Ett franskt forskningsfartyg beger sig ut i vinterhavet med ett uppdrag som sällan diskuteras öppet: att återvända till en bortglömd plats där det förflutna bokstavligen vilar på havsbottnen.
Under flera decennier sjönk tunnor med nukleärt avfall ljudlöst ner i norra Atlanten. Nu återvänder vetenskapen, beväpnad med bättre utrustning och färre illusioner, för att undersöka vad som faktiskt ligger där nere – och vilken påverkan det har på djuphavet.
Ett arv bestående av 200 000 tunnor på havsbotten
Mellan 1949 och 1982 sänkte europeiska länder, däribland Frankrike, över 200 000 tunnor med lågradioaktivt avfall ner i nordöstra Atlanten. Resonemanget var då enkelt: enorma djup, gigantiska vattenmängder, långt från kuster och städer. Havet betraktades som den ultimata, nästan outtömliga bufferten.
Vändpunkten kom med Londonkonventionen 1972, som började begränsa dumpning till havs. Från 1993 blev det helt förbjudet. Mätningar på åttio- och nittiotalen kunde inte påvisa någon tydlig ökning av radioaktivitet i havsmiljön. Ämnet försvann därför gradvis från den politiska dagordningen.
Under tusentals meters vatten ligger ett nukleärt arkiv från kalla kriget, som först nu på allvar blir läst.
Drygt femtio år senare återvänder Frankrike till en av dessa dumpningszoner, omkring 1 000 kilometer väster om Bretagne, på djup mellan 4 700 och 5 000 meter. Den nya missionen, NODSSUM, ska kartlägga hur dessa tunnor har klarat tidens tand, och hur omgivningarna reagerar.
Missionen Nodssum: mätning framför glömska
NODSSUM är ett gemensamt initiativ mellan CNRS och Ifremer. I juni 2025 gick cirka fyrtio forskare ombord på forskningsfartyget L’Atalante. Deras målområde: en sträcka på 163 kvadratkilometer, fullpackad med tunnor som kastades överbord på sextio- och sjuttiotalet.
UlyX, roboten som dyker djupare än någon människa
Mänskliga dykare når inte i närheten av 5 000 meter. Arbetet utförs därför uteslutande med teknik, med den autonoma undervattensdronen UlyX i huvudrollen.
- Maximalt djup: 6 000 meter
- Längd och vikt: 4,5 meter lång, 2,7 ton tung
- Autonomi: upp till 48 timmar tack vare litiumjonbatterier
- Utrustning: multibeam-sonar, syntetisk apertur-sonar (SAS), 3D-laserprofil, högupplösta kameror, kemiska sensorer
Med dessa instrument skannade UlyX systematiskt havsbottnen. Under en kampanj identifierades och kartlades 3 350 tunnor. Femtio av dem fotograferades i aldrig tidigare skådad detalj. Vissa ser fortfarande relativt intakta ut, andra visar tydliga rosthål, öppna sömmar och kollapsade sidoplåtar.
En del av tunnorna har med tiden bevuxits av djuphavsdjur, som oavsiktligt gör mänskligt avfall till en del av sitt livsutrymme.
Tre riktade expeditioner levererade ytterligare data: vid omkring tjugo tunnor samlades mer än 300 prover in, från sediment, flerlagers borrkärnor och vävnad från djuphavsdjur. De skickas till laboratorier för analys av kemiska och radioaktiva spår.
Mäta, inte bärga
NODSSUM är inte utformad för att bärga tunnorna. Bärgning på 5 000 meters djup skulle vara extremt kostsamt och skapa nya risker, till exempel genom skador under lyftningen eller brott på redan angripna tunnor.
Forskarna fokuserar därför på tre kärnfrågor:
- Hur långt framskriden är korrosionen av ståltunnorna efter mer än ett halvt sekel?
- Kan radionuklider mätas spridda i sediment, vattenpelaren eller inne i djuphavsdjur?
- Vilka biologiska effekter uppstår hos arter som har slagit sig ner i de närmaste omgivningarna?
Data från 2025 utgör grunden för en annan mission 2026. Då kommer teamet ta prover närmare själva tunnorna, med gripare, kontaktsonder och riktade borrkärnor.
Djuphavet som levande laboratorium
Myten om den döda avgrunden
Fram till omkring millennieskiftet föreställde man sig de abyssala slätterna som nästan livlösa: kalla, mörka, i stort sett statiska. Nya tekniker har vänt den bilden fullständigt. Kameror och sensorer avslöjar täta samhällen av maskar, kräftdjur, svampar och mikroorganismer, som anpassar sig till tryck och mörker oerhört långsamt, men ytterst målinriktat.
Det gör frågan om radioaktiva ämnens påverkan extra känslig. Många djuphavsarter växer långsamt, förökar sig sällan och reagerar försenat på störningar. Skador kan därför byggas upp gradvis, utan att det sker en synlig katastrof omedelbart.
| Kännetecken | Grunt hav | Djuphav (abyssal) |
|---|---|---|
| Djup | 0–200 m | 3 000–6 000 m |
| Ljus | Massor av solljus | Inget solljus |
| Ekosystems återhämtningstempo | Snabbt | Mycket långsamt |
| Sårbarhet för störning | Måttlig | Hög |
Från de första NODSSUM-proverna förväntar sig forskarna inte omedelbart dramatiska värden, utan framför allt subtila signaler: mikroskopiska koncentrationer av radionuklider i sedimentlager, biokemisk stress hos djur eller förändringar i artsammansättningen runt tunnorna.
Vetenskap och kollektivt minne
Missionen har också ett mer symboliskt lager. Tunnorna utgör en påtaglig påminnelse om en tid då nukleärt avfall främst betraktades som ett volymproblem. Det som inte längre kunde vara i anläggningarna kunde ”säkert” dumpas i havet, så länge aktiviteten förblev låg och tunnorna stängda.
Genom att noggrant dokumentera dessa depåer uppstår en historisk handläggning som påverkar framtida val kring nukleär teknologi. Generationer efter besluten från sextiotalet kan man äntligen testa med hård data vilka antaganden som höll, och vilka som inte gjorde det.
Djuphavsunnorna fungerar som ett oavsiktligt långtidsförsök i vad som händer när industrisamhällen bokstavligen skjuter sitt avfall ifrån sig.
Den tysta rollen hos den franska avfallsmyndigheten
Andra som förvaltare av undervattensarkivet
Det är inte bara fartygen och robotarna som är avgörande. Den franska institutionen Andra spelar en nyckelroll som dataförvaltare. De för en nationell förteckning över alla radioaktiva material och avfallsströmmar, inklusive det som försvann i havet.
Efter ”Grenelle de la Mer” 2009 fick Andra i uppdrag att kartlägga historiska dumpningszoner, omvärdera deras möjliga risker och täppa till kunskapsluckor om fauna, flora och sediment.
För de nordöstatlantiska dumpningszonerna levererar det hårda siffror. Frankrike kastade 1967 och 1969 mer än 45 000 tunnor överbord, sammanlagt cirka 14 000 ton lågradioaktivt material. Det rörde sig främst om slam från avloppsrening och laboratorieutrustning med låg aktivitet, bortskaffat under överinseende av Byrån för Nukleär Energi.
Genom att koppla dessa uppgifter med moderna mätningar från missioner som NODSSUM uppstår en kontinuerlig bild: från dumpningstidpunkten till tillståndet femtio år senare.
En global spegel: vad Ryssland finner i Ishavet
Akademik Ioffe och skuggor från kalla kriget
Det franska fallet står inte ensamt. I farvattnen kring Novaja Semlja, nära Nordpolen, genomförde Ryssland nyligen en jämförbar undersökning. Forskningsfartyget Akademik Ioffe lokaliserade gamla dumpningsplatser i Barents hav: bland annat pråmen Likhter-4 och den experimentella ubåten K-27, som sänktes med nukleärt bränsle ombord.
Också där stod diskretion i högsätet. Tekniker kartlade vraket exakt, mätte radioaktivitet direkt på skrovet och i närliggande sediment. De första resultaten överraskar: inga tecken på aktiv läckage, koncentrationerna verkar hittills begränsade till ytskikt på och omkring stålet.
Liksom vid NODSSUM handlar undersökningen inte om att bärga fartygen, utan om att minska osäkerheten. Ju bättre de exakta lokaliteterna, korrosionshastigheterna och emissionerna känns, desto bättre kan långsiktiga scenarier utarbetas.
Atlantiska och arktiska missioner tecknar tillsammans en ny strategi: gamla nukleära beslut göms inte undan, utan övervakas systematiskt.
Vad står på spel för de kommande decennierna?
Risker som växer långsamt
Den största oron gäller inte nutiden, utan de kommande decennierna. Stålkorrosion accelererar normalt allteftersom skyddande lager försvinner. Tunnor som nu fortfarande är någorlunda täta kan inom några decennier spricka öppet, precis vid den tidpunkt då allmänhetens uppmärksamhet igen avtar.
Radioaktiva ämnen sprids därefter via flera vägar: genom porvatten i sediment, via vattenpelaren eller via djur som slår sig ner i och omkring tunnorna. För snabbt sönderfallande isotoper förblir påverkan begränsad, men långlivade radionuklider kan ackumuleras i näringskedjor, även när de absoluta mängderna är små.
Därför efterfrågar forskarna regelbundet upprepade kampanjer, inte engångsbilder. Kombinationen av robotar som UlyX, autonoma mätbojar och satellitdata kan i framtiden leverera en sorts ”djuphavsövervakning”, jämförbar med vad som nu pågår på land kring nukleära anläggningar.
Vad medborgare faktiskt kan använda denna kunskap till
För invånare i Frankrike, Belgien eller Nederländerna verkar en dumpningszon i Nordatlanten avlägsen. Ändå berör denna fråga diskussioner som förs överallt i Europa: var placerar man radioaktivt avfall, hur länge ska övervakning pågå, och hur mycket osäkerhet accepterar ett samhälle?
Lärdomarna från NODSSUM kan till exempel ingå i projekt för djup geologisk lagring på land. Också där räknar man med barriärer, modeller och teoretiska scenarier över hundratusentals år. Undervattensdepåer utgör så, oavsett hur ofullkomliga de är, ett verkligt test av hur material beter sig i praktiken.
Dessutom ger missionen material till medborgare, journalister och lokala myndigheter för att ställa kritiska frågor. Inte bara om radioaktivt avfall, utan också om andra aktiviteter i djuphavet, såsom gruvdrift efter metaller eller storskalig kabelinfrastruktur. Den som en gång ser hur långsamt och sårbart djuphavsnaturen reagerar, tittar annorlunda på varje plan som lämnar spår där nere.
