Santa Monica Studio arbetar enligt uppgift på en remake av den klassiska God of War-trilogin, men ett återkommande element från de gamla spelen passar inte alls längre in på den moderna bilden av Kratos.
De grekiska äventyren i God of War 1, 2 och 3 räknas fortfarande som milstolpar i actionspelens historia — men de bär också på ett arv som utvecklarna nu har svårt att komma ifrån: våldsscener som känns annorlunda idag, och ökända minispel med ett tydligt sexuellt innehåll.
Kratos är inte längre den hämndlystna slaktaren från förr
Spelar man God of War 2018 eller Ragnarok och sedan återvänder till originaltrilogin, är chocken över tonskillnaden enorm. Den gamla Kratos framstår som en vandrande orkan av raseri — helt utan bromsar eller tvekan.
I de tre första delarna går han bokstavligen över lik. Några exempel från originalspelen visar detta tydligt:
- I God of War 1 bränner Kratos en soldat levande för att lösa ett pussel i Pandoras tempel.
- I God of War 3 klämmer han fast en tjänsteflicka i ett kugghjul för att hålla en dörr öppen — med dödlig utgång.
- Oskyldiga förbipasserande fungerar ofta som inget annat än engångsrekvisita för att visa spartanens vrede.
Den råa, tidvis nästan karikatyrartade gryrheten fungerade i sin samtid: en bombastisk, överdriven actionfranchise som främst ville chockera och imponera. Men sedan 2018 har Kratos blivit en annan människa — äldre, mer utmattad, präglad av skuld, och framför allt en far som reflekterar över sitt förflutna.
Språnget från ”hämndmaskin” till plågad far gör en enkel en-till-en-remake omöjlig. Tonen måste förändras med.
Det gäller inte bara våldet, utan också det sätt de gamla spelen behandlade sexualitet på.
De ökända sex-minispelen är en tickande bomb
I nästan alla delar av de grekiska God of War-spelen — med undantag för Ascension — kunde spelaren starta ett valfritt minispel där Kratos delade säng med en eller flera kvinnor. Scenerna var inte grafiskt explicita, men lämnade inte mycket åt fantasin tack vare kameravinklar och ljudeffekter.
Tekniskt sett handlade det om Quick Time Events: spelaren skulle trycka på rätt knappar vid rätt tidpunkt så att Kratos ”klarade uppgiften”. Till gengäld fick man som regel röda orbs — den valuta som används för att uppgradera vapen och krafter. I God of War 3 gav en sådan scen till och med en trofé med ett talande namn: ”Ladies Man”.
För många spelare kändes dessa ögonblick då som fräcka, pubertala skämt som passade seriens vågade och oförskämda ton. Franchisen profilerade sig trots allt som vuxen, chockerande och skamlös.
Ursprungligen tänkt som karaktärsutveckling
En intressant detalj: i det första spelet hade en sådan scen faktiskt ett underliggande syfte. Enligt tidigare intervjuer med skaparen David Jaffe var Kratos eskapader menade som ett desperat försök att glömma förlusten av sin hustru. I spelet ligger det till och med en dagbok bredvid Kratos säng där han skriver att ingen kvinna kan distrahera honom från minnet av Lysandra.
Sex-minispelen var ursprungligen tänkta som uttryck för sorg och flyktbeteende — inte uteslutande som pubertetsdriven fanservice.
I senare delar försvann det djupet fullständigt. Det blev ett återkommande skämt i serien: spelare förväntade sig scenen, utvecklarna levererade den, och sammanhanget inskränkte sig till ett glimtande öga och en belöning. Därför känns dessa ögonblick nu främst föråldrade och obehagliga — särskilt jämfört med den långt mer mogna framställningen av Kratos i de nyare spelen.
Varför en modern remake inte bara kan kopiera dessa scener
Om Santa Monica Studio lyfter originaltrilogin visuellt och tekniskt upp på nivå med God of War 2018, ändrar de gamla scenerna automatiskt ton. Hyperrealistiska kroppsmodeller, modern belysning och mer detaljerade animationer gör allt omedelbart mer explicit — även om kameran vrider bort precis som tidigare.
Därtill kommer att dagens publik är mer kritisk mot framställningen av kvinnor i spel. De gamla minispelen reducerar kvinnliga karaktärer till kuliss och belöning. I ett nytt spel eller en remake, där Kratos just kämpar med ansvar, förlust och föräldraskap, gnager det ännu mer.
- Den nya Kratos är återhållsam och självmedveten — ingen skrattande förförare.
- Publiken förväntar sig mer nyans i skildringen av relationer och sexualitet.
- Studion profilerar sig nu som skapare av känslomässigt mogna berättelser.
En bokstavlig upprepning av det gamla tillvägagångssättet skulle inte bara kännas malplacerad, utan också distrahera från det en remake egentligen kan uppnå: att rama in den klassiska trilogin på nytt utifrån den nuvarande förståelsen av karaktären.
Hur kan dessa scener fungera i en remake?
Frågan är inte bara: ska de stanna kvar eller försvinna? En remake ger också utrymme att omtolka idén bakom scenerna. Det finns i stort sett tre möjligheter.
1. Ta bort minispelen helt
Det mest uppenbara valet: inga QTE:er knutna till sex, inga belöningar bundna till sådana ögonblick. Kratos kan fortfarande ha relationer eller möten med andra, men inom normala berättelsemässiga scener — utan ett spelelement som ”belönar” spelaren för sexuell aktivitet.
2. Omforma scenerna till karaktärsögonblick
En annan möjlighet: Santa Monica behåller idén om en Kratos som flyr in i kroppslig njutning, men sätter inte längre spelaren i rollen som aktiv deltagare via ett minispel. Istället kan korta, obehagliga dialoger, icke-verbala animationer eller en inre monolog visa hur tom och smärtsam den sortens val egentligen är.
Istället för ett glimtande öga kan en sådan scen bli något pinsamt och tragiskt — som avslöjar hur krossad Kratos är inuti.
På så sätt bevaras tematiken om sorg och skuld, utan att ögonblicket känns som ett pubertalt skämt.
3. Byt själva interaktionen
Om studion ändå vill behålla ett interaktivt element, kan tillvägagångssättet vara helt annorlunda. Inga rytmiska QTE:er för att ”genomföra” handlingen — utan istället exempelvis ett val: avvisar Kratos, ger han efter, eller går han sin väg? Ett sådant beslutsögonblick kan göra spartanens inre kamp påtaglig.
| Gammal trilogi | Möjlig remake-ansats |
|---|---|
| Sex som skämt och belöning | Sex som symptom på trauma och tomhet |
| QTE:er med glimtande öga och ljudeffekter | Dialoger, tystnad och obehag |
| Kvinnor som kuliss | Kvinnor med egna motiv och perspektiv |
Seriens arv gnider mot den nya standarden
En stor del av diskussionen handlar om något många långlivade spelserier kämpar med: vad gör man med element som en gång hörde till en franchises ”DNA”, men nu känns föråldrade? För God of War handlar det både om överdrivet våld och sexualiserade ögonblick på en gång.
Den moderna Kratos visar att karaktären kan vara mer än ilska och testosteron. Spelare uppskattar just honom för att han misslyckas, tvivlar och försöker vara bättre än sitt förflutna. En remake som ignorerar det skulle nästan kännas som ett svek mot den riktning serien har tagit sedan 2018.
Å andra sidan värdesätter många fans precis det skamlösa, överdrivna tillvägagångssättet i den klassiska trilogin. Utmaningen för Santa Monica blir att bevara den energin — utan att falla tillbaka på gamla tricks som nu främst känns pinsamma.
Vad denna diskussion säger om spel generellt
Den möjliga God of War-remaken illustrerar tydligt hur snabbt normerna skiftar i spelindustrin. Innehåll som 2005 uppfattades som fräck, vuxen humor läses nu på ett helt annat sätt — inte bara av spelare, utan också av utvecklarna själva, som nu har andra ambitioner än att rent chockera.
Spel behandlas i allt högre grad som fullvärdiga berättelser i linje med film och serier. Det innebär att teman som sorg, skuld och relationer utvecklas med större allvar. Kratos har blivit ett tydligt exempel på den utvecklingen: en gång symbol för uppumpad hämndfantasi, nu en karaktär som kämpar med föräldraskap och sin egen våldsamma historia.
Om remaken blir verklighet, kommer den inte bara vara en teknisk uppgradering — utan också ett lackmustest: vågar Santa Monica Studio skära i det förflutna för att förbli trogen mot den tillväxt serien själv har genomgått?
