En kort asfaltsträcka som såg ut som framtiden

I utkanten av Malaysia fick ett kort vägavsnitt en nästan filmisk kvalitet: vägmarkeringarna lyste själva upp i mörkret. Inga gatlyktor – bara streck som glödde.

Istället för de vanliga ljusmastorna skulle speciella självlysande linjer vägleda trafiken säkert genom natten i Semenyih. Försöket såg imponerande ut, skördade massor av beröm från bilister och verkade som startskottet för en ny generation av intelligenta vägar. Tills bokslutssiffrorna och de kritiska testresultaten vände historien upp och ner.

En framtidsväg på under 250 meter

Experimentet genomfördes på en dubbelriktad väg i Hulu Langat i delstaten Selangor. På en sträcka på 245 meter – vid korsningen mellan Jalan Sungai Lalang och Jalan Sungai Tekali – ersattes traditionell färg i slutet av oktober 2023 med fotoluminiscerande färg: en typ av färg som tar upp ljus under dagen och avger det igen på natten.

I dagsljus såg vägen nästan ut som vanligt. Efter solnedgången förvandlades markeringarna till lysande ränder som avgränsade körfältet tydligt. Eftersom området saknade gatubelysning var förbättringen i siktbarheten omedelbart märkbar för bilisterna.

Den offentliga vägmyndigheten underströk att det inte var ett trick, utan ett seriöst försök att förbättra trafiksäkerheten på mörka vägar.

Det malaysiska ministeriet för offentliga arbeten presenterade försöket som en innovation inom vägdesign. Minister Alexander Nanta Linggi förklarade att markeringarna kunde förbli synliga i upp till tio timmar, och att de även i regnväder avgav ett ”bra sken”. Parallellt pågick en utvärdering av kostnader, hållbarhet och trafiksäkerhet.

Därför verkade självlysande vägar så attraktiva

Idéns lockelse var lätt att förstå: en mörk, lantlig väg utan gatlyktor, men med markeringar som lyser upp helt utan användning av elektricitet. Försöket var designat som ett alternativ till reflekterande kattögon och andra traditionella hjälpmedel.

Malaysia stod inte ensamt med idén. I Holland experimenterade projektet Smart Highway tidigare med så kallade Glowing Lines, utvecklade av Studio Roosegaarde och Heijmans. Här laddades linjerna upp under dagen och avgav ljus i upp till åtta timmar på natten. Grundtanken var att använda själva vägen som ljuskälla istället för separata belysningsmaster.

I Selangor låg fokus mindre på futuristisk design och mer på ett vardagsproblem som varje vägförvaltare känner igen:

Hur leder man bilister säkert över mörka sträckor
utan höga energikostnader
och utan att sätta upp dyr belysning överallt?

Lokala medier och trafikanter reagerade i första hand positivt. På sociala medier berömde bilister den förbättrade synligheten av vägbanorna och vägens iögonfallande utseende.

Ambitiösa utbyggnadsplaner i hela Selangor

De entusiastiska reaktionerna väckte snabbt planer på att skala upp försöket. I februari 2024 meddelade delstaten Selangor att de självlysande markeringarna skulle rullas ut till femton ytterligare platser fördelade över alla nio distrikt. Totalt handlade det om cirka 15 kilometer väg – bland annat i Sepang, Kuala Langat och Petaling.

Även andra delstater blev intresserade. Johor pekade ut 31 vägar för pilotprojekt, däribland en 300 meter lång sektion av Jalan Paloh J16 vid Batu Pahat. Teknologin verkade röra sig från kuriositet till seriöst politiskt verktyg i kampen mot osäkra, dåligt upplysta vägar.

Den preliminära uppskattningen för projektet i Selangor låg på omkring 900 000 ringgit. På papperet verkade det överkomligt – tills de detaljerade priserna kom fram i ljuset.

Den kalla räkningen bakom glansen

De malaysiska myndigheterna offentliggjorde att den speciella fotoluminiscerande färgen kostade cirka 749 ringgit per kvadratmeter. Till jämförelse kostar vanlig vägmarkeringsfärg omkring 40 ringgit per kvadratmeter.

Den självlysande färgen visade sig vara nästan tjugo gånger så dyr som standardfärg – och det var ännu innan man räknade in underhåll, slitage och utbyte.

Med den siffran skiftade diskussionen karaktär. Det handlade inte längre främst om säkerhet och innovation, utan om vad en offentlig myndighet realistiskt kan betala för lite extra synlighet. Experter började samtidigt jämföra färgtypen med billigare alternativ: reflekterande markeringar, extra kattögon, riktad belysning och bättre underhållsprogram.

Det parlamentariska uttalandet som förändrade allt

I november 2024 skiftade tonen definitivt. Viceminister för offentliga arbeten Ahmad Maslan förklarade i parlamentet att kostnaderna var ”för höga”, och att en fortsättning av de självlysande vägstriborna knappast var sannolik. Han förklarade att interna tester inte hade övertygat ministeriets experter.

Med det uttalandet flyttades de lysande markeringarna från potentiell framtidsbild till klassiskt pilotprojekt: intressant, synligt, till och med nyttigt – men inte moget nog för att bli nationell politik. Bilisterna var entusiastiska, men det visade sig vara otillräckligt gentemot tekniska krav, budgetar och långsiktigt underhåll.

När en bra idé inte blir till politik

Många innovativa transportprojekt stöter på samma mur. En teknologi kan förbättra den praktiska verkligheten, skapa positiva reaktioner och leverera fina bilder till kampanjer – och ändå stöta på svårigheter så fort frågorna om livslängd, reparationskostnader, prestanda i extremt väder och skalbarhet kommer på bordet.

De 245 metrarna i Semenyih förblev därför vad de var från början: en teststräcka, inte en ny nationell standard.

Vad försöket avslöjade om trafiksäkerhet

Den grundläggande utmaningen är densamma överallt: hur håller man vägmarkeringar tydligt synliga i mörker och dåligt väder? Det gäller i Malaysia, men lika väl i Europa och Japan. Det japanska nationella institutet för mark- och infrastrukturförvaltning publicerar exempelvis riktlinjer för att mäta tillståndet på markeringar på motorvägar och förnya dem i tid.

Det malaysiska försöket gjorde en sak kristallklar: synligheten av vägmarkeringar utgör ett avgörande lager i trafiksäkerhetssystemet – sida vid sida med hastighetsgränser, vägdesign och fordonsteknologi. Utan tydliga linjer försvinner orienteringen, särskilt på okända rutter och under dåliga väderförhållanden.

En självlysande linje kan skapa omedelbar imponerande effekt, men säker infrastruktur kräver en kombination av överkomliga kostnader, robust prestanda och enkelt underhåll.

Vilka alternativ finns kvar?

Nu när de självlysande vägarna tills vidare lagts på is, tittar vägförvaltare på mer praktiska möjligheter. I internationell praxis dyker dessa lösningar oftast upp:

Högkvalitativ reflekterande färg med större glaspärlor
Extra vägknappar och kattögon på kurvor och mörka sträckor
Riktad LED-belysning vid korsningar och övergångsställen
Regelbunden inspektion och omstribning baserad på mätdata
Kontrastförstärkande tekniker, som mörka kanter bredvid vita linjer

Ingen av dessa lösningar ser så spektakulär ut som en väg som till synes glöder inifrån – men de är långt enklare att beräkna över en period på tio till femton år. Det gör dem mer lämpade för nationell utbredning.

Teknik, psykologi och ekonomi: vad vi lär oss av Semenyih

Det malaysiska fallet illustrerar tydligt hur tre världar möts. Tekniskt sett fungerade den självlysande färgen: bilister kunde se linjerna tydligt, även i regnväder. Psykologiskt fungerade experimentet bra – folk uppmärksammade den förnyade vägen och rapporterade att de kände sig tryggare.

Ekonomiskt och organisatoriskt gick det fel. Det höga priset per kvadratmeter betydde att även en begränsad utrullning omedelbart skulle kosta miljoner, medan ingen ännu visste exakt hur snabbt glansen skulle avta, och hur ofta större underhåll skulle vara nödvändigt. För ett ministerium som ska administrera hundratals kilometer vägnät är en sådan osäkerhet svår att försvara.

För andra länder utgör försöket en praktisk referens. Kommuner och ministerier som leker med samma idé kan jämföra med de malaysiska siffrorna och lägga sina egna beräkningar bredvid. I vissa nischsammanhang – korta sträckor vid tunnlar, turistattraktioner eller farliga bergsvägar – kan kalkylen se annorlunda ut än på långa, lantliga provinsvägar.

Själva teknologin försvinner inte till följd av detta beslut. Tillverkare fortsätter att vidareutveckla färg och material, bland annat med bättre slitstyrka och längre efterlysningstid. Om priset faller kan diskussionen om självlysande vägar komma på bordet igen – eventuellt i kombination med sensorer eller system för självkörande bilar. Tills dess förblir Semenyih framför allt ett lärorikt exempel: strålande i mörkret, men inte riktigt klart nog i kalkylbladet.