Hon växte upp i ett hem där tårarna sväldes och livet bara fortsatte som vanligt.

Det tog många år innan hon vågade ringa en psykolog.

Allt fler unga kämpar i tystnad med ångest, sorg och prestationsångest – medan många familjer fortfarande håller fast vid föreställningen om att professionell hjälp är ”överdriven”. Berättelsen om en 24-årig student visar hur djupt tabuet sitter – och hur det ändå sakta börjar luckras upp.

En generation mellan två världar: delar allt online, tiger hemma

En undersökning från Ipsos 2025 ger en dyster bild: mer än hälften av alla studenter uppger att de inte mår psykiskt bra. Omkring 60 procent uppvisar tecken på psykiskt illabefinnande, och 38 procent överväger seriöst att hoppa av sin utbildning på grund av psykiska problem.

Samtidigt flödar sociala medier över av innehåll om psykisk hälsa. På TikTok har hashtaggen #mentalhealth nått tiotusentals miljarder visningar. Videor där unga öppet berättar om sina dåliga perioder eller delar erfarenheter från terapi drar miljontals tittare.

Online verkar det nästan naturligt att prata om ångest och depression – vid köksbordet hemma är det långt ifrån alltid fallet.

Den spänningen märker många unga tydligt: å ena sidan ett digitalt rum där sårbarhet nästan blivit ett format, och å andra sidan föräldrar som vuxit upp med devisen: sluta gnälla och gå vidare.

’Hemma lärde jag mig: var stark och klaga inte’

Den 24-åriga studenten Nasrine växte upp i just ett sådant hem. Styrka, uthållighet och återhållsamhet med känslor var normen. Först när hon verkligen gick in i väggen upptäckte hon hur lite utrymme det egentligen fanns i hennes omgivning för att säga att det inte gick bra.

Hon kände sig utmattad, ledsen och allt mer isolerad från andra – men behöll det för sig själv. Hennes föräldrar betraktade psykologer som något som var förbehållet folk som verkligen hade det illa. Att söka hjälp kändes därför som att misslyckas.

”Även när jag hade folk runt mig kände jag mig ensam,” säger hon om den perioden.

Den sortens berättelser återkommer i undersökning efter undersökning: mer än hälften av studenterna säger att de inte snabbt skulle söka upp stödresurser på sin utbildningsplats – även när behovet är akut. Skam, rädslan för att verka överdrivet och önskan om att inte vara en börda för andra spelar alla en stor roll.

Vändpunkten: att erkänna att det att må dåligt också är normalt

För Nasrine kom vändpunkten när hon upptäckte en stödlinje för studenter, bemannad av medstudenter. I Frankrike heter organisationen NightLine; i Sverige finns motsvarande initiativ i form av lyssnarlinjer och chatttjänster för unga. Idén är enkel: att prata med någon som befinner sig i ungefär samma livsfas, snarare än att direkt behöva vända sig till en officiell instans.

Hon tvekade länge innan hon ringde. Tänk om hennes problem ”inte var allvarliga nog”? Tänk om hon inte togs på allvar? Ändå genomförde hon det. Samtalet gjorde främst en sak klar: man behöver inte vara helt trasig innan man får be om hjälp.

Att ta steget till en lyssningslinje eller psykolog är inte ett tecken på svaghet – det är ett tecken på att du tar ansvar för dig själv.

Erfarenheten betydde så mycket för henne att hon sedan anmälde sig som volontär. Hon ville, som hon själv uttrycker det, ”ge tillbaka det jag själv fick”: ett lyssnande öra, utan dömande, i det ögonblick allt kändes för överväldigande.

Varför föräldrar ofta halkar efter i förhållande till sina barn

Meningen hon hörde från sin mor – att en psykolog bara är något för folk som är ”riktigt knäppa” – dyker upp i otaliga varianter runt om i svenska hem. De flesta föräldrar menar inte illa. De har själva vuxit upp med väldigt lite utrymme för sårbarhet och ofta utan tillgång till psykisk hjälp.

Ändå har den sortens uttalanden tydliga konsekvenser:

Unga väntar längre med att söka hjälp, vilket gör att symtomen förvärras.
De känner sig skyldiga eller överdrivna om de faktiskt vill prata med en psykolog.
Tröskeln för att vara ärlig om ångest, sorg eller stress blir högre.

På TikTok, Instagram och YouTube ser vi samtidigt något helt annat utspela sig. Unga delar öppet att de går i terapi, pratar om panikångest eller utbrändhetslignande tillstånd och bearbetar det med svart humor eller korta ”POV”-videor som återspeglar igenkännbara situationer.

Den öppenheten kan ge lättnad – ”jag är inte den enda” – men löser inte automatiskt problemen hemma. Det kommer fortfarande finnas någon som måste starta samtalet.

Hur startar du som förälder ett samtal utan fördomar?

Psykologer och hjälporganisationer ger typiskt samma grundläggande råd till föräldrar som vill stödja sitt barn men inte vet hur de ska ta sig an det:

Vänta inte på att en kris uppstår
Gör psykisk hälsa till ett naturligt samtalsämne. Fråga då och då hur det egentligen går – oberoende av betyg och prestationer.
Lyssna längre än du brukar
Många föräldrar fyller pauserna eller kommer snabbt med lösningar. Unga behöver ofta först få berätta sin historia utan att få råd direkt.
Undvik etiketter som ”gnällspik” eller ”svag”
Även halvt skämtsamma kommentarer kan få ett barn att stänga sig helt och hålla allt för sig själv.
Normalisera att söka hjälp
Du kan bokstavligen säga att det är helt okej att prata med en psykolog, en mentor eller en läkare när det inte går bra.
Visa din egen sårbarhet
När du berättar om perioder då du själv haft det svårt öppnar du utrymmet för ett ärligt samtal.

En förälder behöver inte vara terapeut. Att finnas där, lyssna och låta bli att avfärda behovet av hjälp gör redan den största skillnaden.

Vad unga själva kan göra när det är svårt att prata hemma

Inte alla har föräldrar man lätt kan öppna sig för. Vissa unga fruktar att bli missförstådda, andra vill inte belasta sina föräldrar. Det finns ändå mellansteg som kan hjälpa en att inte gå runt med allt ensam:

Uppsök en kontaktperson på din skola eller utbildningsinstitution – en studievägledare, mentor eller rådgivare.
Använd anonyma chatt- eller telefonlinjer för ett första samtal.
Prata med en vän du verkligen litar på, snarare än att skriva vaga inlägg på sociala medier.
Skriv ner vad du känner och ta med anteckningarna till din läkare eller en hjälpare.

Online-synlighet kring psykisk hälsa kan hjälpa till att bryta ner den första skammen, men personliga och trygga samtal förblir oumbärliga. I ett samtal ansikte mot ansikte – eller ett till ett – är det mycket lättare att klargöra vad man behöver och vilken form av hjälp som passar en.

Så känner du igen varningssignalerna – för både föräldrar och studenter

Psykiska problem smyger sig ofta långsamt på. Man vänjer sig vid den dåliga sömnen, den konstanta klumpen i magen eller känslan av att man ständigt är på väg att glömma något viktigt. Det finns ändå signaler man bör hålla ögonen på:

Varningssignal	Vad du kan göra
Ihållande sömnproblem	Prata om det, se över rutiner och skärmvanor, uppsök läkare om det pågår i veckor.
Plötslig försämring av betyg eller motivation	Fråga om stress, press och koncentration – inte bara om ”lathet”.
Drar sig undan från vänner och aktiviteter	Bjud in till små steg: en kort promenad, en gemensam måltid, ett lugnt samtal.
Frekventa fysiska symtom utan tydlig orsak	Ta det på allvar – psykosomatiska symtom är ett välkänt tecken på stress.

För studenter själva gäller: om du i veckor känner att allt kräver enorma krafter, eller om du märker att du avbokar mer och mer och inte längre ser fram emot något – då är det inte en karakterbrist. Det är klassiska varningssignaler på att du behöver stöd.

Varför detta inte är en ’modetrend’, utan en tyst förändring

Vissa föräldrar och lärare möter den växande uppmärksamheten på psykisk hälsa med skepticism: ”Alla är ju stressade nuförtiden” eller ”På min tid fanns inte utbrändhet”. I verkligheten handlar det inte så mycket om mer svaghet, utan om mer språk och mer press.

Studenter möter höga prestationskrav, ekonomisk osäkerhet och en onlinevärld som aldrig slutar jämföra. Samtidigt finns det äntligen utrymme att sätta ord på ångest, traumer och överbelastning. Där tidigare generationer tryckte ner problemen låter unga idag ofta se dem – med alla de råa kanterna.

Berättelsen om studenten som växte upp med idén om att psykologer bara är för ”knäppa människor” visar hur stor den mentala klyftan kan vara inom familjer. Men den visar också något hoppfullt: någon som i tystnad kämpade vågade ringa ett nummer, fann igenkänning – och slutade med att själv bli den som hjälper andra genom natten.

Den som lever eller arbetar nära studenter – som förälder, lärare, hyresvärd eller vän – behöver ingen avancerad terapiutbildning för att göra skillnad. En öppen inställning, färre fördomar och det enkla erkännandet att det är okej att be om hjälp tar redan bort en stor del av den skam som så länge klibbat fast vid psykisk vård.