Franskt pensionärspar reser gratis och handlar mat – allt på statens bekostnad

Ett par som aldrig arbetat – men ändå får över 16 000 kronor i månaden

Ett franskt pensionärspar har satt igång en intensiv diskussion: de har aldrig haft ett formellt jobb, men lever ändå bekvämt på ett generöst statligt bidrag. Deras berättelse avslöjar hur omfattande det franska skyddsnätet för äldre med låga inkomster faktiskt är – och hur invecklade reglerna kan bli, särskilt när man är två.

Vilket bidrag möjliggör detta?

I centrum för historien står ett franskt ålderstillägg riktat mot personer med mycket låg inkomst. Systemet garanterar att äldre medborgare får en minimiinkomst – även om de knappt har tjänat ihop någon pension överhuvudtaget. I vardagligt tal kallas det ofta för ”minimiförmån för äldre”.

Ordningen fungerar som ett verkligt säkerhetsnät. Staten räknar först ut vilka inkomster en person eller ett par redan har. Därefter kompletterar det offentliga upp till ett fastställt minimibelopp. För par kan det under 2026 uppgå till cirka 16 200 kronor i månaden.

Ett par med nästan ingen pension kan tillsammans hämta över 16 000 kronor varje månad genom denna solidaritetsordning.

För det aktuella äktaparet innebär det: inga lönebesked från förr, men ändå tillräckligt med pengar varje månad för ett enkelt liv – med utrymme att resa inom Frankrike och betala de dagliga inköpen. Allt detta, som de själva uttrycker det, på statens bekostnad.

Hur mycket kan ett par maximalt få under 2026?

De franska myndigheterna justerar beloppsgränserna varje år. För 2026 gäller följande nivåer:

• Ensamstående äldre: maximalt 10 436 kronor per månad (125 231 kronor per år)
• Par som bor tillsammans: maximalt 16 202 kronor per månad (194 422 kronor per år)

Det är inte ett fast belopp som alla automatiskt får. Systemet fungerar som en ”uppfyllning till”: staten lägger ihop hushållets samlade inkomster och betalar sedan ut skillnaden upp till den maximala nivån.

Förmånen är alltså ett så kallat differentierat tillägg: ju lägre egen inkomst, desto högre bidrag. Den som redan närmar sig taket med pensionsinkomster får bara ett litet belopp – eller ingenting alls.

Fördelning inom paret

När det gäller par utgår administrationen från den samlade hushållsinkomsten, men själva förmånen beräknas individuellt för varje person. Båda parter får en andel baserad på sina personliga inkomstförhållanden. I praktiken upplever paret främst det samlade beloppet på kontot, men i handlingarna upprätthålls den individuella uppdelningen.

När har ett par rätt till denna franska förmån?

Villkoren är strikta, även om resultatet för mottagarna ibland framstår som generöst. För att ett par ska kunna komma i fråga gäller bland annat följande krav under 2026:

• Båda partnerna måste vara minst 65 år, med vissa undantag (exempelvis vid arbetsoförmåga, funktionsnedsättning eller status som tidigare krigsveteran)
• Minst nio månader om året med hemvist i Frankrike, i det europeiska Frankrike eller i vissa utomeuropeiska departement
• Parets samlade tillgångar får inte överstiga gränsen på 16 202 kronor per månad

En anmärkningsvärd detalj: den juridiska formen för förhållandet spelar ingen roll. Oavsett om paret är gifta, har ett registrerat partnerskap eller bara bor ihop, är det avgörande om de faktiskt lever som ett par i praktiken.

För den franska staten betyder ett vigselbevis inte så mycket – det avgörande är om två människor lever tillsammans som ett par.

Vilka inkomster räknar den franska staten med?

Myndigheten som tilldelar förmånen anlägger ett brett perspektiv på den ekonomiska situationen. Följande räknas vanligtvis med:

• Pensioner (både grundpension och tilläggspension)
• Eventuella inkomster från lönearbete eller egen företagsamhet
• Hyresintäkter eller andra avkastningar från fast egendom
• Avkastning från sparande och investeringar

Inte alla stödordningar ingår i beräkningen. Bostadsbidrag, vissa vård- och handikappordningar samt värdet av eget boende räknas exempelvis inte som inkomst. Det innebär att vissa par med en relativt blygsam månatlig budget ändå kan hålla sig inom gränserna.

Administrationen tittar först på de senaste tre månaderna. Om hushållet under den perioden precis överskrider gränsen görs en kontroll baserad på de föregående tolv månaderna – så att en kortvarig inkomstökning inte automatiskt leder till avslag.

Hur ansöker ett par om ordningen?

Ansökan sker via olika instanser beroende på vilket pensionssystem man tillhör. För personer med en normal löntagarbakgrund hanteras ärendet av den franska ålderspensionsfonden och regionala kassor. Tidigare lantbrukare vänder sig till jordbruksfonden. Äldre utan pensionsrättigheter söker via kommunen till en särskild myndighet som administrerar denna solidaritetsordning.

Förmånen träder i kraft från den första dagen i månaden som följer efter mottagandet av en komplett ansökan. Båda partnerna måste lägga fram dokument, inklusive:

• Identitetshandlingar och eventuellt uppehållsdokument
• Dokumentation för förhållandet eller samboendet (exempelvis familjedokument eller förklaring)
• Översikt över pensioner och andra senaste inkomster
• Intyg för andra mottagna förmåner (som bostadsbidrag eller stöd vid funktionsnedsättning)
• Bankkontonummer i en eller båda partnernas namn

Det är alltså inte en anonym, automatisk överföring – utan ett ärendeförlopp som uppdateras löpande. Den som bor utomlands eller reser mycket riskerar att förlora rätten till förmånen om vederbörande inte vistas tillräckligt många månader om året i Frankrike.

”Vi reser och handlar på statens bekostnad”

Tillbaka till det par som satte igång debatten. De erkänner själva öppet att de aldrig haft ett formellt arbete. Deras rättigheter är uppbyggda via solidaritetsordningen – inte genom löneskatt eller avgifter. Med de 16 000 kronorna i månaden betalar de hyra, fasta utgifter och dagliga förnödenheter, och det som blir över använder de till att resa runt i Frankrike.

För motståndarna känns det orättvist gentemot dem som i årtionden har betalat avgifter till systemet. Förespråkarna framhäver att ordningen just är utformad för att förebygga fattigdom i ålderdomen – även för dem som av en eller annan anledning aldrig fick en stabil karriär.

Parets historia träffar en känslig punkt: solidaritet eller missbruk – var går egentligen gränsen?

Vad händer med de utbetalda beloppen efter dödsfall?

En punkt som ofta drunknar i debatten är återbetalningen efter dödsfall. Den franska staten kan nämligen kräva tillbaka en del av de utbetalda beloppen från kvarlåtenskapen, om denna är stor nog.

För dödsfall under 2026 gäller följande gränser för nettoförmögenheten:

• I det europeiska Frankrike: återbetalning krävs först från 1 085 861 kronor
• I vissa utomeuropeiska departement: återbetalning från 1 500 000 kronor

Ligger förmögenheten under dessa gränser behöver arvingar inte betala tillbaka något. För många blygsamma hushåll är ordningen därmed i praktiken en varaktig förmån utan ekonomisk börda för barnen.

Överstiger förmögenheten gränsen kan staten kräva tillbaka en del av förmånen. För ett par kan det fulla kravet dessutom tidigast göras gällande när båda partnerna har gått bort – så att den efterlevande inte plötsligt står utan försörjning.

Vikten av att anmäla förändringar till myndigheterna

För par med denna förmån spelar deras livssituation en avgörande roll. Förändras något ska det rapporteras snabbt. Exempel på situationer som ska anmälas:

• Separation eller faktiskt samlivsbrott
• En av partnerna går bort
• En av de två börjar arbeta igen eller får en ny inkomst
• Flytt till ett annat land

En sådan förändring utlöser en ny beräkning. Ibland faller det ut till förmån för mottagaren – exempelvis om den efterlevande partnern som ensamstående får rätt till ett högre individuellt tak. I andra fall kan förmånen reduceras eller upphöra helt.

Vad kan vi lära oss av det franska systemet?

Även om detta är en typisk fransk ordning berör diskussionerna frågor som är igenkännbara i många länder: hur långt ska solidariteten sträcka sig, hur mycket ska det löna sig att arbeta, och vilken roll spelar förmögenhet i ålderdomen?

Det franska tillvägagångssättet visar att ett generöst minimum för äldre med få tillgångar effektivt kan bekämpa fattigdom – men också skapar friktion hos dem som i åratal har bidragit till systemet. Samtidigt understryker återbetalningsmekanismen vid större dödsbon att solidaritet inte automatiskt betyder att pengarna är en definitiv gåva.

För alla som bor i Frankrike eller överväger att tillbringa ålderdomen där är det värt mödan att sätta sig grundligt in i dessa regler. Skillnaden mellan att söka eller låta bli kan snabbt uppgå till tusentals kronor i månaden – och avgöra om man efter pensioneringen sitter passivt hemma, eller – som det aktuella paret – reser runt i landet på en enkel budget.