Fransk-tysk maktkamp hotar spränga hela Scaf-projektet

I takt med att Europa satsar på större strategisk självständighet utvecklas ett fransk-tyskt samarbete kring ett nytt stridsfly till ett nervkrigscenario.

Det som inleddes som ett fyrtorn för europeiskt försvarssamarbete glider sakta mot en industriell konfrontation. Bakom kulisserna krockar nationella ambitioner, företagsintressen och militära agendor, med Scaf-programmet som slagfält.

Vad är egentligen Scaf-projektet?

Scaf, fullständigt ”Système de combat aérien du futur”, ska ersätta nuvarande Rafale och Eurofighter Typhoon efter 2040. Frankrike, Tyskland och Spanien samarbetar kring ett komplett luftstridssystem: inte bara ett enda plan, utan en hel familj av plattformar, digitalt sammanlänkade med varandra.

Programmet vilar på tre pelare:

• ett bemannat stridsflygplan av ny generation (New Generation Fighter, NGF)
• drönare och ”remote carriers” som följer planet
• ett stridsmoln som förbinder alla sensorer, data och vapen

Frankrike tog initiativet 2017 och fick Tyskland och senare Spanien med på banan. I teorin: varje land får tydliga teknologiska roller baserat på där de är starkast. I praktiken: den vackra principen kör nu fast på makt och egon.

Scaf skulle bli symbolen för ett Europa som kan försvara sig självt. Det riskerar nu främst att visa hur skör den ambitionen är.

Dassault mot Airbus: en konflikt i slow motion

Kamp om cockpit: vem styr projektet?

I stridens centrum står ”pelare 1”: det bemannade stridsflygplanet. Enligt principen om den ”bästa atleten” fick Dassault Aviation, byggherren bakom Rafale, ledningen här. Den franska staten stödde det via Direction générale de l’armement. Argumentet: Dassault har årtionden av erfarenhet av design, integration och operativ användning av stridsflygplan.

Men Airbus, med stöd från Berlin och Madrid, accepterar inte det. Koncernen sitter redan djupt i Eurofighter, har en stor försvars- och rymdfartsenhet och önskar mer inflytande över programmets hjärta. Omorganiseringen av Airbus Defence & Space 2025, med beslut mer centraliserade, förstärkte den strävan.

Dassault klagar samtidigt över en trög, kollektiv beslutsmodell där ingen riktigt tar ledarskap och varje val måste förbi olika bord. Särskilt friheten att välja underleverantörer ligger känsligt: fransmännen fruktar kvävning av sin roll, tyskarna vill blockera att Frankrike bestämmer allt.

En ”gemensam huvudbyggare” låter flott på pappret, men i praktiken vill varje industriell mästare hålla styrspaken.

Verbal krigföring mellan Paris och München

Spänningen exploderade utåt hösten 2025. Vid presentationen av Airbus resultat lät VD Guillaume Faury förstå att Dassault gärna får kliva ur om de inte kan acceptera villkoren. Den typen av uttalanden punkterar fasaden av enighet som ministrar gärna gömmer sig bakom.

I Frankrike reagerade Dassault omedelbart med budskapet: vi kan också bygga planet ensamma. Tekniskt trovärdigt, finansiellt mindre. Ett solo-Rafale 2.0 skulle kräva gigantiska budgetar från Paris, med risk för förseningar och exportsvårigheter.

Samtidigt spelar bakom kulisserna ett klassiskt fransk-tyskt mönster:

• Frankrike vill garantera att dess nukleära avskräckning inte blir beroende av tyska veton.
• Tyskland önskar en solid roll för sin industri, passande för landets ekonomiska tyngd.
• Spanien försöker undvika att bara bli statist mellan de två.

Ett kapplöpning mot klockan och mot resten av världen

Medan Europa tvekar, accelererar andra

Den andra fasen av Scaf-programmet, som skulle starta början av 2026, ligger tills vidare stilla. Den fasen ska leverera ett flygande demonstrationsplan omkring 2030. Utan den demonstratorn kommer produktionsfasen inte igång, och det operativa införandet skjuts allt längre mot 2050.

Samtidigt försvinner inte konkurrenterna från bilden:

Om Scaf snubblar riskerar Europa ett generationers eftersläntrande. Då blir valet: köpa amerikanska plan eller ansluta sig till den brittisk-italiensk-japanska lägret. Båda alternativen reducerar EU-ländernas politiska handlingsutrymme i konflikter där Washington eller London har en annan agenda.

Scafs öde avgör inte bara vilket plan piloter senare flyger, utan också hur mycket strategisk frihet Europa kan tillåta sig.

Export, kärnvapen och suveränitet

Ärendet berör några mycket känsliga teman. Det franska kärnvapenbaserade avskräckandet, buret av flygvapen och flotta, kräver absolut kontroll över teknologi och insatsregler. Det kolliderar med den tyska önskan om att ha stark medbestämmanderätt över export och användning.

Tyskland sitter politiskt klämt mellan pacifistiska reflexer och den hårda verkligheten av rysk aggression. Berlin vill inte ha nya vapenexportskandaler, men samtidigt inte bli ännu mer beroende av USA. Det mynnar ut i ett svårt förhandlingsspel om vem som senare får exportera till vilket land och under vilka villkor.

Frankrike fruktar å sin sida att alltför strikta exportregler underminerar programmets ekonomiska grund. Utan försäljning till tredje land skjuter kostnaderna per plan i höjden, vilket sätter stödet från parlament och skattebetalare under press.

Vad händer om projektet verkligen kollapsar?

Tre scenarier som försvarskretsar räknar med

• Ett ”Scaf utan Frankrike” – Tyskland och Spanien söker då anknytning till det brittiska GCAP/Tempest-programmet. Politiskt explosivt, eftersom det underminerar diskursen om en ”europeisk pelare” i Nato med franskt ledarskap.
• Fransk nationalisering av projektet – Paris släpper Scaf, finansierar ett eget plan hos Dassault tillsammans med flottan, i Rafale-traditionen. Strategiskt sammanhängande, men dyrt och mindre stordriftsfördelar.
• Nedfrysning och långsam vissning – officiellt deltagande fortsätter, men beslut skjuts år efter år. Budgetar rinner bort till andra prioriteringar medan konkurrenter bygger vidare.

Alla scenarier ifrågasätter, var på sitt sätt, trovärdigheten hos ett integrerat europeiskt försvar. Projektet skulle just visa att EU är mer än en ekonomisk marknad, att unionen också tillsammans kan designa och bygga vapensystem.

När ett flaggskeppsprojekt går i stå på industriell avundsjuka och politisk misstro, ställer allierade och rivaler samma fråga: kan Europa överhuvudtaget organisera sig självt?

Vad betyder detta för Nederländerna och mindre medlemsstater?

För länder som Nederländerna, Belgien eller Tjeckien är Scaf inte ett direkt nationellt projekt, men konsekvenserna träffar dem ändå. När de senare ska skaffa ett nytt stridsflygplan tittar de på de tillgängliga plattformarna, men också på interoperabilitet inom Nato och EU.

Ett framgångsrikt Scaf skulle ge ett extra alternativ vid sidan av amerikanska F-35:or och det brittiska GCAP. Det stärker mindre länders förhandlingsposition vid framtida upphandlingar, både på pris och industriella kompensationer.

Vid ett misslyckande blir valalternativen mer begränsade, och den industriella makten skjuts ännu starkare mot USA och en liten kluster av europeiska länder. För nederländska företag inom radar, sensorer, mjukvara och underhåll minskar då chansen att på lång sikt komma in i stora europeiska program.

Vad lär Scaf om framtiden för europeiska försvarsprojekt?

Scaf blottlägger en rad strukturella problem som framtida projekt måste ta hänsyn till. För att ge program som en europeisk drönare, missilförsvar eller modernisering av landstyrkor en chans tränger sig några lärdomar på:

• lägg i förväg kristallklara avtal om vem som har slutansvar för vad;
• bind politiska åtaganden till hårda industriella milstolpar och vice versa;
• särskilj där det är möjligt exportdiskussioner från ren utvecklingsteknik för att undvika blockeringar;
• se till att det finns en utväg eller omfördelning om en partner strukturellt halkar efter.

Försvarsexperter påpekar att Europa tekniskt sett har gott om talang, pengar och kunskap för att bygga egna system. Det verkliga hindret ligger i tillit, styrning och viljan att lägga en del av nationella prestigeprojekt i en gemensam pool.

För beslutsfattare kan Scaf tjäna som ett stresstest: den som vill veta hur långt europeisk integration verkligen sträcker sig behöver bara titta på detta enda stridsflygplan, som ännu inte existerar men redan gräver politiska skyttegravar. Hur denna sak utvecklas kommer bidra till att avgöra om framtida gemensamma projekt vågar vara ambitiösa, eller av försiktighet faller tillbaka till mindre, mindre synliga program.