Sällsynt fisk i USA varslar naturkatastrofer – forskare slår larm

Utanför Kaliforniens kust dyker en märklig, bandformad varelse upp.

Dykare tar bilder, forskare håller andan.

En grupp fritidsdykare förväntade sig främst sjölejon och kelpskogar vid La Jolla Cove, nära San Diego. I stället hittade de i början av augusti en meterlång djuphavsfisk, död men nästan intakt, och omedelbart omgiven av rykten om jordbävningar och annalkande olycka.

Ett mystiskt fynd vid La Jolla Cove

Den 10 augusti 2024 rapporterar dykare och kajakpaddlare till Scripps Institution of Oceanography att en gigantisk, ormliknande fisk flyter vid klipporna. Djuret, mer än tre meter långt, ligger halvt på stranden, halvt i bryningen. Bilder dyker upp samma dag på sociala medier.

Det rör sig om en jättesillfisk, på engelska ofta kallad ”oarfish”. På svenska används namnet ”jättesillfisk” eller ”årsill”. Denna art lever normalt hundratals meter djupt i havet och visar sig sällan vid ytan. Fyndet vid San Diego väcker därför genast både vetenskapligt och folkloristiskt intresse.

Jättesillfisken är i flera kulturer känd som ’domedagsfisk’: en fisk som kommer för att varna för olycka.

Smeknamnet ”Doomsday Fish” kommer från en seglivad legend: när dessa djur sköljs upp på kusten ska det tyda på en förestående kraftig jordbävning eller annan naturkatastrof. I Kalifornien är den associationen särskilt känslig, eftersom delstaten i årtionden har levt med hotet om den så kallade ”Big One”.

Slumpen vill att två dagar efter fyndet skakar en jordbävning med styrkan 4,4 regionen kring Los Angeles. På de sociala nätverken går det hett till: var detta återigen en ”varning” från den mystiska djuphavsinvånaren?

Jättesillfisken, en fisk som bryter alla regler

Jättesillfisken ser annorlunda ut än nästan alla fiskar vi känner. Kroppen är extremt lång och bandformad, nästan utan egentlig stjärt, med en glänsande, silverfärgad hud. Den simmar inte som en tonfisk eller en haj, utan rör sig framåt med vågformiga rörelser av sin ryggfena.

Inom familjen Regalecidae skiljer biologer mellan tre kända arter, fördelade på två släkten. Den mest imponerande är Regalecus glesne, som enligt fältobservationer kan bli upp till omkring elva meter lång. Därmed gäller den som världens längsta benfisk.

Exemplaret som sköljdes upp vid La Jolla är mindre, men ändå imponerande: mer än tre meter långt, med knallröda fenstrålar ovanpå huvudet. Dessa strålar bildar en sorts krona, vilket i olika kulturer har bidragit till dess nästan mytiska status.

Jättesillfisken lever förmodligen på hundratals meters djup och livnär sig främst på krill, plankton och små kräftdjur.

Forskare från den amerikanska National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) tar djuret med till ett forskningscenter. Där följer en detaljerad obduktion: längd, vikt, ålder, organ, maginnehåll, eventuella skador. Sådana fynd är sällsynta, så varje exemplar levererar värdefulla data om livet i djuphavet.

Vad kan forskare lära sig av en uppsköljd fisk?

Från en obduktion av en jättesillfisk kan forskare bland annat utläsa:

• vilka bytesdjur djuret nyligen åt, via maginnehåll och DNA-spår;
• om djuret var försvagat av sjukdom, parasiter eller svält;
• hur gammalt det ungefär blev, till exempel via tillväxtstrukturer i skelettdelar;
• om det finns spår av mänsklig påverkan, såsom plast, fiskedon eller kemiska ämnen.

Den informationen hjälper till att bättre förstå hur känsliga djuphavsarter är för klimatförändringar, fiske och förorening. Djuphavet verkar avlägset, men reagerar kraftigt på det som händer vid ytan.

Jordbävningar i Kalifornien och skuggan av ’Big One’

Fyndet av en ”domedagsfisk” i Kalifornien träffar en känslig nerv. Delstaten ligger längs San Andreas-förkastningen, en lång förkastningslinje mellan två tektoniska plattor. Geologer har i åratal varnat för en potentiellt stor jordbävning, i folkmun kallad ”Big One”.

Regionen har en lång historia av kraftiga skakningar. 1992 skakar södra Kalifornien vid Yucca Valley genom en jordbävning med styrkan 7,3: en död, mer än 350 skadade och betydande skador. 1992 drabbas också området nära Eureka, i delstatens norra del, av en skalv på 7,2 med nästan hundra skadade och förstörda byggnader.

I juli 2019 registrerar US Geological Survey en jordbävning på drygt 7,2, en av de kraftigaste sedan slutet av nittiotalet. För invånarna är varje ny skakning en påminnelse om hur sårbar regionen förblir.

Jordbävningar hör till Kalifornien. Myter kring djur, ljus på himlen eller ’föraningar’ får därför snabbt mycket uppmärksamhet.

Kombinationen av en död jättesillfisk vid kusten och en märkbar skalv två dagar senare passar perfekt in i berättelsen om oro och vidskepelse, även om experter starkt tvivlar på ett direkt samband.

Kan fiskar förutse jordbävningar?

Ändå är inte alla forskare helt avvisande. Den brittiska biologen Rachel Grant har tidigare antytt att ett indirekt samband i teorin är möjligt. När bergarter längs en förkastningslinje kommer under enormt tryck kan elektriska laddningar och joner frigöras. Dessa laddade partiklar kan hamna i havsvattnet och tillfälligt förändra den kemiska miljön.

Djuphavsfiskar är ofta extremt känsliga för stimuli, såsom tryckförändringar, elektriska fält och subtila vibrationer. En förändring i de fysiska förhållandena kan driva dem bort från deras normala livsmiljö. Sjuka, försvagade eller desorienterade djur kan sedan hamna vid ytan eller sköljas upp.

Tills vidare förblir detta spekulation. Det finns ingen storskalig undersökning som systematiskt kopplar alla rapporter om uppsköljda jättesillfiskar till jordbävningsdata. Det ecuadorianska geofysiska institutet konkluderade i en översikt fram till 2022 att det inte finns robust statistiskt bevis för en fast koppling mellan båda fenomenen.

Från japansk vidskepelse till moderna memes

I Japan heter jättesillfisken ryūgū no tsukai, ”budbärare från drakkungars palats”. I folksägner stiger den upp från djupet när en jordbävning eller tsunami närmar sig. Den bilden är djupt förankrad i kulturen och dyker idag massivt upp så fort en oarfish blir sedd någonstans.

Sociala medier förstärker traditionen. En enda bild från Kalifornien, Chile eller Japan går på några timmar runt världen. Användare kopplar samman äldre jordbävningar och tidigare fynd, ofta utan kontext. Så uppstår snabbt intryck av ett mönster, medan lösa händelser sammanfaller av en slump.

Mänskliga hjärnor söker gärna samband. En sällsynt fisk, en chockerande jordskalv och en spännande historia bildar tillsammans en perfekt cocktail.

Vad betyder detta för invånare i riskområden?

Oavsett om jättesillfisken nu ger ”jordbävningslarm” eller inte, för människor i seismiskt aktiva regioner ändras en sak inte: förberedelse förblir avgörande. Institut som USGS investerar i mätnätverk, varningssystem och byggföreskrifter. Dessa åtgärder räddar liv, oavsett vad djuphavsdjur gör.

För invånare på USA:s västkust rekommenderar katastrofberedskapen normalt ett grundpaket av förberedelse:

• ett nödpaket med vatten, hållbar mat och medicin för minst 72 timmar;
• fasta avtal inom familjen om mötesplatser och nödnummer;
• kännedom om skyddsplatser i huset, såsom under robusta bord och vid bärande väggar;
• kontroll av möbler och bokhyllor, så de inte välter vid skakningar.

Jättesillfisken vid San Diego levererar därför två historier på en gång. Å ena sidan en fascinerande inblick i livet i djuphavet, med nya möjligheter för forskning om sällsynta arter. Å andra sidan en spegel för vår egen rädsla för katastrofer och vår önskan att känna igen varningar, även i den smäckra kroppen av en fisk som normalt simmar i totalt mörker.

För biologer utgör varje uppsköljt exemplar en sorts naturlig sond: djuret bär information från vattenlager där ingen människa kan komma utan specialutrustning. Data om temperatur, föda, hälsa och förorening från sådana djur hjälper till att förstå hur snabbt havet förändras. Därmed får ’domedagsfisken’ en oväntad, nykter roll: inte som profet för katastrofer, utan som tyst budbärare om det som redan är i gång på djupet.