Vad det betyder när någon alltid bagatelliserar allt

Ditt hjärta bultar, du söker bekräftelse, kanske lite stöd. Han rycker på axlarna och säger: ”Äsch… om ett år skrattar du åt det här. Det finns folk som har det mycket värre.”

Spänningen försvinner inte. Den flyttar sig. Bort från problemet, rakt in på dig. Du känner dig plötsligt överdriven, dramatisk, nästan skyldig över att du gör en så stor sak av det. Han menar väl, det vet du. Men något skaver.

Du frågar dig själv: vad händer egentligen här, när någon alltid relativiserar allt? Och vad säger det om honom… och om dig?

Varför vissa människor gör allt mindre (och vad som ligger bakom)

Det finns människor som automatiskt trycker på ”relativeringsknappen” så fort någon delar något. Du berättar om stress, de säger: ”Ja, men du har ju ett jobb.” Du har kärlekssorg, de svarar: ”Då var han inte den rätte.” Det går så fort att du nästan börjar tycka det är normalt.

Ofta känns det till en början som nykterhet. Som om de är de enda som ser ”helheten”. Ändå lämnar deras reaktion dig regelbundet med en lätt gnagande känsla. Mindre sedd. Mindre tagen på allvar.

Att relativisera verkar lugnt och vuxet. Men när det alltid sker blir det en försvarsmekanismo. Mot det de inte vill känna.

Ta Emma, 32, marknadschef. Hennes pojkvän Thomas är mästare på att relativisera. När hon berättar att hon kommer hem utmattad säger han: ”Jo men, du tjänar bra, du får inte klaga.” Om hon nämner att hon känner sig ensam i förhållandet: ”Men vi bråkar ju inte? Andra har det värre.”

Efter månader av den typen av svar börjar Emma tvivla på sin egen upplevelse. Hon googlar ’är jag för känslig?’ och läser alltmer. Tills hon bryter ihop i gråt hos en väninna, eftersom hon har känslan av att hennes känslor inte är ”giltiga”.

Psykologisk forskning om emotionell validering visar att människor först känner sig riktigt trygga i relationer när deras känslor blir erkända först, innan det kommer kontext eller relativisering. Det steget blir av ”alltid-relativiserare” nästan automatiskt överhoppat.

Den som konstant gör allt mindre är inte nödvändigtvis kall eller ointresserad. Ofta är det precis tvärtom: de vet själva inte riktigt vad de ska göra med starka känslor. Kanske har de lärt sig att ”inte gnälla” är coolt. Eller att man bara ska gå vidare, eftersom att stanna upp är farligt.

Relativisering blir då ett slags sköld. Om du faller drar de dig genast upp igen, eftersom att sitta kvar i smärtan skrämmer dem. Att känna är oförutsägbart. Så de gör det rationellt, hanterbart, helst så snabbt som möjligt.

Det kan också vara kulturellt. I många familjer har man i åratal berömts mer för ”att inte ställa sig an” än för att ärligt säga att man har det svårt. Då blir relativisering inte bara en vana, utan nästan en identitet: ”Jag är bara nykter.” Fast: under nykterheten gömmer sig ibland obehag.

Hur du hanterar det utan att sudda ut dig själv

När någon relativiserar allt har du ofta benägenhet att antingen prata högre, eller tiga helt. Det finns en tredje väg däremellan. Den börjar med en helt enkel mening: ”Får jag säga det utan att vi gör det mindre?”

Den meningen gör något viktigt. Du attackerar inte den andre, men du markerar ditt behov. Du säger egentligen: jag förstår att du menar väl, men just nu behöver jag något annat. Du skapar utrymme för din upplevelse, utan att sätta förhållandet på spel.

Ett annat steg är att säga i förväg vad du söker: ”Jag vill bara få ut det, du behöver inte lösa det.” Många relativiserande människor växlar automatiskt till ”lösningsläge”. Om du flyttar den ramen blir det tryggare för dem att bara lyssna.

Det finns också fallgropar. En av dem: att följa med i deras relativisering och omedelbart trycka ner din egen känsla. ”Ja okej, jag ställer mig an, glöm det.” På kort sikt verkar det ge ro, men invändigt bygger du upp spänning. En annan fallgrop: att vilja ”ommodellera” dem.

Du kan inte tvinga någon att känna djupare, om det har varit skrämmande för vederbörande i åratal. Det som hjälper är att förbli liten och konkret. Säg till exempel: ”När du säger att andra har det värre, känns det för mig som om jag ställer mig an. Det får mig att dela mindre med dig.”

Var också mild mot dig själv om du plötsligt exploderar i ilska. Långvarig brist på erkännande tär. Låt oss vara ärliga: ingen reagerar alltid lugnt och perfekt. Det kan faktiskt vara en signal om att något behöver förändras i sättet ni pratar tillsammans på.

”Att relativisera är sunt, tills det blir en reflex som du skjuter obehag bort med. Då känns det inte längre tröstande, utan förnekande.”

Som hållpunkt kan denna lilla lista hjälpa till att växla läge i stunden:

• 1 mening där du anger ditt behov: ”Jag behöver just nu mest förståelse.”
• 1 mening där du sätter gränser: ”Det hjälper mig inte, kan du bara lyssna ett ögonblick?”
• 1 fråga till den andre: ”Vad händer hos dig när känslor blir så stora?”

De tre verktygen är ingen trollformel. Men de öppnar ett samtal, så relativering inte längre är en mur, utan ett ämne ni kan undersöka tillsammans.

När relativisering skyddar… och när det förstör något

Att relativisera har förstås också en mild sida. Efter en skitdag kan vi dra en lättnadens suck när någon säger: ”Okej, det var verkligen skit, men din värld rasar inte samman.” Då hjälper det dig att hitta andrum igen. Udden tas lite av.

Vändpunkten kommer när känslan inte ens får chansen att vara där. Om sorg, ångest eller frustration omedelbart fileteras till logik. Det är ögonblicket då människor börjar dra sig tillbaka. Inte för att de inte vill dela, utan för att delning ändå inte ger något.

För den relativiserande personen själv kan det bli ensamt. Du är känd som stark och stabil, men få vet vad som verkligen pågår under ytan. Och ibland vet du det inte heller själv så bra längre.

Omedveten relativisering kan långsamt urholka relationer. I vänskaper blir det så ”mysigt, men inte djupgående”. I kärlek blir det distans. I familjer blir det en kultur: vi skrattar, vi skojar, men vi dröjer inte för länge vid det som gör ont.

Ändå finns ett valögonblick varje gång: låter jag nu detta relativisera, eller låter jag det stå lite? De få sekunderna kan förändra allt. Ett barn som hör ”Jag förstår att du är arg” i stället för ”Ställ dig inte an”, lär sig att dess inre värld räknas.

En partner som säger ”Det låter verkligen jobbigt, berätta mer” innan han eller hon skjuter in lösningar, bygger förtroende. Relativisering blir då inte autopiloten, utan ett medvetet steg som först kommer senare. När känslan först har fått lov att landa.

Det kräver något obehagligt: att stanna kvar när det skaver. Inte med detsamma jämna ut. Att låta tystnaden falla. Ofta är det just där, personen som alltid relativiserar måste öva sig. Där, i det obehagliga mellanstycket, uppstår äkta kontakt.

Kanske känner du igen dig själv i personen som gör allt mindre. Eller i den vars känslor konstant jämnas ut. Oavsett vad berör det en fråga nästan alla brottas med: hur mycket utrymme får min inre värld egentligen fylla?

Den som alltid relativiserar visar omedvetet hur rädda vi ibland är för djupet. Det känns säkrare att säga att andra har det värre, än att erkänna att du själv tycker det här är jobbigt. Ändå blir livet inte lättare av att göra allt mindre. Det blir plattare.

Relativisering kan vara en bro eller en mur. En bro, när det efter erkännande hjälper dig att hitta perspektiv. En mur, när det används för att slippa känna, hos dig själv eller hos den andre. Någonstans där ligger en gräns ingen kan rita exakt, men som du kan börja känna av.

Kanske är det inbjudan: nästa gång någon öppnar sitt hjärta för dig, lägg bara märke till vad din första reflex är. Vill du med detsamma mjuka upp, lösa, förminska? Eller vågar du stanna en minut längre vid det som ligger rått och ärligt på bordet?

Och om du är den vars känslor konstant görs ”mindre illa”: vad händer om du lugnt ger ord åt det i stället för att skratta bort det? Ibland börjar en annan först tvivla på sin reflex när du slutar relativisera dig själv.

Vanliga frågor:

• Är det alltid negativt att relativisera?
  Nej. Att relativisera kan faktiskt vara hjälpsamt som steg två: först erkännande, därefter perspektiv. Det blir problematiskt när det blir en reflex som omedelbart skjuter bort känslor.
• Hur känner jag igen att jag själv relativiserar för mycket?
  Om du ofta säger ”det är inte så illa”, ”andra har det värre” eller ”sluta klaga” vid varje känsla – hos dig själv eller hos andra – är det en signal om att du möjligen hoppar över känslotiden.
• Vad kan jag säga när någon relativiserar bort min känsla?
  Till exempel: ”Jag förstår vad du menar, men just nu känns det bara jobbigt för mig. Kan du låta det vara utan att göra det mindre?”
• Kan någon lära sig att relativisera mindre?
  Ja, men det kräver övning och trygghet. Små steg hjälper: först lyssna, sammanfatta vad den andre känner, och först därefter tillsammans se på helheten.
• När är det faktiskt sunt att relativisera?
  När en känsla redan har blivit erkänd, och du märker att du fastnar i grubbel. Då kan medveten relativisering – ”vad handlar det egentligen om här?” – ge luft och skapa ny rörelse.