Från kostym till bakplåt: varför en bankir valde livet på landet
Allt började som en jakt efter mer lättsmält bröd. Men det utvecklades snabbt till ett fascinerande experiment med mjölmaskar, brödskrapar och grönsakssopor. På sin lilla gård har den franske bonde-bagaren Fabien Billette kopplat samman sin vedeldade ugn, spannmålsåkrar och insektsodling i ett tight kretsloppsystem som lockar allt fler nyfikna kunder.
Från bank till bondgård: en bankirs oväntade omväg
Fabien Billette tillbringade många år i bankvärlden. Han vägledde karriärer, bar kostym och satt i luftkonditionerade mötesrum. Vid ett tillfälle blev han helt enkelt färdig med det. Han ville skapa något påtagligt, något han bokstavligt talat kunde hålla i händerna.
År 2020 tog han över en jordbruksfastighet i Bignicourt-sur-Saulx i departementet Marne. Han döpte platsen till La Ferme des Vignottes och började som bonde, mjölnare och bagare i en och samma person. På cirka 20 hektar — dels ägd, dels arrenderad — odlar han gamla spannmålssorter, maler dem själv till mjöl och bakar bland annat:
- surdegsbröd
- ekologiska briochebollar
- pizzor till lokala marknader och beställningar
Han säljer i första hand genom korta leveranskedjor runt Vitry-le-François. Kunderna uppskattar hans bröd inte bara för att det är lokalt, utan också för att han fokuserar på produkter som är skonsamma mot känsliga magar. Med långsamt jäst surdeg och gamla spannmålssorter vill han erbjuda ett verkligt alternativ till industriellt framställt bröd.
Istället för kalkylblad och möten väljer han nu spannmålsåkrar, en vedeldad ugn och direkt kontakt med kunder på torget.
Den stora frågan: vad gör man med allt vetekli?
Den som maler spannmål får inte bara mjöl. Det blir också stora mängder kli kvar — spannmålens fiberrika yttre lager. I stora fabriker hamnar det typiskt i djurfoder eller andra industriella flöden. För en liten mjölnare som Billette är det mycket svårare att hitta en vettig användning.
Han såg säckarna med kli hopa sig. Att slänga det kändes fel, för han ville ju skapa ett system utan spill. Han försökte först odla ostronskivling på restprodukterna, men det fungerade inte som förväntat. Utbytet stod inte i proportion till arbetsinsatsen.
Så började han leta efter något annat som passade bättre till hans skala och rytm på gården. Den sökningen ledde honom till insekter.
Mjölmaskar på gården: en enkel uppsatt proteinfabrik
Inne på gårdsplanen, mellan säckar med spannmål och lådor med mjöl, står nu staplar av behållare fyllda med larver av skalbaggen Tenebrio molitor — mer känd som mjölmask. Sedan 2021 får dessa larver officiellt säljas som ett nytt livsmedelsprodukt inom EU, vilket gör det attraktivt för bönder att arbeta med dem.
Uppställningen hos Billette är anmärkningsvärt enkel. Han använder staplade behållare fyllda med vetekli som grund. Förhållandena behöver inte vara extremt precisa: tillräcklig luftfuktighet, tillräckligt med föda och regelbundet underhåll. Grönsakas- och fruktrester från en närbelägen ekologisk butik tillsätts som extra foder.
Cykeln ser ungefär ut så här:
| Fas | Varaktighet | Vad som händer |
|---|---|---|
| Ägg | Några dagar | Skalbaggar lägger ägg i behållarna med kli |
| Larver (mjölmaskar) | 8 till 15 veckor | Larverna växer till 2-3 centimeter långa maskar |
| Puppa och skalbagge | Några veckor | Mjölmaskarna förpuppas och blir till vuxna skalbaggar som återigen lägger ägg |
Billette är noggrann med hygienen. Han rengör odlingsbehållarna regelbundet och sorterar djuren för att förebygga sjukdomar och mögelproblematik. Han hämtar nu cirka 10 kilo mjölmaskar i veckan från sin uppställning — en imponerande mängd för så liten skala.
Kli, grönsakas- och fruktrester samt misslyckade bröd får därmed ett nytt liv som högvärdiga proteiner i form av mjölmaskar.
Vart alla mjölmaskarna tar vägen
En del av larverna stannar på gårdsplanen. I hönsgården sörjer de för välkomna extraproteiner. Höns är vilda över dem och får därmed ett naturligt tillskott som passar perfekt till deras kost.
Resten av produktionen säljs till privatpersoner. Inte till folk som strör en handfull mjölmaskar över salladen, utan till entusiaster med exotiska husdjur. Hans kunder håller bland annat:
- tropiska fåglar
- kräldjur som ödlor och mindre ormar
- myrkolonier som hobbyprojekt
För dessa djur utgör mjölmaskar ett idealiskt, proteinrikt foder. Med ett proteininnehåll som ofta överstiger 60 procent är de ett seriöst alternativ till importerade foderprodukter som torkade räkor eller bearbetat fiskmjöl.
Även större husdjurssektorer visar stigande intresse för insektsprotein — däribland svin- och fjäderfäbranschen. Lokal produktion på gårdar som Billetttes kan i framtiden bli ett komplement till traditionella foderflöden.
Ett starkt exempel på kretstänkande: nästan ingenting hamnar i soptunnan
Styrkan i detta system ligger i kombinationen av aktiviteter. Billette odlar spannmål, maler det, bakar bröd och pizzor, säljer direkt till kunderna och återanvänder sina egna restprodukter i insektsodling. Resultatet är korta, slutna kretslopp.
Restprodukterna hittar hela tiden en ny destination:
- vetekli går till mjölmaskarna
- grönsakas- och fruktrester från en ekobutik kompletterar deras kost
- en del av mjölmaskarna blir hönsfoder på gårdsplanen
- gödsel från djuren och kompost återvänder till åkrarna
För en liten bonde-bagare ger denna modell både ekonomiska och praktiska fördelar. Han är mindre beroende av stora leverantörer, utnyttjar sina råvaror fullt ut och ökar sin inkomst med en extra nischprodukt: levande insekter till djurälskare.
Vad detta tillvägagångssätt berättar om framtidens mat
Insekter som proteinkälla väcker ofta blandade känslor. Många européer tycker fortfarande det är obehagligt att äta insekter. Samtidigt växer trycket på jordbruksmark, djurfoder och klimatmål. I detta spänningsfält dyker insektsodling upp allt oftare som ett hållbart alternativ.
Billetttes exempel visar att insekter inte nödvändigtvis är ett högteknologiskt fenomen. Odling kan starta i det lilla, integrerad i befintligt jordbruk, med material som redan finns på gården. Och framför allt: med restprodukter som annars har minimal värde.
För bönder med spannmåls-, grönsakas-, frukt- eller brödproduktion rymmer denna modell intressanta lärdomar. En relativt enkel uppsättning med behållare, kontrollerade förhållanden och lokala avsättningskanaler kan göra steget mot insektsprotein mindre. Samtidigt kräver regler, livsmedelssäkerhet och djurvälfärd en seriös och genomtänkt ansats.
Konkreta möjligheter och begränsningar för kretsloppsbönderna
Den som överväger liknande steg bör tänka över dessa centrala punkter:
- Avsättningskanaler – finns det i lokalområdet ägare av kräldjur, fåglar eller fjäderfä som vill köpa insekter?
- Restprodukter – finns det en stabil tillströmning av kli, brödskrapar eller grönsakas- och fruktrester?
- Tid och arbetskraft – kan skötsel- och rengöringsuppgifter kring behållarna passa in i företagets veckoliga rytm?
- Regler – hur ser den nationella lagstiftningen ut gällande insekter som djurfoder eller produkt för konsumtion?
Historien är också relevant för konsumenterna. Den som köper bröd hos en bonde-bagare som tänker över avfallsflöden stöder indirekt innovation inom kretsloppsodling. Det kan sträcka sig från spannmålsåkrar med gamla sorter till försök med insektsprotein — utan att man själv behöver ställa en bricka mjölmaskar på bordet.
Språnget från bank till bondgård visar dessutom något väsentligt: omställningen till en mer hållbar livsmedelsmodell behöver inte komma uppifrån. Enskilda företagare kan med relativt enkla medel demonstrera hur långt man kommer när man inte längre ser restprodukter som en börda, utan som en råvara.
