Miljarder på en stealth-illusion: varför europeiska skattebetalare snart ångrar F-35

Förförelsen med osynlig krigföring

En grå triangel, lågt över trädtopparna, med ett ihåligt dån som får bröstkorgen att vibrera. Bredvid mig står en pappa med sin lilla son, telefonen höjd i luften, stolt och en aning vördnadsfull i blicken. ”Där är den — F-35… vårt nya stridsflygplan.”

Ingen här talar om moms, sjukvårdsbidrag eller skatter. Ändå flyger miljarder framtida skattepengar förbi, prydligt inpackade i stealth-färg och marknadsföringsspråk om ”osynlighet”.

Lite senare hör jag en äldre man mumla bakom mig: ”Imponerande maskin. Men vad kostar den egentligen inte.”

Den frågan hänger kvar i luften som ett eko. För vad händer om hela stealth-historien visar sig vara en dyr illusion?

Myten om det osynliga kriget

F-35 säljs i Europa som en slags magisk osynlighetskappa: osynlig för radar, hypermodern, oumbärlig i en farligare värld. Ministrar skryter gärna med den vid presskonferenser. Generaler talar om ”gamechanger” och ”nätverkscentrerad krigföring” — ord som låter så teknokratiska att nästan ingen vågar fråga: fungerar detta egentligen i praktiken?

I denna atmosfär av löften och rädsla växer en berättelse som nästan inte längre kan diskuteras. Den som ifrågasätter riskerar snabbt att framställas som naiv eller oprotriotisk. Ändå handlar det om tiotusentals miljarder i europeiska skattepengar.

Och det sker i en tid då radarteknologin förändras med rasande fart. Det som idag verkar osynligt kan i morgon dyka upp på en skärm igen.

Norge som avskräckande exempel

Titta på Norge. Det landet skaffade flera F-35:or med stora ord om modernt avskräckande. Kort därefter visade det sig att planen stod på marken långt oftare än hoppats — på grund av underhållsproblem och mjukvarufel. Varje timme i luften kostade en liten förmögenhet. Ryssland investerade ironiskt nog samtidigt massivt i nya radarsystem som just är designade för att upptäcka stealth-profiler.

Kontrasten är smärtsam. På ena sidan glittrar reklamvideos med bedårande slowmotion-tagningar av F-35:or som lyfter över fjordar. På andra sidan dyker det upp i försvarsrapporter torra tabeller med astronomiska driftskostnader och begränsad tillgänglighet.

De tabellerna hamnar sällan på förstasidorna. Ett flyguppvisningsspektakel slår nästan alltid en PDF full av varningar.

Stealth är inte osynlighet — det är ett kapplöpning

Skalar man bort marknadsföringslagret står man kvar med en enkel fråga: betalar Europa miljarder för verklig stridskraft, eller för en statussymbol som främst imponerar på papperet?

Stealth är inte osynlighet — det är ett tillfälligt försprång i ett katt-och-råtta-spel med radarer. Nya system arbetar med lägre frekvenser, passiva sensorer och nätverk av mindre radarer som samarbetar. F-35 är långtifrån osynlig för dem. Planets form och beläggning är optimerad mot äldre, specifika hot — inte mot allt som kommer i framtiden.

Och så finns mjukvaran. F-35 är i grunden en flygande dator. Den som kontrollerar uppdateringar, data och kod har makt över hela systemet. Europeiska länder köper alltså inte bara ett plan — de köper också ett beroende av en amerikansk leverantör som bestämmer vad de får ändra, och när.

I det sammanhanget låter ordet ”suveränitet” plötsligt ganska ihåligt.

Hur skattebetalarna lockas med

Följer man F-35-debatterna i europeiska parlament upptäcker man ett återkommande mönster. Först kommer en våg av varningar: hotbedömningar, dystra rapporter, geopolitiska scenarier. Därefter följer ett hastigt förlopp där ”det inte finns tid att tvivla”. Valet ser ut att vara taget innan den första seriösa frågan är ställd.

Språket spelar en stor roll här. Man talar om ”nukleär uppgift”, ”NATO-interoperabilitet”, ”framtida slagkraft”. Ord som för vanliga medborgare befinner sig långt från vardagen, men som ändå väcker rädsla när man hör dem samlade.

Vi känner alla det ögonblicket då rädsla får oss att spendera pengar snabbare än vi egentligen vill.

Nederländerna som exempel på ett finansiellt träsk

Ta Nederländerna. Den ursprungliga bilden: ett begränsat antal plan, inom en överblickbar budget, med utrymme för industri och innovation. Vad som hände: styckpriset steg, underhållet blev dyrare, de lovade industriella vinsterna visade sig mer besvärliga än förväntat. Samtidigt löd det politiska budskapet ständigt: vi är redan i programmet — att dra sig ur är ännu dyrare.

Precis så skapas ett finansiellt träsk. Varje ny euro verkar nödvändig för att ”rädda” den förra. Skattebetalarna dras gradvis in i ett projekt som nästan ingen längre har full överblick över. Och ärligt talat: vem läser egentligen de hundratals sidor tekniska bilagor som förklarar det hela?

De klassiska tankefällorna vi faller i

Felet i vårt angreppssätt till försvarsinvesteringar handlar om själva perspektivet. Diskussionerna kretsar typiskt kring det nyaste, snabbaste och mest avancerade systemet. Sällan om frågan: vad ger detta konkret jämfört med andra möjligheter? Europeiska strateger har i åratal varnat för att svärmdröner, cyberkapacitet och luftförsvar kanske ger långt mer valuta för pengarna än ännu en generation av dyra stridsflygplan.

Ändå vinner reflexen: ett stort, synligt, spektakulärt projekt. Något man kan låta flyga förbi vid en flygshow.

Och just där närmar sig stealth-illusionen det farliga: vi ser den skinande ytan — inte den finansiella avgrunden nedanför.

Vad medborgare faktiskt kan göra nu

Om man inte är försvarsexpert kan debatten om F-35 snabbt kännas som ett slutet universum. Men även som vanlig skattebetalare har man några helt konkreta hävstänger. Det första: ställ obehagliga frågor till sina politiska representanter. Inte om tekniska detaljer, utan om enkla proportioner.

Vad kostar en timmes flygning jämfört med utbildningen av en klass sjuksköterskor? Hur många F-35-missioner är realistiskt nödvändiga i en europeisk konflikt, jämfört med drönare eller markrobotar? Vad är prislappen på varje ”osynlig” mission — och vem tjänar precis på det?

Ställer man dessa frågor högt blir dimman kring ordet ”nödvändigt” plötsligt mycket tunnare.

Det finns också arbete att göra i medierna. Journalister kan sluta okritiskt överta begrepp som ”femte generationen” och ”multirole stealth fighter” och istället oftare fråga: vad betyder det precis i praktiken? Behöver varje europeiskt land ett sådant plan, eller håller vi på med en dyr form av dubbelarbete inom NATO?

Typiska fällor vi upprepar gång på gång

Det finns några klassiska tankefällor vi faller i, om och om igen. Sunk cost-felet: ”Vi har redan investerat så mycket, nu måste vi fortsätta.” Prestige-reflexen: ”Tyskland, Italien och Nederländerna gör det — vi kan inte haka av.” Och teknikförälskelsen: tron att ett mer komplext system automatiskt är bättre, även om enkelhet på slagfältet ofta är en fördel.

”Stealth säljer sig själv som osynlighet, men i verkligheten köper man främst tid. Frågan är bara: till vilket pris, och för vem?”

Den som inte vill låta sig rivas med av F-35:ans glans kan hålla utkik efter några varningssignaler:

• Varje nytt bakslag säljs som ”barnsjukdom”
• Kritiska rapporter försvinner i utskott och underutskott
• Alternativ stämplas konsekvent som ”orealistiska” utan motivering
• De verkliga livstidskostnaderna förblir oklara eller skjuts löpande fram
• Industriintressen presenteras som ”nationellt intresse”

När man väl ser dessa mönster upptäcker man hur ofta de dyker upp vid stora vapenköp. Inte bara vid F-35 — men det planet är tidens skarpaste exempel.

En framtid full av dyra lärdomar

Om tjugo år blickar en ny generation av européer tillbaka på de val som träffas nu. De kommer att se F-35 i historiska inspelningar, bredvid äldre plan som F-16 och Mirage, och fråga sig varför deras föräldrar och farföräldrar lade så många pengar i ett system som på så många sätt var bundet till en leverantör, en doktrin, en bild av krig.

Kanske fungerar några stealth-funktioner fortfarande då. Kanske är de delvis omsprungna av AI-styrda radarer, billiga drönare och smarta algoritmer som just jagar sådana dyra mål. Oavsett vad: miljarderna är vid det laget för länge sedan spenderade, underhållskontrakten betalda, de politiska karriärerna rullade vidare till andra positioner.

Det som finns kvar är en känsla. Insikten om att man som samhälle valde ett extremt dyrt, till synes osynligt skydd — medan de verkliga sårbarheterna ofta var långt mer påtagliga: sjukhus, energiförsörjning, digital robusthet.

Debatten om F-35 handlar alltså inte bara om plan, utan om vad vi kollektivt förstår med säkerhet. Och kanske är det den mest smärtsamma stealth-illusionen av alla: tron att man kan outsourca sin trygghet till teknologi framför till modiga, tydliga val.

Vanliga frågor

• Är F-35 verkligen osynligt för radar? Nej — F-35 är mindre synligt för vissa radarer och under specifika vinklar, men långtifrån fullständigt osynligt, särskilt inte för nyare system.
• Varför väljer så många europeiska länder det ändå? På grund av NATO-standardisering, politisk press, industriella löften och rädslan för att ”haka av” teknologiskt.
• Skulle inte Europa hellre utveckla sina egna plan? Det händer redan i form av projekt som FCAS, men det kräver tålamod, samarbete och politisk enighet — något som ofta saknas.
• Är drönare och robotar ett rimligt billigt alternativ? De är typiskt billigare per mission, men har egna sårbarheter. Frågan är främst vilken blandning av medel som är mest logisk.
• Vad kan jag som medborgare konkret göra? Vid val och offentliga debatter ställa frågor om livstidskostnader, beroende av USA och alternativa investeringar i säkerhet.