Sällsynt fisk hittas i USA – varslar katastrofer enligt gammal legend

Utanför Kaliforniens kust dyker en märklig, bandformad varelse upp.

Dykare tar bilder, forskare håller andan.

En grupp hobbydykare förväntade sig främst sjölejon och tångskog vid La Jolla Cove, nära San Diego. Istället stötte de i början av augusti på en meterslång djuphavsfisk, död men nästan intakt, och omedelbart omgiven av rykten om jordbävningar och förestående olyckor.

Ett mystiskt fynd vid La Jolla Cove

Den 10 augusti 2024 anmäler dykare och kajakpaddlare till Scripps Institution of Oceanography att en gigantisk, ormlik fisk flyter vid klipporna. Djuret, mer än tre meter långt, ligger halvt på stranden, halvt i bränningen. Bilder dyker upp samma dag på sociala medier.

Det rör sig om en jätteremfisk, på engelska ofta kallad ”oarfish”. På svenska används också namn som ”silljungfru” eller ”sillkung”. Denna art lever normalt hundratals meter djupt i havet och visar sig sällan vid ytan. Fyndet vid San Diego väcker därför omedelbart både vetenskapligt och folkloristiskt intresse.

Jätteremfisken är i flera kulturer känd som ’domedagsfisk’: en fisk som kommer för att bebåda olycka.

Smeknamnet ”Doomsday Fish” härstammar från en seglivad legend: när dessa djur sköljs upp på kusten ska det tyda på en förestående kraftig jordbävning eller annan naturkatastrof. I Kalifornien är denna association extra känslig, eftersom delstaten i årtionden har levt med hotet om den så kallade ”Big One”.

Tillfälligheten vill att två dagar efter fyndet skakar en jordbävning med en styrka på 4,4 regionen kring Los Angeles. På sociala nätverk går det löst: var detta återigen en ”varning” från den mystiska djuphavsboaren?

Jätteremfisken, en fisk som bryter alla regler

Jätteremfisken ser annorlunda ut än nästan alla fiskar vi känner. Kroppen är extremt lång och bandformad, nästan utan egentlig svans, med en glänsande, silverfärgad hud. Den simmar inte som en tonfisk eller en haj, utan rör sig framåt med böljande rörelser av sin ryggfena.

Inom familjen Regalecidae skiljer biologer mellan tre kända arter, fördelade på två släkten. Den mest imponerande är Regalecus glesne, som enligt fältobservationer kan bli upp till cirka elva meter lång. Därmed gäller den som världens längsta benfisk.

Exemplaret som sköljdes upp vid La Jolla är mindre, men ändå imponerande: mer än tre meter långt, med klarröda fennstrålar ovanpå huvudet. Dessa strålar bildar en slags krona, vilket i olika kulturer har bidragit till dess nästan mytiska status.

Jätteremfisken lever förmodligen på hundratals meters djup och livnär sig huvudsakligen på krill, plankton och små kräftdjur.

Forskare från den amerikanska National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) tar med djuret till ett forskningscenter. Där följer en detaljerad obduktion: längd, vikt, ålder, organ, maginnehåll, eventuella skador. Sådana fynd är sällsynta, så varje exemplar levererar värdefull data om livet i djuphavet.

Vad kan forskare lära sig av en uppsköljd fisk?

Från en obduktion av en jätteremfisk kan forskare bland annat utläsa:

• vilka bytesdjur varelsen nyligen åt, via maginnehåll och DNA-spår;
• om djuret var försvagat av sjukdom, parasiter eller svält;
• hur gammalt det ungefär blev, till exempel via tillväxtstrukturer i skelettdelar;
• om det finns spår av mänsklig påverkan, såsom plast, fiskeredskap eller kemiska ämnen.

Denna information hjälper till att bättre förstå hur känsliga djuphavsarter är för klimatförändringar, fiske och föroreningar. Djuphavet verkar avlägset, men reagerar kraftigt på vad som händer vid ytan.

Jordbävningar i Kalifornien och skuggan av ’Big One’

Fyndet av en ”domedagsfisk” i Kalifornien rör vid en känslig nerv. Delstaten ligger längs San Andreas-förkastningen, en lång spricklinje mellan två tektoniska plattor. Geologer har i åratal varnat för en potentiellt stor jordbävning, i folkmun ”Big One”.

Regionen har en lång historia med kraftiga skakningar. 1992 skakar södra Kalifornien vid Yucca Valley genom en skalv med styrka 7,3: en död, mer än 350 skadade och betydande skador. 1992 drabbas också området nära Eureka, i den norra delen av delstaten, av en skalv på 7,2, med nästan hundra skadade och förstörda byggnader.

I juli 2019 registrerar US Geological Survey en skalv på lite över 7,2, en av de kraftigaste sedan slutet av nittiotalet. För invånarna är varje ny skakning en påminnelse om hur sårbar regionen förblir.

Jordbävningar hör till Kalifornien. Myter kring djur, ljus på himlen eller ’aningar’ får därför snabbt mycket uppmärksamhet.

Kombinationen av en död jätteremfisk vid kusten och en märkbar skalv två dagar senare passar perfekt in i denna berättelse om oro och vidskepelse, även om experter starkt tvivlar på ett direkt samband.

Kan fiskar förutspå jordbävningar?

Ändå är inte alla forskare helt avvisande. Den brittiska biologen Rachel Grant har tidigare antytt att ett indirekt samband i teorin är möjligt. När bergarter längs en förkastning kommer under enormt tryck kan elektriska laddningar och joner frigöras. Dessa laddade partiklar kan hamna i havsvattnet och tillfälligt förändra den kemiska miljön.

Djuphavsfiskar är ofta extremt känsliga för stimuli, såsom tryckförändringar, elektriska fält och subtila vibrationer. En förändring i de fysiska förhållandena kan driva dem bort från deras normala livsmiljö. Sjuka, försvagade eller desorienterade djur kan sedan hamna vid ytan eller sköljas upp.

Tills vidare förblir detta spekulation. Det finns ingen storskalig undersökning som systematiskt kopplar alla rapporter om uppsköljda jätteremfiskar till jordbävningsdata. Det ecuadorianska geofysiska institutet fastslog i en översikt fram till 2022 att det inte finns robust statistiskt bevis för ett fast samband mellan de två fenomenen.

Från japansk vidskepelse till moderna memes

I Japan heter jätteremfisken ryūgū no tsukai, ”budbärare från drakkungens palats”. I folksagor stiger den upp från djupet när en jordbävning eller tsunami närmar sig. Denna bild är djupt förankrad i kulturen och dyker idag massivt upp så snart en oarfish blir sedd någonstans.

Sociala medier förstärker denna tradition. Ett enda foto från Kalifornien, Chile eller Japan går på några timmar världen runt. Användare kopplar äldre jordbävningar och tidigare fynd till varandra, ofta utan kontext. Därmed uppstår snabbt intryck av ett mönster, medan lösa händelser slumpmässigt sammanfaller.

Mänskliga hjärnor söker gärna samband. En sällsynt fisk, en chockerande skalv och en spännande historia bildar tillsammans en perfekt cocktail.

Vad betyder detta för boende i riskområden?

Om jätteremfisken nu ger ”jordbävningslarm” eller inte, för människor i seismiskt aktiva regioner förändras en sak inte: förberedelse förblir avgörande. Institut som USGS investerar i mätnätverk, varningssystem och byggregler. Dessa åtgärder räddar liv, oavsett vad djuphavsdjur gör.

För boende på västkusten av USA rekommenderar katastrofmyndigheter typiskt ett grundpaket av förberedelser:

• ett nödpaket med vatten, hållbara livsmedel och medicin för minst 72 timmar;
• fasta överenskommelser inom familjen om mötesplatser och nödnummer;
• kännedom om skyddsplatser i hemmet, såsom under stabila bord och vid bärande väggar;
• kontroll av möbler och hyllor, så att de inte välter vid skakningar.

Jätteremfisken vid San Diego levererar därför två historier på en gång. På ena sidan en fascinerande inblick i livet i djuphavet, med nya möjligheter för forskning om sällsynta arter. På andra sidan en spegel för vår egen ångest för katastrofer och vår önskan att känna igen varningar, även i den smala kroppen på en fisk som normalt simmar i totalt mörker.

För biologer utgör varje uppsköljt exemplar en sorts naturlig sond: djuret bär information från vattenlager där ingen människa kan komma utan specialutrustning. Data om temperatur, föda, hälsa och föroreningar från sådana djur hjälper till att förstå hur snabbt havet förändras. Därmed får ’domedagsfisken’ en oväntat nykter roll: inte som profet för katastrofer, utan som tyst budbärare om vad som redan pågår på djupet.