg, en smal zon med mjuk skogsbotten och tusentals generationers underjordiskt grävande resulterade i en art som stilla och lugnt skilde sig från sina släktingar.

För biologer är detta en uppmaning att ägna större uppmärksamhet åt små, isolerade ekosystem: smala bergsryggar, dalar med eget mikroklimat eller skogsrester som ser obetydliga ut på kartan — men i verkligheten hyser unika arter.

För naturälskare och resenärer kastar fyndet också ett nytt ljus över kända destinationer i Sydostasien. En vandring genom en till synes vanlig bergsregnskog kan ske direkt över ett komplicerat nätverk av tunnlar där arter lever som vetenskapen ännu inte beskrivit. Den som sysslar med naturfotografering, ekoturism eller medborgarforskning kan med den tanken i bakhuvudet söka mer målinriktat efter tecken på sällsynta marklevande djur — som upphopat jord, smala grävspår eller tunnelsystem längs trädens rötter.

För naturförvaltare utgör detta fall en varning: Skydd uteslutande baserat på synliga arter — som stora däggdjur eller fåglar — är otillräckligt. Underjordisk fauna reagerar annorlunda på klimat och markanvändning. Vid anläggande av stigar, jordbruksterrasser eller turistanläggningar i bergsområden kan det löna sig att ta hänsyn till markstörningar — just därför att djur som Darwinmullvaden är beroende av dem. En sådan ansats kräver mer forskning och dialog men kan förhindra att unika arter försvinner innan någon överhuvudtaget upptäckt dem.