Generation Z tar över ledarskapet – och krockar med sig själva
Till sin egen förvåning är det framför allt… andra Z:are som de irriterar sig på.
Under åratal sågs generation Z som den upproriska skaran som gjorde upp med föråldrade företagskulturer. Men nu sitter en stor del av samma unga människor vid rodret – och när de väl leder andra är det inte babyboomers eller millennials som får kritiken. Det är anmärkningsvärt ofta deras egna jämnåriga.
Tjugoåringarna övertar nyckelpositioner – och möter sig själva i dörren
Företag anställer i allt högre grad personer i tjugoårsåldern till centrala roller: teamledare, projektledare, startup-grundare och HR-samordnare. Inom många branscher – från tech till marknadsföring – består hela team redan till övervägande del av människor födda efter 1995.
En undersökning genomförd bland 625 HR-ansvariga i USA målar upp en tydlig bild: 45 procent betecknar generation Z som den svåraste gruppen att leda. Det passar in i den välbekanta berättelsen där arbetsgivare klagar över:
- Mindre lojalitet gentemot en enskild arbetsgivare
- Svårigheter att hantera feedback och kritik
- Utmaningar med närvaro och arbetsdisciplin
Det paradoxala i situationen
Det särskilt intressanta är att de unga cheferna som nu framför dessa klagomål själva tillhör generation Z. De har övertagit de äldre generationernas frustrationer – ord för ord – och riktar dem mot sina egna jämnåriga.
Det väcker en uppenbar fråga: Handlar det egentligen om en hel generation, eller handlar det helt enkelt om utmaningarna med att gå från medarbetare till chef – oavsett vilket årtal man är född?
Ett mönster som upprepar sig
Historiskt sett har nästan varje generation vid något tillfälle klagat på den nästa. Det nya här är att generationsskiftet sker så snabbt att Z:arna inte ens behöver vänta på millennials eller generation X för att överta kritiken. De klagar på sig själva – och det sker snabbare än någonsin tidigare.
